Teknisk Tidskrift / 1932. Allmänna avdelningen / 326 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 20 aug. 1932 - Notiser - Ett elektriskt ur - Förbättring av Martens' spegelapparat - Upptrycket i dammar - Framväggseffekten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

befinna sig mitt för varandra. Detta är i varje ögonblick
fallet i endast två punkter på omkretsen. Rotorn
kommer alltså för varje varv av fältet i statorn att röra
sig endast en sträcka, motsvarande 2 delningar, dvs.
med 60 varv/min. På insidan av rotorringen finnas 122
tänder, vända mot utsidan av en inre rotor med 120
tänder. Den yttre rotorn verkar alltså som stator för
den inre. Medan den yttre går framåt med 60
varv/min., går den inre bakåt med 59 varv/min, i
förhållande till den yttre, så att hastighetsskillnaden
utgör 1 varv/min. Denna hastighetsskillnad utnyttjas för
sekundvisaren.

På den inre rotorn finnes en hästskomagnet, som
framkallar ett nytt roterande fält i 118 tänder. Detta
fält driver en tredje rotor med 120 tänder och med en
hastighet av ett varv pr timme. Denna rörelse
indikeras av minutvisaren. Vid minutvisarens rotor finns
en andra permanent magnet, som framkallar ett rote
rande fält i 22 tänder och som driver en rotor med
24 tänder. Denna sista rötor utför ett varv på 12
timmar, dvs. den går med timvisarens hastighet.

Onekligen är detta ett originellt sätt att utnyttja
induktionsmotorns egenskaper.

Förbättring av Martens’ spegelapparat. I Teknisk
tidskrift Bergsvetenskap 3, 1932, har beskrivits en
förbättrad utrustning för stativ till Martens’
spegelapparat, med vars hjälp avståndet mellan speglar och skalor
bekvämt kan inställas. Själva anbringandet av linjaler
och speglar å provstycket är emellertid också en rätt
besvärlig procedur. Glider en linjal undan, faller hela
apparaten sönder, varvid eggar och speglar lätt kunna
taga skada. För att höja säkerheten vid montaget har
vid Institut für Metallkunde vid tekniska högskolan i
Berlin utförts en förbättring av spegelapparaten, vilken
beskrives i VDI-Zeitschrift (6 aug. 1932) och som torde
förstås av fig. Linjalerna c förbindas löst med en
fjäderklämma a och ett mellanlägg b, så att delarna ej
kunna glida isär, utan att dock vara stelt förbundna
med varandra. I övre ändarna av linjalerna äro
anbragta slingor d av tunn tråd, som fasthålla speglarna.
Apparaten kan därför hållas med en hand och utan
svårighet fastsättas på provstycket.

Linjaler och speglar med tillhörande fjäderklämmor.

Avläsning medelst kikare kan undgås, om man
använder sfäriska speglar i stället för plana sådana.
Låter man på en dylik spegel bilden av glödtråden i
en lampa infalla, så uppträder bilden av tråden som en
fin ljusstrimma på en skala, vilken uppsattes på visst
avstånd från brännpunkten. Rörelsen kan förstoras i
olika grad genom lämpligt val av brännvidd hos speglarna.

Upptrycket i dammar. The American Society- of
Civil Engineers har tillsatt en dammkommitté, som
bl. a. har under utredning frågan om det hydrostatiska
tryckets storlek under och inuti dammar. Då det
ligger i kommitténs intresse, att dess utredning kan
grundas på, så omfattande material som möjligt, har
kommittén till tekniska föreningar och den tekniska
pressen världen runt utsänt ett cirkulär med anhållan, att
dettas innehåll torde observeras av konstruktörer av
dammbyggnader. Det material kommittén behöver är
ej teoretiska, utredningar av hithörande fråga utan
faktiska observationer av upptryckets storlek. Vad man
f. n. vet därom är rätt litet, och det är därför av största
värde för kommitténs arbete, att sådana åtgärder
vidtagas vid nybyggnader av dammar, som kunna
möjliggöra bekväma och säkra observationer av
upptrycket. Kommittén har utfäst sig att publicera samtliga
rön, som inrapporteras, och att därvid göra full
rättvisa åt meddelarna. Kommitténs särskilda önskemål i
fråga om observationernas utförande framgå av
cirkuläret, som in exteiiso kommer att publiceras i nästa
nummer av Väg- och vattenbyggnadskonst (27 augusti).

Framväggseffekten. Den senaste tidens forskningar
ha klarlagt vissa fenomen i beröringsytan mellan
tvenne ledare, vilka redan fått praktisk betydelse bl. a.
i selenfotocellen i dess moderna form. Om dessa
fenomen har dr Walter Schottky i "Forschungen und
Fortschritte" (1 augusti 1932) skrivit en populär
redogörelse, som vi härmed återge.

Kopparoxidullikriktarens utveckling har ånyo riktat
uppmärksamheten på detektorproblemet, vilket man
tidigare såsom olöst lade till handlingarna. Efter
upptäckten av den elektriska ventilverkan hos pyrit- och
blyglanskristaller (Ferdinand Braun 1874) har man
visserligen ägnat problemet otaliga experimentella
undersökningar, men detektorfenomenen hava hittills
undandragit sig varje enkel förklaring.

Kopparoxidullikriktaren består som bekant av en
kopparskiva med en genom oxidation framkallad mycket
tunn kristallinisk hinna av kopparoxidul, på vilken en
elektrod anbringas efter en eller annan metod.
Likriktningen försiggår praktiskt taget endast på
"baksidan" av oxidulskiktet, och en första viktig fråga var,
inom vilken skikttjocklek det speciella övergångsmotstånd
var att söka, som framkallade likriktarverkan
hos denna kombination. Genom växelströmsmätningar
kunde denna fråga besvaras med en viss sannolikhet;
man beräknade skiktets tjocklek till ca 1/3000 mm, dvs.
ca 1 000 atomdiametrar.

Ända till senaste tid har det dock varit oklart, hur
det metallskikt (spärrskiktet) mellan halvledaren
(kopparoxidul) och metallen var beskaffat, som kunde
framkalla denna ventilverkan. Man kunde gissa på
rymd-, laddningsskikt, som alltefter den anlagda spänningens
variationer sammandrogo eller utvidgade sig och
därigenom modifierade ledningsförmågan hos gränsskiktet.
Ett större antal observationer ledde till antagandet,
att det vid gränsen mellan metall och halvledare över
huvud taget icke uppträder någon sammanhängande
kontaktyta, utan att kontakten förmedlas av ett stort
antal enstaka beröringspunkter.

Först under den gångna våren 1932 hava undersökningar
i denna fråga bragt den önskade klarheten.
Man fann, att en massiv kopparoxidulplatta av några
tiondels mm tjocklek icke visade några som helst spår
av likriktarverkan, om den erhöll ett metalliskt
beslag medelst silver- eller guldånga och därvid hölls
vid låg temperatur. Däremot inställde sig genast en
kraftig spärr- och likriktarverkan, när man förut
underkastat kopparoxidulplattan elektrisk behandling i en
glimurladdning eller ock en kemisk behandling, som
kemiskt förändrade ett tunt ytskikt på oxidulplattan.
Genom försiktig bortetsning av ett sådant skikt kunde
t. o. m. dess tjocklek fastställas; den uppgick till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>