Teknisk Tidskrift / 1931. Mekanik / 1 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

HÄFTE 1

TEKNISK TIDSKRIFT

JAN. 1931

MEKANIK

REDAKTÖR:

UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN

INNEHÅLL: Några drag av de senaste årens utveckling inom ångpanne- och förbränningstekniken, av professor Tore Lindmark. - Några data beträffande projektering och utförande av Borås wäfveri aktiebolags ångcentral, av överingenjör Alex. Engblom. - Föreningsmeddelanden. - Litteratur.

NÅGRA DRAG AV DE SENASTE ÅRENS UTVECKLING INOM ÅNGPANNE- OCH FÖRBRÄNNINGSTEKNIKEN.[1]

Av professor TORE LINDMARK.

Avsikten med mitt föredrag är att söka giva en kortfattad orientering rörande ett litet avsnitt av de många problem, med vilka ångpannetekniken arbetar för närvarande. Ämnets omfattande natur ålägger mig nämligen en stark begränsning. Jag inskränker mig till att diskutera den sidan av den nyare utvecklingen, som riktas på att höja ånggenereringen
per m² eldyta och således minska ångpannans dimensioner. Ämnet kan visserligen förefalla väl speciellt, men jag har valt detsamma särskilt av den anledningen att det står i viss anknytning till utformningen av Borås väfveri a.-b:s nya ångpanneanläggning, som väl kan sägas stå i centrum av detta möte.

Ångpannans uppgift är att generera ånga av viss önskad beskaffenhet till lägsta kostnad per kilogram ånga.

Det synes då till en början vara klart att man bör erhålla en billigare och mindre ångpanna, för en viss ångmängd räknat, ju större den avdunstade ångmängden är per m² eldyta. Detta gäller visserligen endast med en viss reservation, emedan även andra och ofta mycket större värmeytor än eldytan finnas i ångpannan, men satsen innehåller dock så pass stor sanning, att den är lämplig att använda såsom diskussionsunderlag.

Avdunstningen per m² eldyta kan man höja väsentligen på två vägar: genom att öka den överförda värmemängden genom konvektion och genom att öka den överförda värmemängden genom strålning. Båda dessa vägar kunna dessutom beträdas samtidigt. I normala ångpannor, med undantag av en del moderna sådana och även av lokomotivpannor, avdunstas i regel minst 80 % av ångan genom konvektion och högst 20 % genom strålning. Det kan därför synas vara den mest effektiva utvägen för att höja hela eldytans effektivitet att stegra värmeöverföringen genom konvektion i högsta möjliga grad. Det visar sig emellertid att man på den vägen ganska snart når en gräns, utöver vilken det ej är ekonomiskt att gå. Värmetransporten genom gasernas konvektiva strömning förbi eldytan åtföljes nämligen alltid av ett visst strömningsmotstånd, som stiger med en högre potens än värmeöverföringen. Fläktarbetet kan helt naturligt ej tillåtas överstiga ett visst mått, om ej ånganläggningens verkningsgrad skall lida för starkt intrång, och man når därför, som sagt, en gräns för detta motstånd, resp. fläktarbete, utöver vilken man
ej bör gå. Detta hindrar naturligtvis ej att man bör eftersträva så hög konvektion, som är möjlig ur ekonomisk synpunkt.

Den andra vägen - att öka värmemängden genom strålning - visar sig innehålla större utvecklingsmöjligheter.

Om man bortser från den relativt mindre betydande strålningen från gaser och från s. k. sekundära strålningsytor i ångpannans konvektionsdel, så hava vi att räkna såsom den huvudsakliga strålningen den som äger rum i själva förbränningsrummet. Denna strålning sammansättes av strålning från den glödande rostytan, om eldningen sker med styckebränsle,
från flammor, från gaser och slutligen från murytor, dvs. sekundär strålning. Summan av all denna strålning är en funktion av olika faktorer, såsom rostytans storlek, produkten av strålningskonstant och vinkelkoefficient, den bestrålade eldytans storlek, gasernas halt av H₂0 och C0₂, bränslets halt av flyktiga beståndsdelar eller allmännare uttryckt - vilket då även omfattar olje- och kolpulvereldning - mängden kol i flammorna, förbränningsrummets dimensioner och gasernas absoluta temperatur i förbränningsrummet. Under i övrigt samma förhållanden växer avstrålningen i proportion till denna absoluta temperatur upphöjd till nära 4 - ej fullt 4 på grund av
att gasstrålningen följer en lägre potens.

För att kunna bedöma frågan, i vilken utsträckning denna värmeöverföring genom strålning kan höjas, så att den representerar största möjliga andel av bränslets värmevärde, vill jag litet närmare analysera dessa olika slag av strålning och de faktorer, vilka bestämma deras storlek.

Vid rosteldning är strålningen från den fasta rostytan ofta den mest betydande. Denna strålning sker dels direkt till eldytan i förbränningsrummet, dels indirekt i form av sekundärstrålning från murväggarna i förbränningsrummet - om nämligen sådana murytor finnas där. Vid beräkning av strålningen har man att taga hänsyn till - förutom naturligtvis rost-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>