Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
TEKNISK TIDSKRIFT
18 APRIL 1931
ning något gynnsammare än vad som äi< fallet med
styckekoleldning, givetvis förutsatt att ångbelastningen
överstiger 20 ton pr timme. Det är alltså vid de
storleksordningar, som i mitt föredrag behandlas, ej
kolpriset som är avgörande för gränsen mellan de båda
eldningssättens lämplighet, ehuru den nuvarande
prisskillnaden mellan de olika kolsorterna f. n. gör
kol-pulvereldningen i hög grad begärligare än
styckekol-eldningen.
Beträffande transport och lagring av kolpulver har
erfarenheten från Borås visat, att lagring utan
svårighet kan ske upp till en vecka. Transport av kolpulver
till industrier belägna på annan plats, finnes mig
veterligt endast genomfört i en anläggning i Ruhrdistriktet,
där kolpulver till mycket ringa kvantiteter i
papperssäckar transporteras till ett gjuteri.
överingenjör Knut Bildt: Man torde väl kunna utgå
ifrån att systemet med kolpulvereldning nått fram till
en sådan fulländning, att detsamma med stor fördel
kan användas å anläggningar av en viss storhetsordning
med goda och ekonomiska resultat. En av systemets
stora fördelar, framför styckekoleldning å mekaniska
eldningsapparater, anser jag vara, att kol av vilken
sammansättning som helst kan användas samt att en
särskilt hög lufttemperatur kan tillåtas.
På de mindre anläggningarna torde emellertid ännu
ekonomiska svårigheter uppstå genom de dyra
målnings-anläggningarna för framställning av kolpulvret. Detta
har bl. a. varit en av svårigheterna för systemets
användning på fartyg.
För att övervinna denna svårighet kan man tänka
sig möjligheten av centrala pulverfabriker t. e. invid
gruvorna, men transport och lagringssvårigheterna hava,
såvitt jag vet, hittills visat sig svårövervinnliga.
Jag vill därför taga mig friheten fråga de närvarande
experterna om huru långt man hunnit med
övervinnandet av dessa svårigheter.
överingenjör dr Ivar Svedberg: Jag har icke varit i
tillfälle att åhöra förmiddagens föreläsningar och endast
en del av ingenjör Lindhagens. Jag har dock fått det
intrycket, att det mesta av vad som blivit anfört avsett
att öka intresset för kolpulvereldning, eller med andra
ord, att för densamma göra en stark propaganda. Med
erkännande av att sådana fall kunna föreligga, då
kol-pulvereldningen måhända är det enda riktiga eller i
varje fall mest lämpliga, så vill jag dock varna för den
uppfattningen, att kolpulvereldningen i allmänhet skulle
vara något särskilt eftersträvansvärt. Jag påstår
tvärtom, att i de flesta fall stokereldningen torde vara
att föredraga och kan såsom exempel på anläggningar,
vid vilka en kolpulvereldning vore absolut otänkbar,
anföra råsockerfabrikerna med deras korta kampanjer.
Därjämte vill jag framhålla de omotiverat höga
kostnader, som i allmänhet kolpulvereldningen medför, och
jag kan för min del icke begripa, varför de firmor, som
utföra kolpulveranläggningar, skola behöva komma med
så avskräckande summor, som de göra. De mycket
väsentligt ökade anläggningskostnaderna för en
kolpulvereldning kunna medföra så stora ökade
förränt-ningskostnader, att dessa ingalunda på långa vägar
kunna uppvägas av några som helst besparingar i
driften.
Civilingenjör Tom Nordensson: Dagens föredrag och
diskussion ha lämnat en ganska klar bild av de nya
vägar till höjande av effektiviteten och minskande av
totalkostnaderna för driften av vattenrörångpannor, som
numera stå till buds, tack vare den stora utveckling
på eldnings- och eldstadsområdet, som ägt rum i ut-
landet under det senaste decenniet, och då framförallt
i Förenta staterna.
Denna utveckling, som i det stora hela, egendomligt
nog, ännu blott föga observerats i Sverige, är värd den
största uppmärksamhet i synnerhet då, som idag
framhållits, dess resultat äro med gott resultat tillämpbara
ej endast på pannor av de stora mått, som användas i
amerikanska kraftverk, utan även på de relativt små
pann-storlekar, som hittills äro gängse här i Sverige och
dess grannländer.
Jag ber att få påpeka, att kolpulvereldning kommit
till användning med gott resultat även vid pannor med
så relativt låg kapacitet och ringa eldstadsvolym som
Lancashire-pannor och de på handelsfartyg allmänt
använda skotska marinpannorna.
Ett av de viktigaste momenten i den nya utvecklingen
är otvivelaktigt införandet vid vattenrörpannor av de
s. k. vattenkylda förbränningsrummen eller murverkets
ersättande med direkt bestrålad och av vattenrör bildad
eldyta.
Denna anordning ger ej blott möjlighet att avsevärt
nedbringa kostnaderna för murverkets underhåll och
därav förorsakade avbrott. Därigenom att den skadliga
värmebelastningen pandet mest påfrestade murverket
er-sättes och nyttiggöres medelst värmeupptagning i en i
pannans vattencirkulation inkopplad eldyta, som ej
kräver extra utrymme, ernås dessutom möjlighet (för den
händelse att rost- och draganordningar etc. tillåta det)
att avsevärt höja existerande ångpannors kapacitet
liksom att vid nybyggnader förverkliga ett mera
koncentrerat och ekonomiskt byggnadssätt hos pannorna, dvs.
reducera deras behov av golvarea och byggnadsvolym per
ton ånga per timme.
Dessa möjligheter böra, synes det mig, tagas väl vara
på vid utvidgning eller nyanskaffning av
ånganläggningar här i landet.
Genom den ökade driftsäkerhet, som frånvaron av
högbelastat murverk i pannor med väl anordnade
vat-tenrörväggar i förbränningsrummet medför, minskas ock
behovet av pannreserver, varför även vi här i landet med
sådana medel böra så småningom kunna komma från
det hittillsvarande systemet med ett större antal mindre,
svagt utnyttjade pannenheter och istället övergå till ett
fåtal, större, högeffektiva och väl belastade enheter per
anläggning, såsom fallet är i de inom ångpannebranschen
ledande länderna.
När man mot bakgrunden av den genomgripande
mekanisering, som genomförts beträffande de stora
industriernas produktiva apparatur, skärskådar våra
anordningar för ånggenerering, torde man knappast komma till
en annan åsikt, än att vår skrymmande och besvärliga
gamla ångpanna är en anakronism, en kvarleva, som ej
längre bör godtagas utan ersättas med den kompakta,
föga platskrävande, effektiva och lättskötta apparat, den
bör vara.
Istället för att som vanligt i ett mer eller mindre
mörkt pannhus möta några sotiga eldare, mer eller
mindre mödosamt sysselsatta att medelst kolskyfflar, lansar
och räkor sköta eldningen, träffade vi emellertid vid
dagens demonstration av den för svenska förhållanden
märkliga ångkraftcentralen vid Borås Wäveri
aktiebolags fabriker i de luftiga, dammfria lokalerna istället
ett ringa antal, i vita kläder klädda män, som (med
ledning av en enkel men effektiv uppsättning av
instrument) med några få enkla handgrepp reglerade hela
behandlingen av bränslet och ånggenereringen.
En detalj som denna torde nog i sin mån visa envar,
att på senare år dock pågår en utveckling mot bättre
förhållanden med avseende på alstring av ånga och att en
god början redan gjorts beträffande strävandena mot
det mål, som alla goda krafter inom ångtekniken böra
samverka till att uppnå - ångans genererande med en
effektiv "maskin" liksom sker med alla andra
industrivaror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
