Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 42. 15 okt. 1932
- Teknologföreningens nyrestaurerade lokaler, av Carl G. Bergsten
- Konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och landsvägstrafik. En engelsk utredning, av E. H—r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att föreläsningssalen har tandning och släckning
från såväl strömbrytare inom salen som i
apparatrummet, vilken senare går över ett särskilt motstånd
för sakta stegring och neddalning av
ljusintensiteten vid tandning resp. släckning. För
transformering av strömmen till skioptikon och
biografapparaten är installerad en särskild roterande omformare.
För radio äro ledningar indragna med kontakter i
Polhemsrummet, sammanträdessalen och övre hallen,
varjämte en kombinerad radio och grammofon med
högtalare hör till utrustningen. Lokaltelefon efter
L. M. Ericssons system finnes installerad, varjämte
särskilda ringledningssystem till vaktmästare och
servering äro genomförda. Även rörpost i sin
enklaste tillämpning för "bångar" från takterrassens
servering till kök i samband med talrör är införd.
I köket äro frysskåp av a.-b. Elektrolux’ tillverkning
insatta.
Huvudentreprenör för ombyggnadsarbetena har
varit kapten Harald O:son Herrström, för värme-,
vatten-, avlopp och ventilationsanläggningen, a.-b.
Installatör, för den elektriska anläggningen Hjalmar
Löfquists elektriska a.-b., för mathissar Allm.
svenska elektr. a.-b., för Göteborgsbankens hiss Graham
Brothers. Konstruktör för värme och ventilation
samt sanitär inredning har varit Theorells byrå,
ingenjör Gille, samt för den elektriska installationen
ingenjör R. H. Wahlström, och kontrollant har varit
ingenjör Olof Lundquist. Arkitekt har varit
Carl G. Bergsten.
KONKURRENSFÖRHÅLLANDET MELLAN
JÄRNVÄGS- OCH LANDSVÄGSTRAFIK.
EN ENGELSK UTREDNING.
Sistlidne april tillsatte engelske kommunikationsministern
en kommitté för utredande av konkurrensförhållandet
mellan järnvägarnas och landsvägarnas
godstrafik. Kommittén bestod av en opartisk
ordförande samt fyra representanter för de ledande
järnvägsgrupperna och fyra representanter för olika
sammanslutningar av landsvägstrafikanter. Kommitténs
för en tid sedan avgivna utlåtande[1] är av stort intresse
även för Sveriges del, i synnerhet som en
regeringskommitté just nu undersöker motsvarande förhållanden
i Sverige.
Kommittéutlåtandet innefattar förslag till nya
beräkningsgrunder för licensavgifter för olika klasser av
godstransportfordon, innebärande betydande höjningar
för tyngre fordon, speciellt sådana, för vilka bensinskatt
ej erlägges, och föreskrifter för reglering av
landsvägstransporterna genom trafiktillstånd, avsedda att
framtvinga rimliga arbetslöner och tjänstgöringsvillkor
samt att tvinga till bibehållandet av fordonen i
tjänstedugligt skick. Det föreslås även, att dessa tillstånd
skola meddelas med urskillning samt att transporter av
vissa slag av gods skola förbehållas järnvägarna.
Inledningsvis varnar kommittén mot alltför stora
förväntningar på att en höjd beskattning av
landsvägstrafiken skulle återföra förlorade transporter till
järnvägarna. Järnvägarnas nuvarande situation beror
delvis på att motorfordonen äro lämpligare och mera
ekonomiska för tillgodoseende av vissa transporter, delvis
på den allmänna depressionen. Kommittén har därför
i huvudsak begränsat sina förslag till åtgärder, som
åsyfta dels rättvisare fördelning av kostnaderna för
vägväsendet, dels rättvisare restriktioner beträffande viss
godstransport med landsvägsfordon. I dessa förslag är
kommittén fullt enhällig.
Beträffande vägväsendets framtida utveckling
framhåller kommittén att antingen en stor del av det
nuvarande vägnätet måste anpassas efter den moderna
trafikens krav eller också vissa slags trafik förvisas
från åtskilliga vägar. Sannolikt kommer en framtida
väglagstiftning att beakta båda dessa synpunkter. Det
förefaller dock troligt, att man snart kommer till en
stagnation i vägväsendets utveckling. Den del av
vägnätet som förnämligast begagnas av den tyngre
trafiken, har blivit ombyggd, huvudsakligen efter kriget.
Stora kapitalutlägg fordras dock fortfarande för
anordnandet av tillfartsvägar, förstärkning av broar,
beredandet av planfria korsningar, vidgning av farliga
eller trånga passager osv.
Järnvägsrepresentanterna önska ej, att landsvägstrafiken
skall belastas med större pålagor än som
motsvara den kostnad för vägväsendet som denna trafik
förorsakar. De begära ej, att godstransporter skola
tvingas tillbaka till järnvägarna vare sig genom högre
beskattning än den nämnda eller genom särskilda
restriktioner i strid med det allmännas intresse. Minst
av allt önska järnvägsrepresentanterna, att föråldrade
och oekonomiska transportmetoder skola gynnas på
bekvämare och mera ekonomiska metoders bekostnad. De
begära med andra ord inga andra åtgärder än sådana,
som skulle vidtagas av en för hela transportväsendet
gemensam organisation med uppgiften att oberoende
av privatekonomiska intressen ordna transporterna på
ett för det allmänna ändamålsenligt sätt. En sådan
organisation måste taga hänsyn till de i transportföretagen
investerade kapitalen, vilka antingen måste
förräntas eller avskrivas, samt till den utsträckning,
i vilken transportsystemet i allmänhet och
landsvägstransporterna i synnerhet bero på järnvägarnas
fortbestånd, och skulle ej betrakta en sådan
landsvägstransport som önskvärd, vilken betalar sin andel i
vägkostnaderna genom att suga till sig den mest lönande trafiken
från järnvägarna.
Representanterna för landsvägstrafiken å sin sida
anse det befogat, att denna trafik betalar sin skäliga
del av kostnaderna för vägväsendet. Kommittén har
därigenom kunnat begränsa sitt arbete i huvudsak till
fastställandet av den del av vägkostnaderna som bör
påföras motortrafiken samt fördelningen av denna del
på de olika fordonsklasserna.
Kommittén har ägnat särskild uppmärksamhet åt
vad den kallar "allmänt bruk" av vägarna, dvs.
vägarnas användning av fotgängare och annan trafik än
motortrafik. Motortrafiken kan fordra, att hänsyn
tages till detta allmänna bruk vid beräkning av
motortrafikens andel av vägkostnaderna. Det vore dock
orimligt att göra avdrag för hela vägkostnaden före
motortrafikens tillkomst, enär denna trafik i stor
utsträckning kommit att ersätta övriga trafikslag å
landsvägarna. Om ett så stort avdrag skulle göras, skulle
motortrafiken vidare komma att gratis erhålla
förmåner genom att vägarna ursprungligen anlagts för
allmänt bruk. Att å andra sidan utgå från att
motortrafiken skulle betala hela kostnaden för vägnätet med
undantag för en del avdrag som betingas av extra
utgifter för vägarnas användning för andra ändamål,
vore en orättvisa åt andra hållet. Med hänsyn till den
nytta de göra samhället ha vägarna nämligen ett värde
långt över anläggningskostnaderna, och ingen kategori
av trafikanter kan begäras ge de andra något till
[1] Report of the Conference on Rail and Road Transport.
Ministry of Transport. H. M. Statibnery Office, London.
Pris 1 s. 3 d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:28:19 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932a/0398.html