Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 8. 20 febr. 1932
- En svårbesatt professur, av C. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 8 ÅRG. 62 20 FEBR. 1932
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN
INNEHÅLL: En svårbesatt professur. – Söndersprungen flänsförbindning i huvudångledning. – Notiser. –
Litteratur. – Tekniska föreningar. – Personalnotiser. – Sammanträden.
EN SVÅRBESATT PROFESSUR.
En svensk professor har två väsentliga uppgifter,
delvis intimt förbundna med varandra – lärarens
och vetenskaparens. En vanlig magister kan vara en
lika bra lärare som en professor så länge det gäller
att inpränta fakta. Men professorn är nog i
allmänhet den skickligare att lämna en djupare förklaring
av orsakssammanhangen samt systematisera och
bearbeta föreliggande material. Han bör själv ha
djupplöjt något avsnitt av sitt ämne och bidragit till
dess utveckling. Det är denna speciella inriktning
av tankeverksamheten som gör honom ägnad att hos
de studerande väcka och stimulera intresset för
vetenskapligt arbete och lyfta deras studier till en
högre nivå. Denna inriktning gör honom också
lämpad att fylla den andra uppgiften såsom
vederbörande lärosätes kanske rent av landets främsta
vetenskapare och utkikspost inom sitt ämnesområde,
den där såväl bidrager med egna undersökningar och
forskningar som även, så gott sig göra låter, följer
med vad som sker på andra håll.
När man söker bedöma vad som närmast skett och
kommer att ske med professuren i vägbyggnad och
kommunikationsteknik vid tekniska högskolan måste
rnan ha förestående klart för sig. Professuren har
varit ledigförklarad, en del sökande ha anmält sig
rnen ha av sakkunniga och lärarkollegiet ansetts
icke helt fylla måttet. Häri ligger i och för sig intet
förklenande. De sökande kunna var i sitt slag vara
förträffliga människor och goda ingenjörer men ändå
icke besitta den speciella inriktning som
konstituerar ett professorsämne, eller kanske rent av
icke varit i tillfälle dokumentera detta. Formerna
tör professorstillsättande äro liksom allt mäskligt
också behäftade med brister och kunna ha gjort sitt
till – en sak som emellertid här nödvändigtvis
måste lämnas åsido. Såsom faktum kvarstår, att
det för närvarande, såvitt kunnat utrönas, icke
finnes någon fullt professorskompetent person i landet,
som vill åtaga sig undervisningen i ifrågavarande
ämne. Detta innebär intet märkvärdigt, det har hänt
förr inom andra ämnesområden.
Från flera håll har riktats klander mot majoriteten
inom tekniska högskolans lärarkollegium över den
utgång som professorsfrågan fått inom kollegiet.
Naturligtvis har som alltid vid sådana tillfällen först
och främst gjorts gällande att obehöriga synpunkter
spelat in. Denna billiga anklagelse kan lämnas åt
sitt värde, det är icke sannolikt att en så talrik
församling med så många stridiga viljor mera allmänt
fallit offer för underhandspåverkan. Det har också
sagts att det är en skandal att det icke finns en
ordinarie professor i ett så viktigt ämne som
vägbyggnad. Ända sedan professuren tillskapades har
undervisningen i alldeles övervägande grad hankat
sig fram genom vikariat. Väg- och vattenbyggarnas
utbildning har blivit lidande därav. Härom kan icke
råda något tvivel. Men det är också av utomordentlig
betydelse att man ej inför denna dock tillfälliga
olägenhet slår in på nya vägar ifråga om kraven
på en professors speciella inriktning och
kvalifikationer. Såtillvida kunna svårigheterna med
professurens återbesättande vara högskolans fel, att
ämneskombinationen vägbyggnad och kommunikationsteknik,
vari även ingår järnvägsbyggnadslära,
är alltför vidlyftig för att nöjaktigt behärskas av en
professor. Det har också framställts förslag om
professurens uppdelning. Men ämnet vägbyggnad
och kommunikationsteknik står ej i någon särklass
härutinnan, utan det finns många professurer, för
vilka man av samma skäl skulle kunna göra anspråk
på en uppdelning. Berättigade krav på helt nya
professurer torde också föreligga. Det ena som det
andra kostar pengar. Av skäl, vilka ej ens kunna
undanskymmas av den ljusaste tilltro till den
tekniska utbildningens betydelse, måste statsmakternas
offervillighet under de närmaste åren gentemot nya
anslagskrav även till den tekniska högskoleundervisningen
förväntas bliva mycket ringa. Under
sådana förhållanden kan man knappast räkna med
någon omedelbar omreglering av professuren
försåvitt detta ej kan ske utan nämnvärd extra kostnad.
Det förefaller icke heller sannolikt att k. m:t
finner anledning att mot de sakkunniga
myndigheternas avstyrkande återbesätta professuren. K.
m:t i ecklesiastikdepartementet har inga
möjligheter att ur saksynpunkt bättre än de förberedande
instanserna bedöma vederbörandes olika
kvalifikationer. Högskolans lärarkollegium väntas också
komma att föreslå professurens vakanssättning t. v.
och högskolans styrelse lär näppeligen ha någon
annan lösning av frågan på lager.
Det är synnerligen beklagligt att hela frågan om
denna professur råkat komma i en återvändsgränd.
De ständiga lärareombytena, andra omständigheter
att förtiga, torde icke kunna undgå att i viss
omfattning återverka på de studerandes inställning till och
intresse för detta ämne och därmed också sekundärt
på många årskullar yngre ingenjörers daning på
ifrågavarande område.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:28:19 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932a/0087.html
