Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 27 aug. 1932 - Notiser - Vägdagar i Falun - Arbetsledarekurser - En teori för slagrutan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rörande dessa broar kommer en kort redogörelse att
lämnas i samband med besiktningen. Färden får en
utsträckning av ca 85 km och ställes över följande platser:
Falun, Kvarnsveden, Mellstabron vid Båtsta färja,
Borlänge, Stora Tuna, Torsång, Gustafs, Säter, Uppbo,
Husby och Hedemora, där kortegen upplöses. Anmälan
om deltagande i vägdagarna emottages på Svenska
vägföreningens expedition, Kungsgatan 55, Stockholm.
Rumsbeställningar få deltagarna själva ombesörja.
Plats i bil eller buss kan icke garanteras för
anmälningar, som inkommit efter den 27 augusti.
Arbetsledarekurser. Från arbetsledareinstitutet har
i dagarna distribuerats preliminärt program för de båda
sexveckorskurser för arbetsledare i förmans- och
verkmästarställning, som under läsåret 1932–1933 anordnas
å tiderna 19 september–29 oktober 1932 samt 16 januari–25
februari 1933. Kursernas läroinnehåll är fördelat
på tre ämnesgrupper, nämligen arbetsledning (ca 84 tim.
föreläsningar och 24 tim. demonstrationer och studier på
arbetsplatser), arbetsplatsens hygien och säkerhet (ca
18 tim. föreläsningar och 8 tim. demonstrationer) samt
arbetsrätt (ca 8 tim. föreläsningar). Härutöver anslås
varje arbetsdag minst två timmar till självarbete,
bestående i att å lärorummet under lärares medverkan
renskriva och komplettera under föreläsningarna gjorda
anteckningar. Rapporter skrivas och självstudier
bedrivas efter givna anvisningar. Kursdeltagare, som önska
få övning i att utföra enkla beräkningar av betydelse för
deras praktiska verksamhet, erhålla handledning under
1 1/2 à 2 tim. under 4 à 5 veckodagar. I anslutning till
dessa övningar förekomma föreläsningar över moderna
ritbeteckningsmetoder, standards och toleranser. De
kursdeltagare, som ej önska deltaga i dessa övningar,
syssla under tiden med självarbete. Under kursens lopp
göras besök å instruktiva utställningar och
arbetsplatser i Stockholm eller dess närhet för studier av
anordningar för planering och tidsstudier med
ackordssättning, ordergång och arbetsföljd, arbetsplatsernas
allmänna anordning, skyddsanordningar m. m. För
deltagare från gruvor och järnverk tillkommer en 7–10
dagars tillämpningskurs med likartade studier vid
gruvor och järnverk med föredrag över förhållanden,
hörande till arbetsledningen på de olika platserna.
Kostnaderna för dessa studier bestridas av jernkontoret.
Till varje kurs mottagas 20–25 deltagare. Anmälan
bör insändas i god tid, senast 2 veckor före början av
varje kurs. Deltagare, som anmälas minst en månad
före kursens början och samtidigt inbetala kursavgiften,
få till sig översända en del av kursens kompendier och
litteratur jämte handledning för förberedande studier.
Kursavgiften är 100 kr., vartill kommer kostnad för
böcker och material med 10–25 kr. Kostnaderna för
hela kursen, inkl. vivre men utan resekostnader och
övriga utgifter av personlig art, kunna beräknas till 360
å 400 kr. per deltagare.
En teori för slagrutan. I Bull. (Schweiz. Elektrotechn.
Verein (20 juli 1932) har dr-ing. Lehmann behandlat
det samband mellan åskslag, grundvattenådror och
slagrutan som han tror sig ha funnit vid A.-G. Sächsische
Werkes högspänningsledningar.
Den övervägande delen av åskslagen å kraftverkets
ledningsnät hava inträffat på en sträcka av ca 6 km av
en ca 80 km lång 100 kV ledning. Berggrunden inom
detta för åskslag så utsatta område utgöres av lerskiffer,
som varit utsatt för veckningar, efter vilka de
uppkomna spricksystemen utfyllts med hydrotermala
bildningar, bestående huvudsakligen av kvarts. Dessa
kvartsgångar äro i de flesta fall vattenförande.
Fleråriga undersökningar av åskslagsfrekvensen gåvo
till resultat, att åskslagen alltid kunde lokaliseras till
den sida av kraftledningen, där grundvattenådrorna
funnos. Vattenådrornas lägen hade bestämts av en
gammal van slagruteman.
Mätningar av jordningsmotståndet vid de av blixten
skadade stolparna gåvo trots närheten till vattenådrorna
värden på 260 ohm och däröver. Det var därför
tydligt, att det vid åskslag i en stolpe kunde uppstå så
hög potential i stolpens topp, att överslag kunde
inträffa mellan stolpen och fasledningarna. Genom
förbättring av jordningen, varvid borrhål av upp till 10 m
djup upptogos i vattenådrorna och förbundos med
stolparna, kunde jordningsmotståndet nedsättas till 20 ohm
och därunder. Samtidigt med de till ett antal av 20
uppgående borrningarna gjordes en kontroll av
slagrutans utslag, varvid mycket god överensstämmelse
kunde konstateras.
I likhet med vad man tidigare funnit i Pyreneerna
kunde man även här iakttaga, att luften över
vattenådrorna var mera ioniserad än i dessas närmaste
omgivningar. Luftens ledningsförmåga är särskilt hög,
där grundvattnet är radioaktivt. Detsamma gäller
kontakterna mellan olika bergarter, såsom kalksten, granit,
skiffer etc. Grundvatten, som cirkulerar i sprickor i
berggrunden kännetecknas ofta av en hög halt av
radiumemanation. Vid mätningar över de vattenförande
sprickzonerna och dessas närmaste omgivningar
konstaterades mycket mindre potentialfall i luften än i
vattenfattiga områden. Potentialfallets storlek beror på
djupet till grundvattenytan och vattenflödets riklighet
samt växlar mellan hälften och fjärdedelen av det i torra
områden iakttagna potentialfallet. I den ifrågavarande
trakten synas områden med låga potentialfall vara
mycket skarpt begränsade och utgöra ett säkert
indicium på närvaron av sprickor, resp. vattenådror i
berggrunden. Mätningar av luftens ledningsförmåga
synas alltså med fördel kunna användas för kontroll av
slagrutans anvisningar. För denna metod har f. ö.
patent sökts i Tyskland.
Förf. till citerade artikel har experimentellt sökt
påvisa sambandet mellan slagrutans indikationer och
potentialfallets storlek. Om en slagruteman fick gå
igenom en serie av tre plankondensatorer, i vilka olika
fältstyrkor rådde, så reagerade slagrutan vid
övergångsställena mellan kondensatorerna, alltså där språng i
potentialfallet uppträdde. Dessa iakttagelser gjordes
med ett flertal personer som försöksobjekt. En
förutsättning för att slagrutan skulle ge utslag på nämnda
punkter var, att vederbörande person verkligen
reagerade, dvs. var vad tyskarna kalla "rutenfähig". Av 100
herrar, som fingo göra försöket och av vilka ingen
tidigare gått med slagruta, visade sig endast 12 vara
"rutenfähig".
Med stöd av dessa iakttagelser framhåller förf. som
sin åsikt, att slagrutans utslag för vatten är ett
elektrofysiologiskt fenomen, förbundet med plötsliga språng i
potentialfallet i luftelektriska fält.
Det förefaller, som om den här relaterade teorien
skulle hava rätt stor sannolikhet för sig, förutsatt att
de gjorda iakttagelserna äro grundade på fullt
objektiva försöksanordningar och kritiskt bearbetade. Det
torde i varje fall vara obestridligt, att personer finnas,
som äro abnormt känsliga för elektriska fenomen.
Däremot är det högst osannolikt, att det enkla samband
mellan grundvattenförekomster och potentialfall, som
författaren beskriver, skulle vara regel i de trakter, där
vattensökande med slagruta förekommer. Åtminstone i
Sverige torde det höra till sällsyntheterna, att man för
vinnande av vattentäkt är hänvisad till spricksystem i
fasta berget. Men i sådana fall, vid brunnsborrningar
i berg, kunna måhända ioniseringsmätningar giva
anvisningar för borrhålens placering. Vid vattensökande i
lösa jordlager torde dock framdeles som hittills
kännedom om terrängens geologiska beskaffenhet,
nederbörds- och avrinningsförhållanden vara det viktigaste villkoret
för en lycklig utgång. Vill man sedan anlita en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
