Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1931 - R. Lundholm: Kondensatorn som amplitudskydd vid högre driftspänningar jämförd med moderna amerikanska överspänningsskydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motståndsavledarens avledningsförmåga vara sådan, att
vid 270 kV själva vågens amplitud nedsattes till
2 X 103,5 = 207 kV, dvs. i proportionen 207:370 = 0,56.
Motståndet hos avledaren skall då vara så
stort, att det vid 270 kV skall avleda en ström på
207/R A, där R beräknas ur formeln 2R/(R + z) = 0,56.
Insättes z = 500 ohm, blir R = 195 ohm. Avledningsströmmen
blir alltså 207/195 = 1 060 A och ohmtalet på
skyddet vid 270 kV alltså 255 ohm.
Någon frågar sig kanske, varför jag har beräknat
ohmtalet just vid 270 kV. Anledningen härtill är
att de moderna överspänningsskydden av
avledaretypen alltid ha ett av spänningen starkt avhängigt
motstånd och skyddet måste väljas så, att det vid
den högsta tillåtna spänningen har den behövliga
avledningsförmågan. General Electric gör
åskskydden av ett ämne, som de kalla thyrite, ett ämne
där strömstyrkan stiger med mer än tredje potensen
av spänningen. Ju högre denna potens är, desto
kraftigare ökas avledningsströmmen och därmed
skyddsverkan med överspänningens storlek, medan
man samtidigt bättre kan hålla nere
avledningsströmmen vid driftspänningen, så att driftströmmen
med säkerhet avklippes. AEG gör en åskledare
av ett ämne, som kallas ocelit, med liknande
egenskaper, ehuru strömmen ej stiger efter fullt så
kraftig potens av spänningen. AEG har licens för
Nordeuropa på avledare av denna typ, och det är
alltså närmast ocelitåskledare, som skulle
ifrågakomma i Sverige. Det visar sig emellertid, att en
ocelitåskledare, som skall uppfylla ovan beräknade
villkor beträffande avledningsströmmens storlek vid
270 kV spetsvärde på spänningen och som därtill
med säkerhet bryter avledningsströmmen vid
driftspänningen 77 kV effektivvärde (man måste
nämligen förutsätta, att jordfel vid feltillfället uppstår
på en annan fas, så att åskledaren får
huvudspänningen på sig) ingalunda blir billig. Den fordrade
avledningsförmågan är så stor, att ett flertal element
måste parallellkopplas på varje fas. Westinghouse
gör en annan typ avledare, den s. k. auto-valve
arrestern, med vilken man påstår sig kunna
begränsa en överspänning till 2,5 X driftspänningen.
Detta är just med nätt nöd den fordran, som vi
uppställt, ty 2,5 X 77 X sqrt(2) är Just 270 kV. Även en
sådan avledare skulle bli ganska dyrbar. Faktiskt
visar det sig i det här förevarande fallet, att
kondensatorskyddet blir billigare än såväl ocelit- som
auto-valve-åskledaren. Då därtill kommer, att
kondensatorn är en apparat, vars verkan är exakt
tillgänglig för beräkning och vars kapacitet ej ändras
med tiden, medan man vid ocelit- eller
auto-valve-åskledare och dylikt ej vågar känna sig riktigt säker
på, att deras egenskaper förbli konstanta, så är man
även oavsett prisfrågan ganska benägen att
föredraga kondensatorskyddet.
Härtill kommer en annan sak, som kanske icke bör
helt lämnas ur räkningen, nämligen den, att
kondensatorn är det bästa tänkbara skydd mot de
åtminstone förr så fruktade branta vågfronterna, ty alla
sådana avrundas och utslätas i mycket hög grad av
kondensatorn. Så är icke fallet vid
motståndsavledare, åtminstone ej tillnärmelsevis i samma grad.
Kondensatorn har emellertid ytterligare två mycket
viktiga företräden. För det första genererar den
reaktiv effekt, så att en viss del av kostnaden kan
skrivas på denna faskompensering, men ännu
viktigare är att kondensatorn kan användas som
spänningstransformator för hög spänning. De
kondensatorer vi närmast tänkt använda för 77 kV nätet
sammansättas av kondensatorstaplar, vardera
bestående av 4 st. på varandra ställda seriekopplade
kondensatorelement. Varje sådan stapel är på 0.05
mikrofarad och ca 31 kVAr. Om man nu parallellt
med det nedersta närmast jord kopplade elementet
i stapeln kopplar en mellanspänningstransformator,
utförd för fjärdedelen av driftspänningen, så erhåller
man en 77 kV spännings transformator med ganska
god belastningsförmåga. Fig. 7 visar
kopplingsschemat för en 3-fasig sådan spänningstransformator.
De 1-fasiga mellanspänningstransformatorerna böra
förses med 2 sekundärlindningar. På sekundärsidan
kopplas den ena satsen lindningar i stjärna, uttag
a, b och c i fig., och den andra satsen i öppen
triangel, uttag e och f i fig. Mellan uttagen a, b
och c mätas då huvudspänningarna och mellan
uttagen e och f nollpunktsspänningen till jord på
högspänningsnätet. En sådan 3-fasig
kondensatorspänningstransformator på 0,05 mikrofarad/fas blir vid
77 kV driftspänning knappast dyrare än en vanlig
3-fasig spänningstransformator för samma spänning,
och vid högre driftspänningar blir
kondensatorspänningstransformatorn rent av den billigaste typen.
Då därtill en sådan spänningstransformator har en
viss faskompenserande inverkan och en ej obetydlig
skyddsverkan mot överspänningar, så bör enligt
författarens mening vid högre driftspänningar
kondensatorspänningstransformatorn ha utsikt att
undantränga sådana av vanlig typ. Nu är det ju ej
överallt man behöver spänningstransformatorer och vid
vattenfallsstyrelsen ha vi hittills kunnat klara oss
utan sådana på 77 och 132 kV näten, men om man
skall införa ett modernt selektivt verkande
reläsystem, t. e. impedans- eller balansreläer, och därhän
kommer man förr eller senare, så blir det
oundgängligen nödvändigt att skaffa spänningstransformatorer.
Man kan ju också behöva dem för fasning och för
mätningsändamål.
Kondensatorn är ju en apparat, som helt nyligen
tagits i starkströmsteknikens tjänst och utvecklingen
på kondensatorfabrikationens område har ju varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
