Teknisk Tidskrift / 1932. Allmänna avdelningen / 309 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 6 aug. 1932 - Belysningsteknikens senaste framsteg, av A. Salmony

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. Takarmatur för kombinerad glödlamps- och kvicksilverlampsbelysning.

ett ljus, som till sin sammansättning närmar sig
solljuset, vore ett stort framsteg vunnet, helst
som luminescensstrålningens goda
verkningsgrad är ställd utom tvivel.

I Studiengesellschaft für elektrische
Beleuchtungs laboratorium hava
under ledning av professor Pirani vid
tekniska högskolan i Berlin under några år pågått
försök, som givit rätt överraskande resultat.
Man har bl. a. lyckats åstadkomma en nästan
fullkomlig omsättning av elektrisk energi i
ljusenergi genom användande av rör, innehållande
natriumånga i blandning med ädelgasen krypton.
Att tillämpa denna upptäckt i praktiken är
väl ännu icke möjligt, men
undersökningsresultaten öppna dock vida
perspektiv. Undersökningarna omfattade även
andra gaser, såsom vätgas, kväve och kolsyra
samt ädelgaserna argon,
neon, krypton och helium. Därjämte gjordes försök även
med andra gasblandningar än den ovan nämnda, såsom
en blandning av neon och kvicksilverånga.

För att förstå betydelsen av vissa av de gjorda rönen
är det nödvändigt att i korthet relatera förloppet vid
urladdningar i förtunnade gaser. Om man förbinder
elektroderna i ett med starkt förtunnad gas fyllt
glasrör med polerna av en strömkälla, så erbjuder röret
vid lägre spänningar ett stort motstånd för strömmen.
Stegras spänningen, växer även strömstyrkan, tills man
uppnår "mättningsströmmen", dvs. ett stadium, där
urladdningen håller jämvikt med bildningen av elektroner,
resp. ioner i gasen. En ytterligare spänningsökning
medför ingen stegring av strömstyrkan. Man kommer
slutligen till den s. k. ioniseringsspänningen, vid vilken
elektronerna genom stötar mot gasmolekyler och atomer
frigöra nya elektroner. Dessas antal växer så snabbt,
att man liknat fenomenet vid en "elektronlavin", som
störtar mot anoden. Höjes spänningen över
ioniseringsspänningen, uppstår vid katoden det s. k. glimljuset,
och en del av gasmassan mellan de båda elektroderna,
den s. k. positiva kolonnen, utsänder ljus. ökas
spänningen ytterligare, börjar katoden genom
elektronbombardemanget att glöda och själv utsända elektroner.
Spänningen faller till ett värde av några få volt, och
urladdningen fortsätter i form av en ljusbåge.

Det normala geisslerröret är en i praktiken oanvändbar
luminescensstrålare, enär den kräver en spänning av
1 000 V per m vid en diameter hos röret av 20 mm och
därtill har en alltför ringa ljustäthet. Det gällde
därför att finna en gasblandning så beskaffad, att man vid
lämplig diameter hos röret kunde använda den av
normala strömkällor alstrade spänningen och vidare att
ljuset hos den vid urladdningen bildade positiva kolonnen
fick den för det mänskliga synsinnet lämpliga
sammansättningen. Man fann, att gasernas "retbarhet" med
avseende på lysande urladdningar var beroende av
atomvikten och att den erforderliga spänningen växlade
mellan 2 och 20 volt. Ett ytterligare framsteg var
uppfinningen av värmebeständiga elektroder, vilka bestå av
volfram (smältpunkt 3 350°) i förening med oxider av
de alkaliska jordartsmetallerna. Genom bruk av dessa
elektroder kunde man även minska det
energiförbrukande spänningsfallet, katodfallet, vid katoden.
Vidare kunde ljustätheten ökas högst avsevärt. Ett med
krypton och natriumånga fyllt glasrör, vars
ljusverkningsgrad uppgår till 70 %, har en ljustäthet som
uppgår till 10 % av glödlampans. Ljustätheten kunde
emellertid ökas med olika metoder, dels genom
insättning av grovmaskiga metalltrådsnät för avkortning av
urladdningssträckan, dels genom ett "insnörningsrör",
som sträcker sig in i den som ett rör utbildade anoden.

Vid tillverkningen av praktiskt brukbara luminescensstrålare
yppa sig många tekniska svårigheter. En dylik
är t. e. natriumångans kemiska inverkan på glas och
elektroder, vilken är fullt påvisbar, ehuru ångtrycket är lågt.
Vid 360 °C uppgår natriumgasens tryck i urladdningsröret
till endast 0,1 mm, under det att ädelgasens partialtryck
är 2 à 3 mm.

Genom kombination av rör med olika gasfyllning kan
man erhålla praktiskt taget varje önskad färg på ljuset;
t. e. av natrium- och neonljus en varm, om stearinljuslågan
påminnande färg, medan man genom att blanda
neon- och kvicksilverlampornas ljus får en renare vit
ton. Man kan på sådant sätt uppnå just den
färgsammansättning som är önskvärd för vissa ändamål, t. e.
i färgerier, i fotografiateljeer osv. Även i fasad- och
reklambelysningen erbjuder Ijusblandningen tillfälle till
nya effekter.

Medan luminescensstrålarna ännu ej lämnat
försöksstadiet, har man genom kombination av olika
temperaturstrålare icke utan framgång sökt erhålla lämplig
karaktär på ljuset. Bilderna visa olika former av

Fig. 2. Bordslampa för kombinerad glödlamps- och kvicksilverlampsbelysning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>