Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 2 april 1932 - Notiser - Lånefond för inköp av gasgeneratorer för motordrift - Den nya lagstiftningen om mått och vikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fråga om driftskostnaderna. En gasgenerator torde
draga mellan 700 och 1 200 kr. i kostnad vid inköp, och
jordbruksministern har föreslagit, att lånesummans
högsta gräns i varje fall fixeras vid 1 000 kr. Däremot
har jordbruksministern ej ansett sig kunna biträda de
sakkunnigas förslag, att första årets amortering skulle
efterskänkas. I stället föreslås en viss tids räntefrihet
för lånen, och amorteringstiden har föreslagits skola
utgöra fem år.
De sakkunnigas förslag har till huvudsaklig del
tillstyrkts av ingenjörsvetenskapsakademien samt av
kommerskollegium. Den sistnämnda myndigheten har med
hänsyn till den extraordinära situation, som framkallats
av världskrisen, ansett, att den av de sakkunniga
föreslagna subventionsmetoden, även om den i normala fall
skulle ha väckt betänkligheter, ej borde lämnas
oprövad. Kollegium måste beteckna som ett statsintresse
av största vikt att underlätta landets försörjning med
motorbränsle ur inhemska råvaror. Sulfitspriten torde
f. n. icke kunna lämna större bidrag härtill än de som
faktiskt förekomma, och försöken att använda generatorgas,
framställd ur skogsprodukter, synes nu erbjuda nästa möjlighet.
Den nya lagstiftningen om mått och vikt.
Kommerskollegium har i dagarna avgivit yttrande över
sakkunnigförslaget till ny lagstiftning angående mått och
vikt m. m. Om innehållet i detta förslag har Teknisk
tidskrift tidigare (häfte 9, sid. 90) innehållit ett
meddelande i samband med att tidskriften refererade
huvuddragen av teknologföreningens yttrande över förslaget.
Kommerskollegium konstaterar med beklagande, att
den intressegrupp, vilken på ett ytterligt kännbart sätt
beröres av lagstiftningen i fråga, nämligen den stora
kåren av handlande och industriidkare, icke fått
tillfälle att genom någon representant deltaga i förslagets
utarbetande. Till följd av den korta remisstiden har
lagförslaget heller icke fått den allsidiga belysning ur
näringslivets synpunkt, som önskvärt hade varit.
Kollegium har ingen erinran att göra mot den
föreslagna uppdelningen av bestämmelserna i en till i
huvudsak de principiella stadgandena begränsad lag,
antagen av konung och riksdag, samt
tillämpningsförordningar, utfärdade av k. m:t i administrativ
ordning, vilka sistnämnda författningar skulle
kompletteras av mynt- och justeringsverket med
detaljbestämmelser av i huvudsak teknisk innebörd. Däremot anser
kollegium splittringen av bestämmelserna på ett så
stort antal detaljförordningar, som de sakkunniga
föreslagit, medföra praktiska olägenheter och hemställer
om en omarbetning av författningstexten i syfte att
erhålla en starkare koncentration av materialet.
I fråga om förslaget till lag om mått och vikt har
kollegium underkastat en del spörsmål av mera
principiell betydelse en djupgående granskning. Den redan
nu delvis gällande och i det nya förslaget utvidgade
rigorösa bestämmelsen om användande av justerade
mätnings- och vägningsredskap "vid köp och byte, då
varor skola avlämnas eller mottagas efter mått och
vikt ävensom då eljest ekonomiskt anspråk skall
beräknas efter mått eller vikt" finner kommerskollegium
onödigt betungande. Kollegium finner det ej vara
lämpligt att till en ny författning överföra föreskrifter
ur en äldre författning, vilka numera ej efterlevas.
Särskilt betänklig finner kollegium den passus vara,
som föreskriver justeringsplikt för redskap som
användes i alla de fall, då ekonomiskt anspråk skall
beräknas efter mått eller vikt. Lagtexten synes här hava
kommit att erhålla en mera vidsträckt omfattning än
de sakkunniga egentligen åsyftat, enär i motiveringen
anföras närmast de fall, då ekonomiska anspråk
beräknas efter vikt vid beskattning, förtunning och vid
fastställande av vissa fraktavgifter. Den föreslagna
skärpningen av plikten att använda justerade redskap
blir än mera märkbar genom att samtliga förseelser
mot lagens bestämmelser i detta fall skulle
underkastas allmänt åtal, medan beivrandet av dylika
förseelser numera i viss omfattning är beroende på åtal
av målsägaren.
Den av Stockholms handelskammare framförda
synpunkten, att det skydd som avses med lagstiftningen ej
borde omfatta näringsutövarna själva i deras
verksamhet sinsemellan, finner kollegium värd beaktande.
En av de väsentligaste nyheterna i lagförslaget gäller
periodisk omjustering av vågar. Även om det icke kan
förnekas, att ett visst behov av kontroll över de i bruk
varande vågarna förefinnes, förefaller det kollegium
tveksamt, om detta behov är så stort och så oavvisligt,
att näringslivet bör betungas med den omfattande
kontrollapparat, som härför erfordras. Dels torde hos
mynt- och justeringsverket behöva upprättas ett
centralt vågregister, vilket sannolikt utom en betydande
arbetsbörda även kommer att medföra ökade kostnader
för verket. I ännu högre grad komma nya
arbetskrafter att erfordras för själva omjusteringsarbetet.
Avlöningen till besiktningsmännen skulle visserligen
helt finansieras av avgifterna för omjusteringen, men
även dessa avgifter kunna i viss mån betecknas som
allmänna medel, och det måste ju bära emot, att staten i
dessa tider utvidgar sin verksamhet i en riktning, där
något oundgängligt behov av en dylik utvidgning
knappast torde ha påvisats.
Från de olika representanter för näringslivet, som
yttrat sig över de sakkunnigas förslag, hava starka
betänkligheter framförts mot förslaget att i nuvarande
ekonomiskt brydsamma tider belasta näringslivet med
utgifter för åtgärder, som ej kunna anses absolut
nödvändiga. Det synes även kollegium lämpligast, att
näringsidkarna av egen drift ordna med sakkunnig
tillsyn av vågarna. Vill man därjämte, att staten skall
sörja för att tillfälle finnes att anlita sakkunniga
vågreparatörer, bör mynt- och justeringsverket kunna
erhålla bemyndigande att meddela auktorisation åt
reparatörer, som styrkt sin kompetens. Kontroll över att
de i bruk varande vågarna äro rättvisande torde
kunna vinnas genom att polismyndigheten vid de
årligen återkommande undersökningarna utrustas med
instruktioner och eventuellt redskap för provbelastning
av vågarna. Kollegium är övertygat om att den
kontroll som härigenom kan vinnas bör tillfredsställa det
praktiska livets krav.
Skulle emellertid k. m:t finna skäl att framlägga
förslag om obligatorisk omjustering av vågar,
hemställer kollegium om att perioden för omjustering
utsträckes till tre år i stället för föreslagna två år.
Däremot anser kollegium i motsats till vissa hörda
korporationer lämpligast, att tidsfristen fixeras i lagen och
ej överlämnas åt k. m:t att reglera på administrativ väg.
Kommerskollegium har även ifrågasatt, huruvida
skäl kan anses föreligga att, såsom de sakkunniga
föreslagit, utsträcka omjusteringen av andra mätnings-
och vägningsredskap än vågar (alltså mått och vikter)
till all "yrkesmässig handel och rörelse", särskilt som
under denna beteckning även skall inbegripas den
försäljning av mjölk och andra lantbruksprodukter som
en jordbrukare kan företaga sig. Ej heller i fråga om
industriens mått och vikter torde behov föreligga av
en utsträckning av omjusteringsplikten.
Kommerskollegium anser slutligen, att en överarbetning
av förslaget bör äga rum, innan det lägges
till grund för lagstiftning i ämnet. Skulle k. m:t finna
frågan vara av så brådskande art, att förslag till lag
om mått och vikt bör framläggas redan för innevarande
års riksdag, vill kollegium bestämt avstyrka, att en
utsträckning av nu gällande skyldighet att omjustera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
