Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 32. 6 aug. 1932
- Finbearbetning av metaller, av Hans Häneke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 32 ÅRG. 62 6 AUG. 1932
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN
INNEHÅLL: Finbearbetning av metaller, av Hans Häneke. – Elektrisk oxidation av aluminium. –
Belysningsteknikens senaste framsteg. – Ekonomisk översikt. – Notiser. – Insänt.
FINBEARBETNING AV METALLER.
Av ingenjör Hans Häneke, Berlin.
Nutida metallbearbetning kännetecknas av en
strävan efter vittgående finbearbetning av ytorna.
Orsakerna härtill äro, om man frånser det rent
estetiska kravet på bättre utseende, huvudsakligen tre,
nämligen att man vill erhålla exakta mått, mindre
friktion och förbättrade hållfasthetsegenskaper.
Särskilt sistnämnda punkt förtjänar närmare
uppmärksamhet. De nyare undersökningarna av
utmattningshållfastheten hava visat, att redan smärre
ojämnheter i ytan, t. e. sliprepor, kunna utgöra
anvisningar till utmattningsbrott.
Även korrosionen har ett avsevärt inflytande på
hållfastheten vid utmattning, särskilt gäller detta de
höglegerade stålsorterna. Genom havsvattnets
inverkan minskas i allmänhet hållfastheten hos
specialstålen till de värden som gälla för vanliga
kolstål. Medan statiska prov å draghållfastheten giva
värden mellan 35 och 160 kg/mm2, och
utmattningsprov på polerade stavar visa hållfasthetssiffror inom
intervallet ±19 och ±69 kg/mm2, medför
korrosionen genom havsvatten en minskning av
hållfastheten vid utmattning till ±11 à ±14 kg/mm2. Det
är känt, att en mycket fint bearbetad yta är
väsentligt okänsligare för korrosion än en yta, som har
spår efter Slipning eller Svarvning. Dessa spår måste
undvikas i konstruktionsdelar som utsättas för höga
påkänningar och i vilka materialets hållfasthetsegenskaper
måste utnyttjas till yttersta gränsen,
enär även en obetydlig ojämnhet i ytan dels kan bli
säte för den begynnande korrosionen, dels kan
utgöra anvisning för utmattningsbrott.
För finbearbetningen av ytorna begagnas tre
principiellt skilda metoder, nämligen bearbetning medelst
skärande verktyg, Slipning och polering samt komprimering.
 |
Fig. 1. 65 mm svarvad mässingsstång. T. v. skrubbsvarvad med
snabbstål (skärhastighet 110 m/min, matning 0,61 mm/v) i mitten putsad med
widia (skärhastighet 170 m/min, matning 0,15 mm/v), t. h. polerad med
diamant (skärhastighet 250 m/min, matning 0,066 mm/v).
|
Genom riktigt val av skärverktyg samt riktiga
bearbetningsförhållanden kan man erhålla
spegelblanka ytor, som i fråga om mått, jämnhet och glans
icke stå de polerade ytorna efter. Som material för
skärverktygen har man under senare år företrädesvis
använt diamant och hårdmetaller. Diamanten
kommer huvudsakligen till användning vid bearbetning
av mässing, duraluminium, lautal, deltametall m. fl.
legeringar, mera sällan vid bearbetning av ebonit
eller stål.
Med riktigt slipade och rätt infästade diamanter
kan man med bibehållen ekonomi utan svårighet
uppnå en noggrannhet av 0,002 mm vid
bearbetningen, och diamanterna kunna utan omslipning
användas för tusentals arbetsstycken.
Bearbetningens noggrannhet beror i främsta
rummet på de använda verktygsmaskinernas kvalitet.
Sålunda måste noggrannheten hos spindelns lagring
motsvara de på slipmaskinerna ställda fordringarna.
Ofta kan det vara förmånligt att anbringa ett
svänghjul på arbetsaxeln. Av största vikt är även
Slipningen och inställningen av diamantens skärande
kant, som under inga omständigheter får ansättas
under arbetsstyckets mitt. En lämplig
Verktygshållare visas i fig. 2.[1]
Vill man vid bearbetningen erhålla speglande ytor,
måste skärhastigheten vara väsentligt högre än vid
vanlig svarvning. En skärhastighet av 100 m/min
är sällan tillräcklig, vanligen är 200 à 300 m/min
lämplig: vid stora arbetsstycken får man gå upp till
1 000 m/min. Vid små arbetsstycken motsvara dessa
hastigheter varvtal om 2 000 à 3 000 v/min, varför
spindellagringen måste utföras ytterst omsorgsfullt.
Vanligen använder man glidlager vid dylika maskiner.
Även matningen måste utföras synnerligen omsorgsfullt,
och regleringsmöjligheterna måste vara mycket fina,
om man skall erhålla en
Fig. 2. Ändamålsenslig montering
av diamanter (Ernst Winter & Sohn,
Hamburg), a diamant, b
Verktygshållare, c täckplatta,
d sfäriskt upplag,
förbundet med diamanten, e
fästskruv, f blyplomb (skydd mot stöld
av diamanten), g stödstift.
[1] Denna jämte övriga i artikeln åberopade maskiner och verktyg- utställdes
å årets Leipzigmässa. Se för övrigt Lundgren, Verktygsmaskiner på
Leipzigermässan 3931 (Tekn. tidskr. Mekanik 1931, sid. 64--69).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:28:19 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932a/0315.html
