Teknisk Tidskrift / 1932. Allmänna avdelningen / 258 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 25 juni 1932 - Vattenkraft och ångkraft inom den allmänna kraftförsörjningen i Sverige, av K-G. Ljungdahl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 9. Schematiska restdiagram för Centralblocket före och efter genomförandet av förestående vattenregleringar.

Norrland äro helt baserade på vattenkraft. Cellulosaindustrien
använder emellertid i avsevärd grad ångkraft.

Vattenkraft-ångkraft ur konsumentens synpunkt.
Lika naturligt som det är, att ett storkraftföretag vid
avvägandet av erforderliga vattenkraft- och
ångkrafttillskott endast tänker på merutgifterna, och i regeln
kan helt eller i stor utsträckning bortse från
överföringskostnaderna vid bedömandet av den
lämpligaste formen för kraftproduktionen, lika självklart är
det, att konsumenterna vid prövning av frågan, i vad
mån behovet bör täckas med inköpt centralkraft eller
med på platsen genererad ångkraft, måste basera
jämförelsen på avgiften för den inköpta kraften och
sålunda den totala kostnaden för denna inkl. alla
fasta avgifter och överföringsavgifter.

Man får sålunda vara beredd på att konsumentens
jämförelse mellan kostnaderna för den i huvudsak av
vattenkraft bestående energien från storkraftföretaget
och för den lokala ångkraften kan utfalla på annat
sätt än jämförelsen inom storkraftföretaget, när
vattenkraft väger mot ångkraft. Ett lokalt
ångkraftverk kan därför i vissa fall visa sig ekonomiskt
motiverat, även om i regeln den inköpta kraften –
huvudsakligen vattenkraft – utfaller billigast.

Det har vid flera olika tidpunkter av vattenfallsstyrelsen
gjorts beräkningar över kostnaden för egna
värmekraftanläggningar hos abonnenterna och det
kunde givetvis varit av intresse att ange resultatet
från dem. Men dels bli ju dessa resultat alltid till en
viss grad subjektivt färgade, dels tillåter icke tiden
ett djupare ingående på vare sig denna fråga eller de
kraftpris, som tillämpas av storkraftverken. Jag vill
därför åtnöja mig med att ge några exempel på huru
konkurrensen mellan centralkraften och den lokala
värmekraften hittills utfallit.

Om vi då först tänka på de relativt mindre
förbrukarna – distributionsföreningar, köpingar och de
minsta städerna – så kunna vi konstatera, att det
varit nödvändigt att till dessa framdraga
kraftledningar från storkraftföretagen med hänsyn till dessa
förbrukares svårigheter att anordna lokala
anläggningar. De löpande kostnaderna bli orimligt höga
vid en liten lokal värmekraftanläggning, som måste
vara beredd att leverera kraft dag och natt året om,
som måste under större delen av årets timmar gå med
synnerligen låg belastning och fullbelastad endast
under mycket kort tid samt för vilken utnyttjningstiden
ligger mellan 1 200 och 2 500 timmar om året.
När det inom detta storleksområde – intill ca 200
kW – någon gång anordnas värmekraftstationer, så
beror det kanske dels på väl optimistiska
beräkningar, dels därpå att anläggningen beräknas bliva
nära nog fullbelastad under hela den tid den drives.

Den stora mängden av städer på 2 000–20 000
invånare är visserligen icke under normala
prisförhållanden så helt hänvisad till inköp av kraft från
storkraftföretagen, men det saknas praktiskt taget
exempel på att de funnit det lönande att anordna egna
värmekraftanläggningar. Så är även förhållandet
med den mekaniska storindustrien och mindre eller
medelstora gruvföretag.

Städer över ca 20 000 invånare ha ju sedan äldre
tid rätt ofta egna toppkraftcentraler. Det förefaller
emellertid, som i regeln endast städer med över
30 000 à 40 000 invånare reflektera på att anordna
egna värmekraftanläggningar och i sådant fall endast
som reserv och för toppkraft. Det får nog anses
vara nationalekonomiskt sett riktigt, att man alltmera
avlägsnat sig från den tidigare regeln, att varje
konsument skulle ha sin egen toppcentral, ty såväl
sammanlagringen av de enskilda belastningsspetsarna
som koncentrationen av toppkraftproduktionen till
större anläggningar måste verka förbilligande. Man
kommer därigenom även därtill, att samma maskineri
användes för spetstäckningen som vid andra tillfällen
erfordras som lågvattenreserv. Spetsarnas
kortvarighet medför också, att de tillkommande
energiförlusterna i överföringsorganen för spetsarnas täckning
genom distribuerad kraft icke bliva av större
betydelse. Det är dock först under den allra senaste
tiden, som denna storkraftföretagets förmåga att
ersätta lokala toppkraftanläggningar fått ett för
konsumenten gripbart uttryck i form av lämpligt avvägda
toppkrafttaxor.

Att en så stor stad som t. e. Göteborg däremot
funnit sig böra skaffa egen ångkraft är ganska naturligt
både med hänsyn till storstadens skärpta anspråk på
driftsäkerhet och med tanke på kraftbeloppets
storlek. Det måste dock betraktas som sund praxis, att
denna ånganläggning är tilltagen endast för en del
av stadens hela kraftbehov, att överenskommelse
träffats med stadens leverantörer av bottenkraft om
ångkraftens användning vid behov även för
kraftföretagets ändamål samt att toppkraften, så länge

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>