Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 11. 12 mars 1932
- Insänt: Vägprofessuren, av D. K. M. och C. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
INSÄNT
Vägprofessuren.
Till Redaktören för Teknisk tidskrift.
Anhålles om benäget införande av nedanstående:
I Teknisk tidskrifts häfte 8 av den 20 februari 1932
har signaturen C. K. infört en artikel under rubriken
"En svårbesatt professur". Artikeln är värd allt
erkännande på grund av den lugna saklighet, varmed
insändaren behandlar denna högaktuella fråga. Till
förebyggande av missförstånd bör redan nu framhållas, att
avsikten med detta inlägg ej är att komma med något
bemötande. Fastmer är undertecknad böjd för att i
det väsentliga instämma med signaturen C. K., men det
torde måhända vara till gagn, om frågan ytterligare
ventilerades. Utan tvivel är det av stor vikt, att
professuren besattes med rätt person, enär ämnet,
vägbyggnad och kommunikationsteknik, icke allenast är
vidlyftigt utan även utomordentligt viktigt främst med
hänsyn till vägteknikens frammarsch i våra dagar. Att
det blir en krävande post, kan säkerligen icke bestridas.
De specialområden, som den blivande professorn skall
behärska, bliva dessutom flerfaldiga, och här nedan
skola de viktigaste beröras. Som undervisare i
vägteknik bör han givetvis äga en ingående praktisk
erfarenhet som vägbyggare och undersökningsförrättare,
så att han härvidlag kan bibringa eleverna undervisning
ej mindre om rätta användandet av vägbeläggningar av
olika slag, såväl enkla som permanenta, än även om
deras ekonomiska lämplighet under skilda förhållanden,
mea avseende på klimat, trafikintensitet m. m., m. m.
Han bör likaså kunna lämna orientering om, huru våra
vägarbeten böra administreras och bedrivas, så att
största och bästa ekonomiska utbyte erhålles. Särskilt
bör understrykas vikten av vad sist sagts, då just i
detta fall mångfaldiga fel begås inom åtskilliga delar
av vårt land, i första hand beroende på vederbörandes
bristande utbildning och erfarenhet. Vid sidan härav bör
han behärska vägunderhållstekniken, såväl sommar- som
vinterväghållningen, för att kunna meddela eleverna
kunskap om, huruledes med små medel goda resultat
kunna uppnås. Han bör jämväl behärska väglagens
mångskiftande spörsmål och vägadministrationen
alltifrån högsta ort i departementet ned till vägstyrelserna,
förbi k. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
länsstyrelserna samt väl känna till länsstyrelsernas och
vägstyrelsernas arbetssätt. Härmed vill jag dock icke
ha sagt, att den blivande professorn ej bör ha sin
uppmärksamhet riktad på den vetenskapliga utvecklingen
av vägtekniken såväl inom som utom landet, men det
kan ifrågasättas, om ej undervisningen bör läggas
övervägande på praktisk bog. Själv har undertecknad, som
lämnade högskolan i början av århundradet, en bitter
erfarenhet av alltför mycket teoretiserande. På den
tiden fanns ju knappast vägtekniken till, men järnvägsbyggnad
stekniken var väl desto mera aktuell. När jag
slutade Teknis hade icke någon undervisning lämnats
i praktisk järnvägsbyggnadsteknik. Jag visste icke
grunderna för en järnvägsundersökning ej mindre för
en järnvägsbyggnads organisation; hela undervisningen
förnöttes i ofruktbara teoretiska grubblerier om
rälshuvudens, rälsskarv järns och dylikas hållfasthetsberäkningar,
spörsmål, som visserligen kunna ha sitt
intresse att äga kunskap om, men som säkerligen
flertalet av eleverna ej hade minsta nytta av i det
praktiska livet. Detta nu i huvudsak om vägtekniken.
Järnvägsbyggnadstekniken befinner sig visserligen
för närvarande ej i förgrunden, men det kan ju hända,
att ytterligare järnvägsanläggningar, särskilt då
dubbelspårs- och bangårdsombyggnader, komma till stånd,
och därför bör denna gren ej lämnas helt ur räkningen.
Vi ha dessutom den viktiga frågan om järnvägarnas
banunderhåll, vilken det gäller att klarlägga särskilt
med tanke på den ekonomiska sidan av saken.
Kanalbyggnadsväsendet torde falla utanför denna professur
och får väl räknas tillhöra vattenbyggnadsområdet.
Kommer så frågan om den rena kommunikationstekniken,
vilket ämne även blir synnerligen vidsträckt.
Här gäller det att klarlägga de synnerligen svåra
problemen rörande de inbördes förhållandena mellan
järnvägs-, automobil- och kanaltrafiken. Huruvida
flygtransporterna skola räknas hit, torde väl för
närvarande knappast kunna sättas ifråga. Här
gäller det sålunda att ha kännedom om biltrafikens
och järnvägarnas – såväl de statligas som de
enskildas – ekonomiska möjligheter, organisationsformer,
taxeförhållanden, nedsättningspolitik o. d., vilket allt
är frågor, vilka förutsätta ett ingående praktiskt
studium. Göromålen bliva sålunda mångskiftande, och
den blivande professorn får en synnerligen
maktpåliggande uppgift. Säkerligen är det också med tanke
härpå, som en uppdelning varit ifrågasatt i så avseende,
att vägtekniken kommer för sig. Jag tror, att detta
är riktigt och anser även en sådan lösning av frågan
ur ekonomisk synpunkt vara möjlig, då det icke torde
vara uteslutet, att av de medel, som av automobilskattemedlen
anvisas att utgå till s. k. forskningsändamål, kan utbrytas
det belopp, som erfordras för att få
avlöning till en professur i enbart vägteknik. Detta
skulle säkerligen förenkla en lösning av frågan.
Artikelförfattaren i tidskriften av den 20 februari
beklagar, att frågan om professurens tillsättande kommit
i en återvändsgränd. Jag tror icke så är fallet, ehuru
högskolans kollegium för närvarande ej ansett sig
kunna förordna någon av de nu sökande. Likaså delar
jag ej heller den uppfattningen, att inom landet ej
finnes kompetent person. Vi behöva säkerligen ej
härvidlag söka oss utomlands. En dansk eller norrman, som
det närmast kan bliva tal om, skulle antagligen behöva
åratal, innan de behärskade den svenska vägteknikens
skiftande problem- på sådant sätt, att dessa kunde göras
fruktbärande för eleverna. Så olika äro förhållandena
inom de tre nordiska länderna.
Den frågan kommer emellertid osökt fram, av vilka
anledningar de, som anse sig vara kompetenta, ej
anmäla sig som sökande. Ja, då kommer man in på en
hel del kombinationer. Många kanske ej ens veta om,
att platsen är ledig på grund av dels mycket eget
arbete, dels ock möjligen utomlandsvistelse. Andra äro
för tillfället bundna av göromål, vilka de av ekonomiska
skäl ej anse sig kunna utan vidare avbryta. Andra
åter kanske ej anse sig ha några utsikter på grund av
avsaknad av militära väg- och vattenbyggnadsgrader
osv., skäl i all oändlighet sålunda. De, som på angivna
grunder ej söka, få givetvis skylla sig själva, men jag
håller före, att kompetenta personer nog finnas inom
vårt land. Allt talar för att än ytterligare försök böra
göras att finna rätta mannen, ehuru längre uppskov än
till nästa höst dock ej bör sättas ifråga, ty givet är, att
för de studerandes vidkommande större dröjsmål blir
till uppenbar skada. D. K. M.
Förestående föranleder till den reflexionen, att
D. K. M. nog i högre grad än undertecknad anser, att
undervisningen vid tekniska högskolan bör inrymma
vägadministrativ utbildning. Vägprofessorn förmenas
nämligen böra "behärska väglagens mångskiftande
spörsmål och vägadministrationen alltifrån högsta ort i
departementet ned till vägstyrelserna, förbi k. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelserna samt väl
känna till länsstyrelsernas och vägstyrelsernas
arbetssätt". Resonemanget vore möjligen riktigt, om det
gällde att för exklusiv statstjänst utbilda ett större
antal vägingenjörer pr år. Detta är ej fallet. Vägadministrationen
består av ett 50-tal ingenjörer, vilket betyder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:28:19 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932a/0125.html
