Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 24 sept. 1932 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett slag mot fackföreningarnas monopolistiska
politik på lönemarknaden.
Papen-regeringens nöddekret ha därför naturligtvis
väckt en våldsam storm bland socialdemokrater
och kommunister. Men även nationalsocialisterna,
vilkas "socialistiska" program och
autarki-strävanden direkt träffas av den Papen’ska
näringspolitiken, ha ställt sig i skarp opposition. Riksregeringen
är emellertid besluten att rida ut stormen, och då
riksdagens majoritet den 12 september ville besluta
om dekretens underkännande och misstroendevotum
mot regeringen förekoms den genom rikspresidentens
upplösningsdekret. Under den nazistiske talmannen
Göhrings ledning, vilken vägrade rikskanslern ordet
före omröstningens avslutande, fattade riksdagen
dock mot en minoritet av endast 32 röster beslut om
misstroendevotum, och Göhring hävdade att detta var
ett lagligt bindande beslut, varför regeringen
författningsenligt vore att betrakta som avsatt.
Riksregeringen gör emellertid gällande, att riksdagen före
beslutets fattande lagligen upplösts och sålunda icke
längre var beslutför samt ej ens ägde författningsenlig
tillvaro. Efter någon tvekan och under trycket av
riksregeringens hot om belägringstillstånd och
maktmedels tillgripande vek nazisternas ledning tillbaka.
Riksdagens upplösning är sålunda ett faktum, och
sannolikt ha Hitler och hans närmaste män därmed
försuttit det kanske sista gynnsamma psykologiska
ögonblicket att utnyttja partiets organisation och
revolutionära patos för genomförandet av en
statskupp. Ledningen och det politiska initiativet har
gått över i regeringen von Papen-Schleichers
händer. Denna regering stöder sig på rikspresidentens
förtroende och på dennes stora legala maktbefogenheter,
vidare på riksvärnet och polismakten, på vilka
den uppenbarligen under alla eventualiteter kan
räkna, vidare på tyska folkets laglydnad och under
republiken liksom tidigare stora vördnad för
överheten samt slutligen på sin ådagalagda förmåga att
upprätthålla ordning och i allmänhet leda landets
öden. Riksdagen och den i Weimar-författningen
till uttryck komna parlamentariska demokratien ha
satts ur spelet. Nyval ha förberedelsevis utsatts till
november men kunna mycket väl komma att
uppskjutas. Tillsvidare regeras Tyskland av en
nominellt partilös rikspresidentregering, som bland
partigrupperna endast kan räkna på obetingat stöd av
organisationen Stahlhelm och större delen av de
tysknationella, men som utövar en diktatorisk
maktbefogenhet och förfogar över statsmaktens alla
resurser. Med all sannolikhet förestår inom kort en
genomgripande förändring av Tysklands statsskick,
ävensom omfattande nydaningar i dess ekonomiska
och sociala struktur, vilket allt kommer att på ett
synnerligen betydelsefullt sätt återverka på alla
Europas förhållanden.
Slutligen torde böra erinras om att regeringen von
Papen, som ovan nämnts, nyligen officiellt
framställt krav på avlägsnandet av de bestämmelser i
Versailles-freden, vilka binda Tysklands
handlingsfrihet i rustningshänseende. Som motiv härför
åberopas främst de f. d. allierade stormakternas
underlåtenhet att genomföra den nedrustning,
vartill de i samma fredstraktat förbundit sig.
Sannolikheten talar för att detta tyska krav till sist
kommer att i realiteten godtagas. Det allmänna
internationella läget möjliggör knappast någon annan
utveckling, varjämte den principiella jämlikheten
måste anses vara en nödvändig förutsättning för
uppnåendet av verkliga resultat i nedrustningshänseende.
Den brittiska imperiekonferensen i Ottawa, som
öppnades den 21 juli och avslutades en månad
senare, kom att i tiden sammanfalla med en av
brittiska finansministeriet synnerligen lyckosamt
genomförd konvertering av 5-procentiga
krigslåneobligationer, varigenom dylika till ett belopp av nära 2
milliarder pund sterling hädanefter komma att
förräntas till 3 1/2 %, vilket för den engelska budgeten
betyder en årlig besparing av cirka 23 millioner
pund sterling. Detta skickliga utnyttjande av
räntefotens fall och den stärkta brittiska statskrediten
bildade en god bakgrund till den engelska
delegationens framträdande i Ottawa.
Ottawa-konferensens främsta syfte var att
klargöra riktlinjerna för imperiets handelspolitik. Sedan
England efter 1931 års val övergått till en måttfull
protektionism ha för första gången förutsättningar
skapats att genomföra det stora Empire-programmet,
dvs. det brittiska rikets sammanfogande till en
handelspolitisk enhet. Svårigheterna äro emellertid
härvidlag oerhörda. Dominions krav på
preferensbehandling för sina varor kräver att England är
villigt tullbeskatta sin motsvarande import från
andra länder. Det engelska moderlandets
huvudintresse i fråga om dominions handelspolitik består
återigen i, att dessa skola köpa så mycket engelska
varor som möjligt, vilket förutsätter tullättnader i
dominions och helst så lågt tullskydd som möjligt
överhuvud taget i dessa länder. Dominions
handelspolitik är emellertid ytterst protektionistisk, och
skyddandet av deras nya med de engelska varorna
konkurrerande hemmaindustrier ter sig för var och
en av dem som ett vitalt intresse. Varje förverkligande
av empire-programmet måste därför bli en
kompromiss mellan dessa sins emellan principiellt
oförenliga synpunkter och strävanden. Härtill
kommer också varje engelsk regerings naturliga och
berättigade motvilja mot åtgärder, som kunna vara
ägnade att minska det varuutbyte med utlandet i
dess helhet, varpå Englands hela ekonomiska balans
vilar.
I hög grad kom också förloppet av Ottawa-konferensen
att te sig som en dragkamp mellan den
brittiska delegationen, ledd av Mr. Baldwin, och de
starkt nationalprotektionistiska dominionsregeringarna,
vilkas främste talesman varit Canadas
premiärminister Mr. Bennett. Resultatet har blivit en
serie överenskommelser, vilkas innebörd ofta är
ganska svår att bedöma. Så mycket synes
emellertid i varje fall visst, att de största eftergifterna
gjorts av London-regeringen. England binder
sålunda i stor utsträckning sina tulltariffer i
förhållande till dominions och för att ge full effekt åt
preferensbehändlingen av importen från dominions
tullbeläggas eller höjas bestående tullar på en lång
rad livsmedel. I fråga om kött och fläsk har
England också i viss utsträckning accepterat
kontingenteringssystemet. Alla parterna ha i allmänhet
bundit sig för fem år framåt och i princip gjort ändringar
i sin framtida handelspolitik beroende av föregående
förhandlingar och avtal. Häri ligger kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
