Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ytans temperatur - framför allt ovannämnda vinkelkoefficient, som blir större ju större rymdvinkeln är från olika punkter av rostytan till eldytans ytterbegränsning. För att taga ett gränsfall - lokomotivfyrboxen - så är denna vinkelkoefficient = l, emedan varje stråle från rostytan träffar eldytan.
Gasstrålningen är en bandstrålning, och det är egentligen H20- och C02-banden, som stråla. Den visar sig hava större betydelse än man tidigare var
benägen tillmäta densamma.
Flamstrålning är strålning från de lysande kol- och, om det är fråga om kolpulverbränsle, även askpartiklarna i flammorna. Varje lysande flamma innehåller dylika kolpartiklar, dels i form av ytterst fina partiklar uppkomna genom kolvätenas spaltning i fritt kol och väte, dels - vid kolpulverbränsle - i form av kokspartiklar, vilka bildas sedan kolpulverkornen avgasats. De lysande flammorna vid kolpulvereldning innehålla även, såsom nyss omnämnts, aska i varje kokspartikel, och dessa fina askbeståndsdelar visa sig ganska kraftigt bidraga till avstrålningen, isynnerhet sedan koksen börjat brinna ut.
Det framgår av denna korta skiss att förloppet vid flamstrålning måste ställa sig olika för oljeflammor, kolpulverflammor och flammor från styckebränsle å rost. Vid oljebränsle förgasas oljan hastigt, isynnerhet vid hög temperatur å förbränningsluften, och de frigjorda kolvätena sönderfalla likaledes hastigt, varefter flammorna komma att innehålla ett utomordentligt stort antal fina glödande kolpartiklar svävande i desamma. Varje oljedroppe har sålunda omvandlats i gaser och ett antal dylika kolpartiklar.
Förloppet i en kolpulverflamma är annorlunda. Kolet avgasas vid inblåsningen i förbränningsrummet, och dess flyktiga beståndsdelar, vilka bilda moln kring kokskärnan, sönderfalla vid hög luftförvärmning hastigt i fritt kol och väte, vilket senare
förbrinner till vattenånga. De ytterst fina kolpartiklarna utgöra en sky omkring den mycket större kokskärnan och avstråla tillsammans med denna jämte dess askbeståndsdel värme till eldytan.
Vad slutligen beträffar flammorna vid rosteldning, så begränsas flamstrålningen här till de ytterst fina, spaltade kolpartiklarnas strålning i likhet med fallet vid oljeflammorna, men med den väsentliga skillnaden att antalet kolpartiklar nu är mycket mindre, emedan de uppstått ej av hela kolmängden, utan endast av kolets flyktiga beståndsdelar. Koksen och askan sväva nämligen nu ej omkring i förbränningsrummet, utan ligga kvar på rosten och bilda där en strålande fast yta. Man har i detta fall att till den lägre flamstrålningen addera strålningen från den fasta rostytan.
Man kan på teoretisk väg få ett grepp på denna flamstrålning, om man antager nyssnämnda kolkorn likformigt fördelade i förbränningsrummet. Man kommer vid en dylik beräkning till det resultatet att avstrålningsmängden per ytenhet bestrålad eldyta är en funktion av temperaturen, vikten kol per tidsenhet, förbränningsrummets volym, vikten gas per
tidsenhet samt de spaltade kolkornens volymvikt och medelradie. Av dessa olika faktorer känner man ej kolkornens medelradie, och män kan ej heller på teoretisk väg bestämma densamma. Man är här hänvisad till experimentella undersökningar. Sådana hava under senaste åren utförts vid tekniska högskolans ångtekniska laboratorium, och vi hava härvid
kommit till intressanta resultat, vilka lägga en åtminstone approximativt säker grundval för beräkning av flamstrålningen.
Det är av betydelse att undersöka hur värmeöverföringen genom strålning förändras i följd av förbränningsrummets olika utformning och vid de ovannämnda tre olika slagen av eldningsmetoder: rosteldning, oljeeldning och kolpulvereldning. I ett litet och
lågt förbränningsrum, i vilket förhållandet mellan rostytan och eldytan är ett tal i närheten av 1, visar det sig att man erhåller den största avstrålningen
vid rosteldning och något mindre vid oljeeldning och kolpulvereldning. I samma grad som avståndet mellan rosten och eldytan ökas vid konstant värde å förhållandet mellan rostyta och bestrålad eldyta, minskas avstrålningen vid rosteldning, men densamma ökas vid oljeeldning och kolpulvereldning och blir redan vid ganska små dimensioner större än vid
rosteldning.
På samma sätt om förhållandet mellan rostytan och den bestrålade eldytan är ett tal mindre än 1, såsom t. e. i en lokomotivfyrbox eller i en modern ångpanna, där ej blott förbränningsrummets tak, utan även större eller mindre del av dess sidoytor äro beklädda med eldyta, då vinna oljeeldning och kolpulvereldning ur denna synpunkt ett försteg
framför rosteldning, särskilt om förbränningsrummets volym är stor.
Om man undersöker hur den bestrålade eldytans storlek ändrats under utvecklingens gång, skall man finna att utvecklingen i detta avseende till viss grad gått i cirkel. Den gamla klassiska eldrörpannan med inre eldstad har sålunda hela förbränningsrummet omgivet av eldyta. Likaså lokomotivpannan, som ju allt fortfarande ur denna synpunkt är fullt
modern. Denna sistnämnda panna är för övrigt ett utomordentligt typiskt exempel på en panna, som i hög grad utnyttjar strålningsvärmet, just på grund av dess stora bestrålade eldyta. Man kan uppskatta att i runt tal halva ångmängden genereras av fyrboxen.
Redan för ganska länge sedan undanträngdes i stort sett den nyssnämnda eldrörångpannan av
tubulära pannor och sedermera av vattenrörångpannor, men samtidigt placerades förbränningsrummet utanför pannan och man erhöll förbränningsrum begränsade endast till en relativt liten del av eldyta och i huvudsak av muryta.
Emellertid ökades anspråken på ånggenerering per m2 eldyta. Till en viss grad tillmötesgicks dessa ökade anspråk genom höjning av värmebelastningen i förbränningsrummet. Samtidigt ökades påfrestningen på murinklädseln och alldeles särskilt på tändvalvet. Man fann även att man kunde kraftigt höja ånggenereringen genom förvärmning av förbränningsluften. Härigenom vann man vissa betydande fördelar. Såväl avdunstningen per m2 eldyta som ångpannans verkningsgrad stego. En annan fördel var den att matarvattnets förvärmning - på grund av economiserns fullständiga eller delvisa utbytande mot luftförvärmare - kunde ske med avtappningsånga, varigenom hela ångkraftanläggningens termiska verkningsgrad - jag förutsätter att det är fråga om en kondenseringsanläggning - höjdes 4 à 10 % allt efter ångförhållandena, antalet
avtappningsställen m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
