Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik / 189 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1931 - H. Thunell: Om automatiseringen av Stockholms telefonnät

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stationer. Koefficienter för
omvärdering av trunkade
samtal till vanliga samtal äro
likaså angivna.
Trunkningsprocentens storlek beror dels
på stationens storlek, dels av
det ömsesidiga
telefonintresset mellan de olika
stationsområdenas abonnenter. Ett i
förhållande till nätets hela
abonnentantal procentuellt
stort abonnentantal sänker
trunkningsprocenten, som
även synes av tabellen.
Trunkningsprocenten lämnar en nog
så intressant bild av de olika
abonnentgruppernas
intressesfär. Jämföra vi t. e. Söders
och Södra Vasas procenttal,
kunna vi icke enbart
förklara Söders 14 % lägre
procenttal med dess 1100 fler
abonnenter. Söder är i viss
mån en stad för sig. Centralen med sitt i förhållande
till Kungsholmen mer än dubbla abonnentantal har
endast 1 % lägre trunkningsprocent än
Kungsholmen. Av intresse kan även vara att erinra sig den
trunkningsprocent och den värderingskoefficient
för trunkade samtal, som vi antogo vid vår
nyss utförda jämförelse mellan de två
15 000-stationerna. Där räknade vi med 65 % trunkning
och värderingskoefficienten 1,70. Vi se, att de icke
voro särskilt högt tilltagna. Värderingskoefficientens
storlek beror av den tekniska fulländningen av de
apparater å varje station, med vilka trunkningen
utföres. Namnanropsstationen är icke medtagen i
tabellen. Denna station är nämligen icke en vanlig
abonnentstation. Namnanropsabonnenternas ledningar äro
uppdelade i ankommande ledningar för samtal till
namnanropen och avgående för samtal från dem. De
avgående ledningarna äro i allmänhet intagna till
närmaste station, där abonnenterna "ringa ut sig",
som man säger. De ankommande ledningarna till



Fig. 6. 500-väljare, schematiserad.



Fig. 7. Detalj av väljarestativ.

samtliga namnanropsabonnenter äro sammanförda
till en station, Namnanropstationen. Dess växelbord
erfordra därför intet svarsfält endast multipel, och
äro således B-bord. Samtliga manuella stationer
trunka alla namnanropssamtal till B-telefonister på
Namnanropsstationen, där de uppkopplas.

I fig. 5 visas även alla trunkvägar mellan de
olika stationerna. Varje pilriktning utmärker en
trunkväg. Det är, som synes, ett avsevärt antal
trafikvägar ett nät med tio stationer betingar.
Generellt gäller ju, att för n stationer fordras
n . (n-l) dylika trunkvägar, var och en bestående
av ett mot trafikbehovet svarande flertal tretrådiga
trunkledningar. Antalet trunkvägar växer, som vi
se, mycket snabbt med antalet stationer; ett
förhållande således, som kräver sitt beaktande. För detta
speciella fall, Stockholmsnätet, där vi ha denna
Namnanropsstation med endast ankommande
trafikvägar, blir den generella formeln för antalet
trunkvägar: n . (n-l) - (n-1) = (n-l)² eller 81 stycken.
I själva verket äro de flera, ty nätet innehåller även
en riksstation för interurbana samtal, en
landsstation för landssamtal samt en närtrafiksstation för
samtal med förorterna. Dessa ha dock icke
medtagits här, då de icke tillhöra det lokala nätet, vars
automatisering beskrivningen gäller. En mer eller
mindre omfattande automatisering av riks-,
lands-och närtrafiken innehåller ännu många olösta och i
varje fall svävande problem.

Huru trafiken avvecklades mellan de manuella
stationerna som fig. 5 visar är utan vidare klart. Det
var trunkningsförfarande i ungefärlig
överensstämmelse med den beskrivning härav, som tidigare
lämnats. Trafiken mellan de manuella stationerna och
automatstationen Norra Vasa kräver sitt särskilda
kapitel, som lämpligen uppskjutes till dess vi skaffat
oss en översiktlig bild av, huru L. M. Ericssons
automatsystem är uppbyggt och fungerar. Vi gå
nu över till detta, utan att därvid fördjupa oss i
ledningsschematiska eller andra vidlyftigheter, som
ej äro av intresse och bleve enbart tröttande för
dem, som icke syssla med dylikt i sin dagliga
gärning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>