Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 29 okt. 1932 - Några hållpunkter vid bedömningen av det svenska konjunkturläget, av Johan Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kapitalkonstruktionens behov av sparande och de genom
rationaliseringsprocessen nytillkomna arbetslösas
behov av uppehållsmedel. Och slutligen får man i
avbetalningssystemet se en orsak till krisens
försvårande, därför att man, genom en diskontering av
konsumenternas framtida inkomst till en tid kunde
göra det möjligt för allmänheten att leva över sina
inkomster; att på en gång köpa mycket mer och
"spara" mycket mer i form av värdepappersköp. Allt
detta är ju korttidsföreteelser, som i längden borde
leda till en utjämning, men denna utjämningsprocess
tar tyvärr i de flesta fall en krisartad karaktär.
Depressionens första skede.
Så kom då krisen på hösten 1929, och därmed
inleddes den nu tre år långa perioden av fallande
konjunkturer. Detta skede kan lämpligen indelas i tre
avsnitt. Depressionens första del sträcker sig från
hösten 1929 till utgången av 1930. Under denna tid
behärskas den allmänna uppfattningen av önskemålet
att hastigt och utan några verkliga kriskostnader
återföra varuprisen och produktionen till 1929 års
nivå. I Amerika betraktade man det hela å ena
sidan som fortsättningen på en redan tidigare
framträdande jordbrukskris, till följd av en under krigsåren
inledd, övernormal arealökning, och å andra sidan
som en stockning på kapital- och varumarknaderna
till följd av otillräcklig kreditgivning. Jordbrukskrisen
ville man bota genom statlig lagring av
jordbruksprodukter och genom lån till farmarna, medan
finanskrisen skulle bekämpas med "easy-money-policy"
– en artificiell nedtryckning av räntenivån.
Resultatet av denna politik blev endast ett
kortvarigt återuppblossande av spekulationen på våren
1930; sedan utbredde sig depressionen alltmer, och i
början av vintern hade arbetslösheten redan
överträffat fredskrisens märken. I övriga länder hade
man då också fått starka känningar av krisen: i
Tyskland där produktionsinskränkningen började
ungefär samtidigt som i Förenta staterna, i England,
där den kom några månader senare samt i Frankrike
och Sverige, där den satte in på våren 1930.
Betecknande för detta depressionens första skede är, att de
ledande i alla industristater icke erkänt lågkonjunkturen
som en normal depression och därför icke velat
tillgripa de normala jämviktsåterställande medlen.
Liksom man före 1929 års kris föreställt sig, att en
konstant partiprisnivå innebär en garanti för en
krisfri utveckling, så litade man under depressionens
första skede på läran om köpkraftens uppehållande.
En avveckling av oräntabla företag ansågs onödig
och skadlig. Om man genom att uppehålla
oförändrade löner och genom att underlätta kreditgivningen
till konsumenterna kunde få dessa att sätta mer
pengar i omlopp, så skulle krisen vara hävd. Detta
resonemang, som ju alldeles bortser från det faktum,
att krisen väsentligen grundas på oundvikliga
rubbningar vid den snabbt ökade konstruktionen av nya
produktionsmedel samt i förhållandet mellan det
därför nödvändiga sparandet och den löpande
konsumtionen, ser hela sammanhanget från
konsumentens enkla och osammansatta synpunkt.
Depressionens andra skede.
Man kan knappast säga, att depressionens andra
skede, som sträcker sig från början av 1931 till
sommaren 1932, utmärkes av en klar insikt om
depressionens i grund och botten normala karaktär. Men
man kan påstå, att den ekonomiska politiken
under trycket av de yttre förhållandena börjar
orientera sig hän emot en inställning som
söker skapa förutsättningar för ökad aktivitet i
de hårdast träffade näringsgrenarna, de tunga
industrierna, som arbeta för morgondagens
behovstäckning. Detta skede, som alltigenom färgas av
fallande produktion och fallande pris, kan uppdelas i
tre avsnitt.
Under det första av dessa avsnitt, som sträcker
sig från början av 1931 till våren samma år, låter
man i Amerika avvecklingen av oräntabla företag ha
sin gång och inskränker stödköp och statlig belåning
av varor och värdepapper. I Tyskland genomför
man en måttlig sänkning av lönenivån inom de
tunga industrierna. Men i övrigt karakteriseras
läget av en allmänt avvaktande hållning.
Så kommer i maj 1931 den österrikiska kreditanstaltens
sammanbrott och därmed inledes det andra
avsnittet, som sträcker sig till slutet av september.
Dessa månader utmärkas först och främst av en
aktualisering av de centraleuropeiska problemen.
Det tyska bankväsendet utsättes för en hård
påfrestning, men räddas genom statsingripande, på samma
sätt som längre fram i Italien, Frankrike och
Sverige, men i särskild stor omfattning i Förenta
staterna. Samtidigt begär och erhåller Tyskland ett
års moratorium för sina politiska skulder, och från
denna tidpunkt kan man säga, att Tyskland
rationellt utnyttjar krisen för att framkalla ett definitivt
avbrott i skadeståndsbetalningarna.
Medan man på den europeiska kontinenten och i
Amerika allt mer börjar gå in för kostnadssänkning,
för att därigenom lägga grunden för ny företagsamhet
och därmed för prisstegring, söker man förgäves
i England att tillämpa dessa principer.
Omöjligheten att rubba den fastlåsta lönenivån och ett
hotande stort budgetdeficit framkallar en
guldutströmning, som mot slutet av september föranleder
England att övergiva guldmyntfoten och depreciera
pundet. Om detta var absolut nödvändigt, låter sig icke
med säkerhet bedöma. Säkert är, att man i många
engelska kretsar väntade, att denna åtgärd i
förening med en kort därpå beslutad allmän
tullförhöjning skulle tillföra landet värdefulla panter vid den
väntade uppgörelsen med övriga makter i skuld-,
valuta- och handelsfrågorna. Med Englands och de
skandinaviska ländernas övergivande av guldet
inledes det tredje avsnittet. Det utmärkes som förut av
fallande produktion och fallande priser i
guldmyntfotländerna, av en intensiv likviditetskris i Förenta
staterna, och av betydande lönesänkningar i
Amerika och Tyskland. I de nya pappersmyntfotländerna
framkallar valutadeprecieringen eri mycket
kort uppryckning i produktion och priser; endast
några månader in på 1932 äro de engelska
produktions- och priskurvorna åter fallande, ja, de falla till
och med fortare än i de övriga länderna. Perioden
avslutas med, att man i Amerika får bukt med
likviditetspaniken genom en överflyttning av
kreditgivningen från de svaga lokala bankerna till
statsunderstödda nya kreditinstitut; i Centraleuropa
ändras läget till det bättre genom Lausannefördraget,
som förutser skadeståndsfrågans totala avskrivning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
