Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik / 150 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1931 - Diskussion över ämnet spänningsreglering

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. Samband mellan ledararea, ledningskostnad och
förlustkostnad vid en kraftledning.

från minimipimkten åt höger, dvs. mot större ledararea.
Spänningsfallet reduceras, åtminstone för de klena
landsbygdsledningar det här i första hand gäller, direkt med
stigande area, under det att överföringskostnaden till
en början växer mycket litet. En ökad koppardimension,
som endast i ringa grad kan betalas genom värdet av
den bättre spänningsregleringen, kan därför bliva
ekonomiskt motiverad genom att vinsten i förluster
medtagas i kalkylen. Då kan det kanske löna sig att gå 50
ibland 100 % över den med hänsyn till enbart
överföringskostnaden mest ekonomiska arean.

På samma sätt förhåller det sig med flertalet av de
delar, som ingå i kraftöverföringssystemet. Speciellt
vid faskompensering med synkronmaskiner, resp. med
reglerbara kondensatorbatterier, torde det ligga så till,
att 70, 80, kanske 90 % av kostnaderna for
faskompenseringen betalas med de inbesparingar i
anläggningskostnader och förluster, som kunna göras i generatorer,
upptransformatorer, kraftledning och
nedtransformatorer. Det är således en ringa del även av dessa
kostnader, som spänningsregleringen behöver bära.

Jag har därför kommit till följande regel för
anläggningarnas dimensionering. Ledararea,
faskompensatorer m. m. dimensioneras så att minimum av
överföringskostnad erhålles. I den mån spänningsfallen
bliva så stora, att de motivera att kostnader nedläggas
på minskade spänningsfall, ökas ledararea,
faskompensering osv. Merkostnaden utöver minimivärdet för
överföringskostnaden skall då kunna betalas av den bättre
spänningsregleringens värde.

Då blir resultatet, att man vid stor belastningstäthet,
såsom t. e. i en stor stad, utan vidare får mycket god
spänningsreglering. Vid mycket gles belastningstäthet,
således i bygd, som nätt och jämnt är ekonomiskt
elektrifierbar, blir det nödvändigt att arbeta med mycket
stora spänningsvariationer, i annat fall blir
elektrifieringen ekonomiskt omöjlig att genomföra.

I fråga om de av föredragshållarna angivna
ungefärliga gränserna för spänningsvariationerna vill jag
vitsorda, att de långsamma och mjuka
spänningsvariationerna kunna vara mycket stora och uppgå till angivna
± 10 % utan att de genera. De momentant inträdande
spänningsvariationerna äro däremot besvärande redan
vid en storlek på 2 %. I ett likströmsnät med 110 volts
spänning störde cellkopplarstegen på 2 volt, under det
samma personer funno förhållandena på angränsande
växelströmsnät bättre trots långsamma variationer på
ända till ±10 %. Det besvärligaste blir således om
relativt stora belastningsobjekt ofta tillkopplas under
belysningstiden. Exempelvis stördes i utkanten på ett nät
belysningen mycket av en automatisk pump med
kortsluten motor, då luftklockan var för liten, så att pumpen
kopplade till ofta. Däremot blevo förhållandena
väsentligt förbättrade med en större luftklocka, varvid
inkopplingarnas antal reducerades. Detta gäller således ute i
fördelningsnäten. Vid ändringar på lindningskopplare,
som förbinda nät med synkrona maskiner på ömse sidor,
har jag konstaterat, att även 5 % steg på
lindningskopp-laren icke märkbart inverka på belysningen.

Jag anser således de av ingenjör Jacobsson angivna
gränserna vara acceptabla medeltalssiffror, men vill
samtidigt betona, att deras användande vid långa ledningar
och obetydlig förbrukning kan medföra en sådan ökning
i kostnaden, att den blir rent prohibitiv om, som sig bör,
merkostnaderna skola bäras av abonnenten. I ett
dylikt fall är det säkerligen fördelaktigare för
abonnenten att nöja sig med väsentligt större maximala
spänningsvariationer än de av inledarna angivna och
därigenom erhålla energien till moderata och överkomliga
priser.

Civilingenjör Edy Velander: Varje
spänningsregleringsproblem kan betraktas från två sidor.
Energileverantören kan söka medel att hålla spänningen
konstant vid leveranspunkten och energiförbrukaren kan
söka medel att göra sig oberoende av förekommande
spänningsvariationer. Så gott som alla
förbrukningsapparater bli mindre ömtåliga för spänningsvariationer,
om de äro rikligt dimensionerade, och omvänt bli de lätt
överkänsliga, om de dimensioneras snålt. Detta är en
synpunkt, som bör beaktas, då man diskuterar de
variationsvärden, som böra anses normala. Jag skall belysa
tesen med tre exempel.

Det belastningsobjekt, som frånsett motorerna trots
allt torde vara minst ömtåligt för spänningsvariationer,
är belysningen och detta just därför, att den bör och
numera även brukar dimensioneras rikligt.
Belysningsstyrkan t. e. på ett arbetsstycke varierar med
spänningen ungefär såsom kurvorna B₁ och B₂ i fig. 2. B₁
avser en lampa med dubbelt så stor ljusstyrka som B₂
men i övrigt lika och lika placerad. Antag nu, att
nivån B_min anger den lägsta belysning, vid vilken arbetet
ännu kan utföras, och att spänningen varierar med
± [DELTA] V omkring ett medelvärde V₀. I fallet B₁ har man
ännu vid den lägsta förekommande spänningen en riklig
marginal ner till gränsvärdet. I fallet B₂, där
belysningen vid genomsnittsspänning är nätt och jämnt
tillräcklig, kommer man däremot vid lägsta förekommande
spänning under gränsen B_min. Detta måste med
nödvändighet leda till klagan över spänningsregleringen. I
fallet B₁ får man visserligen vid de tider, då hög
spänning råder, en onödigt stark belysning, men detta
inverkar ej störande, emedan ögat har så stor förmåga att
anpassa sig för starkt ljus. (Man tanke blott på den
oerhörda skillnaden i belysningsstyrka på skrivbordet en
sommardag med sol och en vinterkväll med lampan
tänd.) Vid den rikligt dimensionerade belysningen
spela spänningsvariationerna alltså föga roll.

Det bör framhållas, att de båda kurvorna B₁ och B₂
avse lampor för samma normalspänning V₀.
Spänningsvariationen är procentuellt densamma i båda fallen.
Lampornas livslängd är alltså även densamma.



Fig. 2. Belysningsstyrkans variation med lampspänningen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>