Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 23 april 1932 - Några vägar för tillgodogörande av den tekniska pressen, av Frithiof Holmgren - Notiser - Arbetsdomstolen och arbetsrådet - Grängesbergsbolaget under år 1931
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan endast ett eller flera karakteristiska stickord.
4) Författarens namn bör, där det uppgivits,
medtagas jämte häftesnummer och sida.
5) Alla mått anföras i metriska enheter och
kostnadsuppgifter i guldkronor.
6) Alla enhetsbeteckningar antagna av svenska
korporationer respekteras. (Såsom standard har bl. a.
antagits bokstavsbeteckningar inom elektrotekniken.
Motsvarande beteckningar för värmestorheter
m. m. efterlysas.)
När de olika rapportörernas referat utarbetats och
klassificerats, så överlämnas de till en
referatredaktör för utgivning och distribution av korten.
Denne har att tillse, att vederbörliga ledkort för nya
underrubriker utföras och inordnas samt att
ledkortsförteckningarna kompletteras.
Han har även att sörja för att sådana tidskrifter,
som icke i allmänhet kommer under en viss
rapportörs ögon, men som tillfälligtvis kan innehålla
uppsats av för denne speciellt intresse, bliva antingen
förelagda honom eller också att referat utarbetas,
som av honom granskas. Han har vidare att se till
att ej dubbelarbete förekommer inom gränsområdena
för olika fack, men framförallt att dessa områden ej
bliva försummade.
Det härav härflytande referatkartoteket torde
företrädesvis få användning i tekniska bibliotek,
offentliga eller enskilda, där det åtminstone vad de
enskilda biblioteken beträffar, väl torde betala sig
genom en motsvarande indragning av mindre viktiga
tidskriftsabonnement.
För enskilda torde det ofta vara mera tilltalande
att abonnera på endast en fackavdelning, t. e.
elektroteknik. Det gäller då att sammanställa korten
för denna fackavdelning, så att de ej endast omfatta
rent elektrotekniska referatkort utan även sådana
från andra fackavdelningar, som hava intresse för
elektroteknikern. Även härför har referatredaktören
att sörja i samråd med vederbörande rapportör.
Vid dylik tidskriftsgranskning har jag vunnit den
erfarenheten, att ofta nya tekniska områden, som
hittills varit mindre beaktade, börja för granskaren
rätt snart att framstå såsom betydelsefulla. Dessa
böra då bliva föremål för särskild uppmärksamhet.
Så skedde exempelvis med svetsningstekniken,
vilket givit upphov till den nyligen bildade
studiekommissionen för svetsningsfrågor. Vid framträdandet
av sådana nya områden, som vanligen först
uppmärksammas i den utländska tekniska pressen,
uppstår snart frågan om riktiga och adekvata svenska
uttryck för de olika begrepp, utrustningar och
arbeten, som den nya tekniken i sig innesluter, och
här finnes sålunda tillfälle för en sådan
rapportörorganisation att i god tid sörja för att
nomenklaturförslag framkomma och föreläggas vederbörande
tekniska facksammanslutning.
En biprodukt, som ett sådant granskningsarbete
avkastar, men som inför detta forum kanske har
mindre intresse, är en popularisering av de
inströmmande tekniska nyheterna i form av radioföredrag.
Ur teknisk synpunkt kunna de möjligen vara till
nytta genom att upprätthålla kontakten mellan den
stora allmänheten och tekniken samt att vid tillfälle
understödja dagspressen med kompletterande och
korrigerande uppgifter.
Man frågor sig måhända: Kan det vara lämpligt
att nu i en tid av depression och kapitalförintelse
ifrågasätta ett intresse hos industrien och
ingenjörerna för något nytt, som kan medföra en om ock
relativt blygsam utgift? Man kan kanske också
säga sig: Har icke var och en, som är intresserad
tidskriftsläsare, ofta redan sitt eget kort- eller
referatsystem? Icke kan väl han vara intresserad av
ytterligare referatkort med åtföljande utgifter.
På den förra frågan vill jag svara, att avsikten
är att genom kortsystemet åstadkomma besparingar
i tidskriftsprenumeration i landet, som ju till stor
del avser utländska tidskrifter, vars kostnader nu
genom valutafallet så avsevärt stegrats.
På den andra frågan vill jag svara, att jag tror
det vara möjligt att undvika en mängd dubbelarbete,
om de, som ha sina egna referatsystem, samarbetade
med ett för landet enhetligt system och anpassade
sig därefter. Givetvis kräva olika slag av
verksamhet ofta olika karaktär hos referaten, men stommen
torde dock alltid eliminera dubbelarbete hos de olika
specialintressena.
Även om lysande undantag finnas, så ha vi väl
alla dock bevittnat, hurusom högar av tidskrifter hopa
sig på kontorsborden, vilka bli liggande tills de med
ett signum utan vidare förpassas till nästa man eller
kanske upp på vinden. Huru många kontor ha
utfärdat föreskrifter om rapportage av uppsatser
fördelade på olika ingenjörer och om kortregistrering?
Huru många år bruka sådana föreskrifter hållas?
Två, kanske tre år, varefter hela arbetet varit förgäves.
Nu kanske skeptikern infaller, att så går det
förmodligen också om en rapportörorganisation sådan
som här skisserats kommer till stånd. Häremot
måste jag invända, att den dels ju representerar ett
kollektivt och därför starkare intresse, dels att ett
minskat intresse för referaten själva ej minskar
värdet av kartoteket, ty det står där ju alltid färdigt
att anlita och innehåller färska nyheter, så länge
abonnementet pågår, och det är lätt att hitta däri
tack vare en detaljerad klassifikation av de olika
ämnesgrupperna. Hela referatsystemet är sålunda
en rationaliseringsåtgärd, som abonnenterna genom
inbördes ekonomiskt stöd i form av abonnementsavgift
komma att åtnjuta. Något affärsföretag torde det aldrig
kunna tänkas bli utöver att bliva självförsörjande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
