Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 24 sept. 1932 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den nya lantdagens majoritet ej kunde enas om en
ny regerings utseende, och att en relativ majoritet,
sedan den gamla lantdagen i sista stund på
regeringen Brauns yrkande i dylikt syfte ändrat sin
arbetsordning, ej var tillräcklig härför. Härigenom
hade emellertid den socialdemokratiska preussiska
regeringen kommit i den för ett principiellt
demokratiskt parti i längden ohållbara positionen att
nödgas med stöd av ett tekniskt parlamentariskt
trick rida spärr mot denna samma demokratis
tydliga utslag. Detta läge visade sig snart även
medföra stark risk för väpnade sammanstötningar, där
den under huvudsakligen socialdemokratisk ledning
stående preussiska polismakten med fog kunde
befaras bli otillräcklig för sin egentliga uppgift eller
utnyttjas i partisyfte. Von Papens aktion avvände
denna fara. Till rikskommissarie i Preussen utsågs
tills vidare von Papen själv och närmast honom
överborgmästaren i Essen, Bracht, även han
höger-centerman. Socialdemokraternas hotelser att med
maktmedel motsätta sig omvälvningen besvarades
med ett sex dagars belägringstillstånd och
fullföljdes icke. Statsdomstolen i Leipzig, till vilken den
avsatta preussiska regeringen vädjade, vägrade även
i ett provisoriskt utslag att förklara riksregeringens
på rikspresidentens nödförordingsmakt baserade
aktion i Preussen för författningsvidrig. Den slutliga
rättsliga prövningen av beslutets författningsenlighet
har härigenom dock endast upp skjutits, även om
statsdomstolens provisoriska utslag i viss mån får
anses prejudicera ett slutligt utslag till
riksregeringens förmån. I varje fall har riksregeringens
aktion i Preussen genomförts med beslutsamhet och
icke mött allvarligt motstånd.
Socialdemokraternas högborg i Preussen, omsorgsfullt
befäst under åtta år, föll sålunda på ett nästan
snöpligt sätt genom ett rikspresidentdekret. Var
och en vet emellertid väl att bakom detta dekret
stod riksvärnet, kontrollerat av riksvärnsministern
general von Schleicher, och att varken socialdemokraternas
eller kommunisternas formationer någonsin
på allvar skulle kunna göra sig gällande mot denna
maktfaktor. Även i den senare utvecklingen av
Tysklands kris har riksvärnet visat sig vara den fasta
axel, kring vilken händelsernas hjul har vänt sig.
Efter våldsam agitation och åtskilliga oroligheter,
vilka dock i allmänhet av riksregeringen med kraft
nedslogos, ägde riksdagsvalet rum på utsatt dag den
31 juli. Resultatet blev som väntat en stark
frammarsch för nazisterna, vilka blevo den nya
riksdagens ojämförligt största parti, med ett
mandatantal som stigit från 110 till 230. De tysknationella
erhöllo 37 platser (mot 42), tyska folkpartiet 7
(mot 27). Inalles kunde man i den nya riksdagen
räkna ett högerblock av 275 av dess 607 medlemmar.
Mellanpartierna förintades. Tungan på vågen
utgjordes emellertid trots den starka högerförskjutningen
alltjämt av det syd- och västtyska katolska
centrum med 75 medlemmar (69). Socialdemokraterna
erhöllo 133 och kommunisterna 89 mandat,
vilket betyder någon tillbakagång för de förra och
någon frammarsch för de senare.
Uppenbart var att denna riksdag ännu mindre än
dess företrädare kunde skapa grundval för en
parlamentarisk regeringsbildning. Enighet nåddes
endast i opposition mot regeringen von Papen, som nu
även fått nazisterna öppet emot sig, sedan den med
Hindenburgs stöd vägrat att lämna plats för Hitler,
som rikskansler med utomordentliga befogenheter,
och sedan von Schleicher förklarat att statens
maktmedel vid behov skulle insättas även mot
nazisternas stormtrupper. En ny regeringsförordning med
stränga straff mot den alltmer hotande politiska
terrorn väckte även genom sin allsidiga tillämpning
starkt missnöje i de nationalsocialistiska leden.
I detta läge har nazistledningen likväl icke vågat
eller kunnat tillgripa den statskupp, på vars slutliga
genomförande partimedlemmarna sedan länge
metodiskt förberetts utan fallit tillbaka på den
förkättrade parlamentariska taktiken. De under augusti
förda förhandlingarna med centrum ha emellertid
icke gett något resultat. Icke desto mindre har
man fortsatt att vägra samverkan med von Papen
och föredragit att fullfölja den parlamentariska
oppositionens väg till slutet även med risk att
partiet förlorar det revolutionära patos som hittills
uppburit dess framgångar.
Under innevarande månad, september, har detta
läge drivits till sin spets. Den 5 september
utfärdade riksregeringen tvenne nya nöddekret,
varigenom den på egen hand tog ledningen av rikets
ekonomiska politik och samtidigt som den på detta
sätt genomförde en utpräglad planhushållningspolitik,
likväl gav denna en klart "kapitalistisk"
inriktning. Detta skedde genom att man praktiskt taget
subventionerade den tyska industrien med ett par
milliarder i form av ett slags obligationslån mot
säkerhet av under tiden 1/10 1932 till 1/10 1933 för
åren 1934–39 av de industriella företagen
förskottsvis inbetalda skatter, dock ej inkomstskatt. Det nya
lånets obligationer utgöras nämligen just av
kvittona å dessa förskottspresterade skattelikvider, vilka
äro räntebärande och omedelbart få säljas och
noteras på börsen. Då skatterna framdeles förfalla
mottagas dessa kvitton i likvid. Transaktionen
innebär sålunda att staten efterskänker dessa framtida
skatteinkomster och i stället redan nu ställer dessa
medel till förfogande som subvention och
kreditunderlag, givetvis i förhoppning att detta skall mer
än gottgöras genom den stimulans, som
företagsamheten genom den stora statssubventionen
erhåller. Dess totalbelopp har satts till 2,2 milliarder
mark, varav 1,5 milliard skola utgöras av skatteförskotten.
Samtidigt härmed innehålla dekreten andra
åtgärder till näringslivets och arbetslöshetens lättande.
Offentliga industribeställningar bebådas för cirka
3/4 milliarder mark. De många av det allmänna helt
eller delvis beroende företagen samlas under kontroll
av ett nytt rikskommissariat, som skall genomdriva
lönesänkningar. Subventionen till industrien göres
vidare beroende av att sysselsättning beredes ett
ökat antal arbetare varvid företagsledningarna dock
få gå under de hittills avtalsmässiga lönerna men ej
minska sina avlöningskontons totalbelopp.
Allt som allt utgöra dekreten av den 5 september
synnerligen intressanta dokument och kunna
betecknas som det märkligaste av de steg som någon
regering hittills tagit i syfte att genom metodisk
planhushållning, men på den "kapitalistiska"
företagsamhetens grundval, underlätta krisens genomkämpande.
Otvivelaktigt innebär denna politik samtidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
