Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 9 april 1932 - Ekonomisk översikt. Kreuger-koncernens exit, av Filip Oberger - Notiser - Geologiska undersökningen - Sjöhistoriska museet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till en början allmänt var benägen att tro skulle bli
fallet. Framför allt får man akta sig för att
oreserverat skriva de konjunktursvårigheter, som vi utan tvivel
komma att få allt starkare känning av under innevarande
år, på Kreugerkoncernens konto. Så långt man
hittills kan döma kommer fallissemangets inverkan på
den allmänna konjunkturutvecklingen icke att bli av
större dimensioner.
Säkerligen torde envar, som läste den sista
kommunikén, koncernens ledare utsände från New York, stå
undrande inför vad som skett. Utredningsmännens
sist utsända meddelande till allmänheten, som
omtalade, att aktie- och debenturekapital och icke blott
reserverna voro borta, var i sin knapphändighet ett ur
upplysningssynpunkt allt annat än tillfredsställande
dokument. Ett blott och bart angivande av att
försäljningsvärdet å portföljen i det nuvarande läget
understiger vissa fordringar, saknar praktiskt värde, bortsett
från att det ger klart besked om att utan fortsatt
moratorium eller annan speciallagstiftning plikt föreligger
för företagets styrelse att inge konkursansökan.
Därutöver meddelar kommunikén, att man alltjämt arbetar pä
att söka nå en form för långsam avveckling och att icke
allt synes vara i den ordning man haft rätt att vänta.
Värdet av kommunikén framgår ock tydligt därav
att trots densamma debentures omsatts ganska livligt
i New York. Först när full klarhet vunnits om att en
konservering av företaget, tills det allmänna
ekonomiska läget någorlunda stabiliserats, ligger utom
möjligheternas gränser, torde en kommuniké av den art som
den utsända kunnat tillfredsställa kapitalinvesterarna.
Likvidationsbalanser i nuvarande ögonblick skulle
säkerligen för ett mycket betydande antal företag ute i
världen ge stora underskott, ehuru stora egna kapital såväl
redovisas som ock om än relativt lågt förräntas.
Koncernens struktur är sådan att endast en synnerligen
långsam avveckling kan förmå återskänka en del av vad
som i den nuvarande situationen måste betecknas som
förlust. Synnerligen svårbedömbara torde speciellt vara
vissa statskrediter, med vilka följa viss rätt till
avkastning från tändsticksmonopol. Värdet av Kreuger och
Tolls tillgångar vid en likvidation i detta ögonblick är
alltså så vitt skild från det vid en långsam avveckling,
att man säkerligen kommer att göra allt som göras kan
för att förmå kreditorerna att gå på denna senare linje.
Skulle en snabbare avveckling vara nödvändig, så
blir den stora frågan, var äganderätten till de ur
röstsynpunkt dominerande aktieposterna i de kvarstående
företagen skulle komma att hamna. Ännu har tyvärr
intet meddelats om var de olika aktieposterna
hypotiserats, men tack vare vår aktiebolagslags stipulationer,
torde man kunna undvika, att de viktigare av dem
stanna på utländska händer. Även om koncernen skulle
brytas sönder, så torde något spolierande av de
produktionsföretag, som legat inom densamma, likväl icke
behöva ske. Samtliga dessa synas stå bättre rustade för
en mera självständig tillvaro, än de voro, innan Ivar
Kreuger lagt dem inom sin intressesfär.
Säkerligen kommer på goda skäl en stark kritik att
på många punkter riktas mot koncernens förvaltning,
och kommunikéns dunkla ordalag ge anledning att
förmoda mycket grava anmärkningar komma att göras från
dess sida. Det envälde under vilket koncernens
skapare danat densamma, har såsom alltid allt envälde
inneburit betydande risker. Styrelsens ställning synes
ha varit en väsentligen annan, än den gemenligen är
inom företag av denna storleksordning och med sina
aktier noterade på så stort antal börser. Koncernen har
visat sig i allt för hög grad byggd på ledarens
personliga reputation och personliga förmåga.
Om orsakerna till sammanbrottet har visserligen
intet meddelats, men har koncernledningen, såsom torde
vara fallet, med hänsyn till emissionsbehov eller hos
dotterföretag inneliggande aktieposter i det egna företaget
sett sig nödsakad att stödköpa sina papper, så var
utgången i den kampen med en till visshet gränsande
sannolikhet given redan från början, så snart icke
konjunkturomslaget snabbt inträdde efter en dylik manövers
påbörjande. Koncernens papper voro på grund av
företagets struktur alltför ägnade för lönande
baissespekulation och de långvariga misslyckade låneförhandlingarna
i New York direkt stimulerande till dylik. Den sedan
gammalt otillräckliga publiciteten över koncerner ha ock
varit till baisspekulanternas fördel. De utomordentliga
svårigheter, i vilka koncernen befann sig omedelbart
innan den ödesdigra dag, då allt föll samman, framgår
därav, att man förberedde introducerandet av betydande
poster debentures på Parisbörsen, trots det pressade
kursläget och egna stödköp.
Det torde vara felaktigt att tillskriva statskrediterna
i och för sig och då i främsta rummet de tyska skulden
till det inträffade, medan de däremot sannolikt
åtminstone indirekt medverkat. Koncernens metod för
anskaffning av det kapital, som utlånades, vidlåddes
nämligen av en rent teknisk principiell felaktighet av
ödesdiger karaktär. Man slöt långfristiga lånekontrakt med
utbetalningar i rater fördelade på lång tid utan att
omedelbart täcka det av dessa lån förorsakade egna
kapitalbehovet. Utlåningen kom sålunda att bedömas
efter det aktuella läget på penning- och emissionsmarknad,
medan ovisshet rådde beträffande de förhållanden,
under vilka anskaffningen sedan kom att ske.
Speciellt farligt måste detta system vara, när man
befinner sig på höjden av en högkonjunktur eller i botten
av en lågkonjunktur. Det är i och för sig anmärkningsvärt,
då detta förfarande avviker från vad som är
månghundraårig kutym inom statskreditaffärer och
innebär en spekulation i konjunkturen, som även under
mindre förvirrade förhållanden, än de som nu inträtt,
kan vara mycket farlig och därför principiellt bort
vara utesluten. Dessutom synes en icke obetydlig
överskattning av hypotekens internationella gångbarhet
ha gjort sig gällande inom koncernen.
Ytterst är det dock den internationella förtroendekrisen
som brutit sönder detta företag som tidigare just
kännetecknats av god likviditet. Filip Oberger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
