Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 32. 6 aug. 1932
- Finbearbetning av metaller, av Hans Häneke
- Elektrisk oxidation av aluminium, av Erik Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgår till i regel 0,025 à 0,125 mm, varvid smärre
orundheter kunna justeras. Även denna metod kan
användas för bearbetning av lagerytorna å vevaxlar,
varvid slipstenarna utifrån trycka mot den diameter
som skall bearbetas.
Den tredje principen för finbearbetning bygger på
anbringandet av ett tryck mot arbetsstyckets yta,
varigenom denna poleras, samtidigt som ytmaterialet
komprimeras. Metoden medför en ökning av
hårdheten och hållfastheten hos det behandlade
materialet. Den har särskilt kommit till användning vid
bearbetningen av lagerytorna å grova axlar etc.,
vilka först svarvas och putsas. Därefter pressas en
polerad vals mot det roterande arbetsstycket, vars
ytmaterial komprimeras, så att en glatt och glänsande
yta erhålles. Vid kallvalsning av borrade hål
använder man två slags verktyg, dels sådana, i vilka
valsarna, i likhet med vad som äger rum vid
rörvalsning, endast tryckas i radiell riktning utåt, dels
verktyg med rullar, som utom den radiella rörelsen även
utföra en axiell rörelse. Även i detta fall erhålles en
glättning och komprimering av ytan.
Professor Föppl i Braunschweig har undersökt
ytkomprimeringens inverkan på hållfastheten vid
utmattning och funnit, att utmattningsgränsen hos stål
genom behandlingen höjes med 15 à 20 %. Vid
vilande belastning kan man räkna med 10 à 100
gånger större livslängd hos komprimerade stavar
än hos på vanligt sätt bearbetade.
Vid ytbehandlingen av borrade hål kan
kallvalsningen ofta ersättas med behandling medelst en
härdad stålkula eller en dorn, som med en stamp pressas
genom hålet. Kulan eller domen har en diameter,
som med ett par hundradels mm överskjuter
håldiametern, varigenom den avsedda komprimeringen
uppnås. Är diameterskillnaden för stor, får hålet en viss
konicitet eller ock en insnörriing på mitten. Hårdheten
hos hålets väggar kan vid denna behandling ökas
ända upp till 50 %. Bästa verkan erhålles i metaller
av annat slag än järn och stål.
ELEKTRISK OXIDATION AV ALUMINIUM.
Över detta ämne höll dipl.-ing. H. Schmitt,
Lautawerk, för någon tid sedan ett intressant föredrag i
Gesellschaft für Metallkunde i Berlin.
För höjande av korrosionsbeständigheten, för vissa
ändamål också nötningshållfastheten, samt för
åstadkommande av ett högtemperaturbeständigt, elektriskt
isolationsskikt oxideras aluminium och dess
legeringar enligt en rad metoder. De enligt
eloxalförfarandet åstadkomna oxidskikten på aluminium
bestå, enligt undersökningar vid Kaiser
Wilhelms-Institutet för metallforskning, av gammaoxid.
Föredragshållaren visade detta med Röntgen-diagram av olika
aluminiumoxider och hydroxider. Gammaoxiden är
i allmänhet mycket finfördelad, men genom variation
av oxidationsdata kan kornigheten ändras. Själva
oxidationsförfarandena äro mycket enkla.
Aluminiumföremålen, som skola behandlas, nedsänkas i ett
båd, t. e. kromsyrebad enligt bengoughförfarandet
eller enligt eloxalförfarandet i ett oxal- eller
kromsyra innehållande bad. Man kan använda lik- eller
växelström eller också polariserad växelström;
badets temperatur rör sig om 15–30°C. Schmitt
visade ett vanligt karbad för oxidering av små
föremål. Karet består av gummibeklädd järnplåt, vilket
ej endast är bäst utan även billigast. Vid
eloxalförfarandet kan man anpassa oxidskiktets egenskaper
alltefter de på objekten ställda anspråken.
Eloxalskikten adherera bra på grundmetallen;
gammaoxidskiktets hårdhet är ungefär lika med
korunds. Det hårda eloxalskiktet visar en stor
dielektrisk hållfasthet och ger en utmärkt isolation
för elektrotekniska ändamål. Vid elektriskt
isolerande skikt skiljer man på sådana för styva och
sådana för böjliga ytor. Medan man på styva ytor
nyttjar gammaoxid, väljer man till för böjning
underkastade ytor ett skikt av vattenfattig hydroxid.
Skikten likna till utseendet emalj överdrag. Man
har också möjlighet att genomoxidera tunn plåt.
Genom riktig anpassning av förfarandet kan man
redan från början åstadkomma böjliga skikt eller
också ernå sådana genom efterbehandling med
etsande alkalier. De böjliga oxidskiktens böjbarhet
är tillräcklig för de flesta tekniska ändamål, om de
också ej uppnå organiska överdrags (såsom läcker
osv.) böjbarhet. De böjbara skiktens dielektriska
hållfasthet är mindre än de hårda eloxalskiktens.
Genom bakelitimpregnering kan man höja den
dielektriska hållfastheten, men samtidigt sänkes den
temperaturgräns, intill vilken de behandlade föremålen
i praktiken få utsättas. Överdragets tjocklek är
beroende av den använda strömstyrkan, och den
dielektriska hållfastheten stiger med skikttjockleken.
20–30 my tjocka skikt på aluminiumtråd, oxiderad
och bakelitimpregnerad enligt det nya förfarandet,
tåla en genomslagsspänning av 300–400 V. Schmitt
visade medelst kurvor den dielektriska hållfastheten
hos böjliga oxidskikt på tråd i förhållande till den
dielektriska hållfastheten hos hårda skikt.
Beträffande användningsmöjligheten för eloxerad
aluminium inom elektroindustrien nämnde
föredragshållaren en torrtransformator med en kapacitet av
15 kVA, vars hela lindning består av oxiderad
aluminiumtråd. Fördelen ligger i möjligheten till hög
överbelastning (100 %, alltså intill 30 kV A). En
annan fördel med de nya oxidatiorismetoderna är
möjligheten att på aluminium och dess legeringar
åstadkomma överdrag, som i hårdhet överträffa krom utan
att förlora i böjningshållfasthet. De hårdaste och
likformigaste skikten uppnår man på blanka, valsade
ytor. Förutom för högprocentig aluminium ägnar
sig eloxalförfarandet även för legeringarna pantal,
Silumin, allautal, duraluminium K (kopparfri), aldrey,
KS-Seewasser och magnalium. Koppar, zink och
andra tunga metaller böra ej eller i endast ringa
mängder ingå i de för oxidering ämnade
aluminiumlegeringarna. Likström ger gammaoxidskikt,
växelström vattenfattiga hydroxidskikt. Eloxalskiktet tål
ej filning, ritsning eller dragning, och därför böra i
allmänhet endast färdiga varor bliva föremål för
eloxering. Undersökningar beträffande ritsbarhet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:28:19 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932a/0317.html
