Teknisk Tidskrift / 1932. Allmänna avdelningen / 4 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 2 jan. 1932 - Isbarksvarningar till kraftverkens tjänst, av C. J. Östman

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 2.

Om man på liknande sätt som i det givna exemplet
studerar samtliga 21 fall, då isbark eller
snöklibbning rapporterats från Trollhätte kraftverk, visar det
sig, att vid 11 tillfällen ha väderleksförhållandena i
stort sett utvecklats såsom ovan beskrivits. Det kan
alltså fastslås, att oväder av denna beskaffenhet
varit de vanligast förekommande vid denna för
kraftledningarna störande företeelse. Kännetecknande
för detta typiska väderleksläge är följande: Ett
oväderscentrum rör sig från söder eller sydväst mot
och ett stycke in över södra Sverige, där detsamma
i regel försvagas eller rent av upplöses, medan dess
förråd av varm luft fortsätter att tränga in över
Götaland. Temperaturen, som under inverkan av ett
högtrycksområde över Finland och de östra delarna
av vårt land, tidigare hållit sig under fryspunkten,
stiger härvid till eller i närheten av densamma.
Nederbörd i form av snöblandat regn i större eller
mindre mängder förekommer i samband med frisk
vind mellan nordost och sydost, vilken dock
knappast når stormstyrkor. I samma mån som vinden
avtager, under det oväderscentret försvagas, efterträdes
nederbörden icke sällan av dimma, och fuktigheten
uppgår till ungefär 100 procent. Ju lägre
temperaturen varit före varmluftsinbrottet, desto mer ökas
faran för isbark. I de fall, då värmestegringen icke
går upp till nollpunkten, bildas huvudsakligen
rimfrost, varjämte den eventuella snön då är relativt
torr. En schematisk bild av denna situationstyp
framställes i fig. 2. De å kraftledningarna uppkomna
skadorna äro i allmänhet icke av större omfattning
och bestå mestadels av enstaka linbrott,
linsammanslagningar och kontaktfel. Detta beror delvis på, att
full storm sällan förekommer vid denna typ. Det må
därför anmärkas, att överenskommelsen om
utsändandet av isbarksvarning, då vindstyrkan minst 20
meter per sekund kan väntas, i viss mån innebär en
motsägelse i här behandlade fall.

Angående de övriga, enskilda isbarkstillfallena
tillhörande ovannämnda typ skall här endast lämnas
ett utdrag av en från vattenfallsstyrelsen till anstalten
inkommen redogörelse beträffande ett av de mera
märkliga fallen. "Den 24 mars 1927 erhölls på
eftermiddagen och kvällen i Trollhättan isbeläggning på
mark, träd, räck, ledningar och dylikt. Väderleken
var regn utan samtidig snö samt svag nordlig vind.
Intet skäl förelåg att tro, att det skulle utveckla sig
till mera omfattande isbeläggning på
kraftledningarna. Mellan kl. 18 och 19 erhölls dock ett par
signaler från linjen Trollhättan–Skara utvisande
övergående jordkontakter på denna ledning. På grund
härav igångsattes gängse skyddskopplingar för
isbeläggning, dvs. primärlinjerna kördes, i den
utsträckning det var möjligt, kort slutna med stor
strömstyrka för smältning av uppkommande is. Den
25 erhölls stark nordostlig blåst, resulterande i
linbrott och stolpbrott på en del svagare sekundärlinjer.
Att döma av skadorna på nätet har isbeläggningen
varit tämligen jämnt fördelad över ett område österut
till mellan Håkanstorp och Skara, norrut till
Mellerud, västerut till kusten och söderut till närheten av
Lilla Edet. Enligt iakttagelser i Trollhättan och
uppgifter från distriktsingenjörerna i Skara och Göteborg
synes i detta fall isbeläggningen hava uppstått på
grund av underkylt regn ("issläng" enligt folkmålet
på vissa trakter i södra Sverige). Den 24 mars
förekom i Trollhättan regn men ingen snö, och på natten
voro alla träd och buskar så överdragna med
glasklar is, att vid rörelse av dem ett starkt klingande
ljud uppstod. Sedermera föll snö i Trollhättan, litet
den 25 mars och mera den 26 mars. Huru snövädret
uppträtt på andra ställen är ännu obekant. Det är
möjligt, att snöbeläggning även hjälpt till att belasta
linorna. Såvitt man kan finna, har dock all
isbeläggning utgjorts av glasklar is utan några som helst
blåsor. Ehuru isbeläggning av denna art icke är
sällsynt utan i mindre utsträckning förekommer flera
gånger varje år, är detta första gången underkylt
regn utan förbindelse med snö åstadkommit så stark
beläggning på våra ledningar, att nämnvärda skador
uppstått."

Beträffande återstående 10 isbarkstillfällen, som
inrapporterats från Trollhättan, och vilka icke kunnat
inrangeras under den ovan preciserade
väderlekstypen, kan såsom ett gemensamt omdöme sägas, att
snöklibbning mera än egentlig isbark orsakat
skadegörelsen i samhand med hård vind, icke sällan
uppgående till storm. I avseende på det synoptiska
väderleksläget har dock halva antalet av
ifrågavarande fall inträffat, då ett kraftigt oväderscentrum
rört sig åt norr över Östersjön och de övriga vid
oväder, som passerat i en ostlig riktning över
mellersta Skandinavien. Nederbörden har merendels varit
ganska ymnig och temperaturen i regel först stigit,
sedan åter fallit. För övrigt pläga sistnämnda slag
av oväder ge upprov till de hårdaste vindar, som
kunna förekomma i västra Sverige. Även ett fall
tillhörande denna typ skall beskrivas, nämligen
stormen den 18 januari år 1929. På kvällen föregående
dag låg ett oväderscentrum sydväst om Lofoten. Det
rörde sig under natten åt sydost och befann sig med
sin kraftigast utvecklade del över nordvästra
Götaland på morgonen den 18; därefter vandrade
detsamma ut på Östersjön. Vinden, som till en början
var sydvästlig, övergick därför så småningom till
nordvästlig. I t. e. Vinga gjordes följande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>