- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1932. Allmänna avdelningen /
308

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 6 aug. 1932 - Elektrisk oxidation av aluminium, av Erik Hallström - Belysningsteknikens senaste framsteg, av A. Salmony

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

böjningshållfasthet hos eloxerade aluminiumlegeringar
hava ådagalagt, att oxidskiktet är hårdast på
aluminium och mjukast på lautal. Huruvida genom
legeringstillsatser oxidskiktets böjbarhet stiger eller
sjunker är en fråga, som är beroende av
tillsatsernas art. Då man önskar en bestämd hårdhet, har
man ej alldeles fria händer. En fördel med
oxidskiktet är dess förmåga att absorbera smörjmedel.
Undersökningar av oxidskiktens struktur hava visat,
att denna är mycket finkristallinisk och finporig.
Det har lyckats att reducera porositeten men ej att
helt häva den. De enligt det nya förfarandet
framställda oxidskikten äro dock mycket fina och
likformiga.

Som exempel på användningen utom
elektroindustrien nämnde Schmitt eloxering av
lättmetallmotorkolvar. De tjocka oxidskikten visa en stor
värmeutstrålningsförmåga. Genom lämplig betsning blir
reflexionen likvärdig med silvers. Vid motorkolvar
betsas manteln, vilket höjer värmereflexionen.
Kolvringarna oxideras för uppnående av hög
nötningshållfasthet, själva glidytorna förbliva metallblanka,
och innerytorna råoxideras starkt för uppnående av
hög värmeutstrålning. Dylika kolvar visa ökad
livslängd och effektivitet.

Större föremål måste man förut oxidera i
stationära anläggningar, men nu har ett förfarande
utarbetats, enligt vilket man påsprutar oxidskiktet.
Sprutmetoden ställer sig visserligen dyrare än
oxidering i stationär anläggning, men överdragen utmärka
sig i förra fallet för stor likformighet och tjocklek.
Man kan höja eloxalskiktets kemiska motståndsförmåga
genom efterbehandling. De normala
oxidskikten äro poriga, men själva oxiden är kemiskt
motståndskraftig och angripes endast av ett fåtal
reagenser. Oxidskiktets skyddsverkan höjes genom
porernas tillslutning. Verksamt är också ett kombinerat
förfarande, vid vilket man först anbringar ett tätt
aluminiumöverdrag och däröver ett poröst, alltså ett
kombinerat lik- och växelströmsförfarande.

Eloxalskikten kunna lätt färgas med fett- och
vattenlösliga färger. Det har lyckats att färga
oxidskikt ljusäkta i nästan alla färgtoner, och man kan
också höja icke ljusäkta färgers beständighet på
oxidöverdrag genom paraffinimpregnering. Man kan
även färga oxidskikten medelst mineralfärger,
varvid man låter färgerna intränga direkt i oxidskiktet,
i det man t. e. arbetar med en järnkloridlösning av
300–400°C. varvid kloriden ger brun järnoxid. På
liknande sätt kan man färga oxidskikt blåa med
koboltoxid. Den genom själva oxidationen erhållna
färgen är beroende av den valda elektrolyten och
modifikationer i förfarandet. På aluminium får man
ett halmfärgat oxidskikt, vid siliciumhalt blir
skiktet grått, vid kopparhalt gråblått. Alltefter valet av
förfarande kan man åstadkomma blanka eller matta
överytor.

Eloxalförfärandet har dock en nackdel: de höga
kostnaderna, För ett normalt mot 400 V isolerande
skikt uppgår strömförbrukningen till 20 kWh per
m2 yta, och vid högisolerade skikt stiger förbrukningen
till ungefär det dubbla.         Erik Hallström.

BELYSNINGSTEKNIKENS SENASTE FRAMSTEG.


Varje lekman i våra dagar har sig bekant, att den
elektriska belysningstekniken gått oerhört framåt under
de senaste årtiondena. Som ett exempel på denna
utveckling plägar man stundom anföra koltrådslampornas
stora effektförbrukning, jämförd med de moderna
metalltrådslamporna. De senare äro ju koltrådslamporna
överlägsna ej blott genom sitt bättre utnyttjande av
energien och sin större livslängd utan även med
hänsyn till ljusets kvalitet, i det att deras ljus är i det
närmaste rent vitt. Likväl är metalltrådslampan långt
ifrån någon idealisk ljuskälla. Även de bästa lampor
förmå ej omsätta mer än 6 % av den tillförda elektriska
energien i synlig strålning; de återstående 94 % gå
förlorade dels i form av värme, dels i form av för ögat
osynlig strålning, ögat är mest känsligt för de röda,
gula och gröna delarna av solspektret, särskilt den gröna
delen, och teknikerna ha därför sedan länge försökt att
frambringa ljuskällor, vilka, samtidigt med att de bättre
utnyttja den elektriska energien, giva en för ögat
angenämt färgad strålning. Härvid har man funnit en
gulröd färg psykiskt mera tilltalande än en rent vit,
resp. blåvit eller grönvit. Glödlampans ljusverkningsgrad
är dock avsevärt större än andra ljuskällors;
gasbelysningens uppgår till 0,1 % och stearinljusets till
endast 0,05 %. I naturen finnas exempel på vida högre
ljusverkningsgrader. Det uppges bl. a., att lysmaskar
och eldflugor skola omsätta den för alstringen av ljus
använda energien med en verkningsgrad av nära 100 %.
Jämför man åter den utstrålade ljusenergien med den
av djuren upptagna födans kaloriska värde, så finner
man, att endast 5–10 % av detta omsattes i ljus, enär
de lysande substanserna, vilka forskarna givit namnen
luciferin och luciferas, uppstå genom mycket
komplicerade och energiförbrukande processer i djurkroppen.

Glödlamporna räknas till "temperaturstrålarna",
emedan strålningen alstras av en fast kropp, som bringas
till hög temperatur. En temperaturstrålares
verkningsgrad stiger med temperaturen, men den begränsas
därav, att vi icke känna något ämne som kan antaga
högre temperatur än ca 3 500°C utan att smälta eller
förgasas. Gentemot temperaturstrålarna sätter man i
tekniken "luminescensstrålarna", vilka knappast
utveckla något onyttigt värme. Deras verkan beror på
elektrisk urladdning i förtunnade gaser. I ett glasrör,
som innehåller en under lågt tryck stående gas, finnas
två insmälta metallelektroder, mellan vilka den av
ljusfenomen åtföljda urladdningen av högspänd elektrisk
ström äger rum. Geisslerröret är urtypen för dessa
luminescensstrålare och är en föregångare till de i den
moderna ljusreklamen så mycket använda ljuskällorna,
såsom neonrören m. fl.

Det har visat sig, att man genom lämpligt val av
gaser och gasblandningar samt dessas tryck kan
påverka strålningen i så gynnsam riktning, att man torde
vara berättigad att förutsäga dessa ljuskällor en stor
framtid. Geisslerrören hava som bekant en mycket obetydlig
ljustäthet, dvs. den per cms utstrålade ljusmängden är
ringa, jämförd med den som erhålles vid en glödlampa.
För alstring av ett någorlunda användbart ljus skulle
rören därför behöva få otympliga dimensioner.
Strålningen är vid fyllning med rena gaser begränsad till
endast en liten del av solspektret, vilken del
övervägande faller inom de gula och röda områdena. Skulle
det lyckas att genom luminescensstrålning framställa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:28:19 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932a/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free