Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 6 aug. 1932 - Elektrisk oxidation av aluminium, av Erik Hallström - Belysningsteknikens senaste framsteg, av A. Salmony
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böjningshållfasthet hos eloxerade aluminiumlegeringar
hava ådagalagt, att oxidskiktet är hårdast på
aluminium och mjukast på lautal. Huruvida genom
legeringstillsatser oxidskiktets böjbarhet stiger eller
sjunker är en fråga, som är beroende av
tillsatsernas art. Då man önskar en bestämd hårdhet, har
man ej alldeles fria händer. En fördel med
oxidskiktet är dess förmåga att absorbera smörjmedel.
Undersökningar av oxidskiktens struktur hava visat,
att denna är mycket finkristallinisk och finporig.
Det har lyckats att reducera porositeten men ej att
helt häva den. De enligt det nya förfarandet
framställda oxidskikten äro dock mycket fina och
likformiga.
Som exempel på användningen utom
elektroindustrien nämnde Schmitt eloxering av
lättmetallmotorkolvar. De tjocka oxidskikten visa en stor
värmeutstrålningsförmåga. Genom lämplig betsning blir
reflexionen likvärdig med silvers. Vid motorkolvar
betsas manteln, vilket höjer värmereflexionen.
Kolvringarna oxideras för uppnående av hög
nötningshållfasthet, själva glidytorna förbliva metallblanka,
och innerytorna råoxideras starkt för uppnående av
hög värmeutstrålning. Dylika kolvar visa ökad
livslängd och effektivitet.
Större föremål måste man förut oxidera i
stationära anläggningar, men nu har ett förfarande
utarbetats, enligt vilket man påsprutar oxidskiktet.
Sprutmetoden ställer sig visserligen dyrare än
oxidering i stationär anläggning, men överdragen utmärka
sig i förra fallet för stor likformighet och tjocklek.
Man kan höja eloxalskiktets kemiska motståndsförmåga
genom efterbehandling. De normala
oxidskikten äro poriga, men själva oxiden är kemiskt
motståndskraftig och angripes endast av ett fåtal
reagenser. Oxidskiktets skyddsverkan höjes genom
porernas tillslutning. Verksamt är också ett kombinerat
förfarande, vid vilket man först anbringar ett tätt
aluminiumöverdrag och däröver ett poröst, alltså ett
kombinerat lik- och växelströmsförfarande.
Eloxalskikten kunna lätt färgas med fett- och
vattenlösliga färger. Det har lyckats att färga
oxidskikt ljusäkta i nästan alla färgtoner, och man kan
också höja icke ljusäkta färgers beständighet på
oxidöverdrag genom paraffinimpregnering. Man kan
även färga oxidskikten medelst mineralfärger,
varvid man låter färgerna intränga direkt i oxidskiktet,
i det man t. e. arbetar med en järnkloridlösning av
300–400°C. varvid kloriden ger brun järnoxid. På
liknande sätt kan man färga oxidskikt blåa med
koboltoxid. Den genom själva oxidationen erhållna
färgen är beroende av den valda elektrolyten och
modifikationer i förfarandet. På aluminium får man
ett halmfärgat oxidskikt, vid siliciumhalt blir
skiktet grått, vid kopparhalt gråblått. Alltefter valet av
förfarande kan man åstadkomma blanka eller matta
överytor.
Eloxalförfärandet har dock en nackdel: de höga
kostnaderna, För ett normalt mot 400 V isolerande
skikt uppgår strömförbrukningen till 20 kWh per
m2 yta, och vid högisolerade skikt stiger förbrukningen
till ungefär det dubbla. Erik Hallström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
