Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 29 okt. 1932 - Några hållpunkter vid bedömningen av det svenska konjunkturläget, av Johan Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Depressionens tredje skede.
Den tredje perioden tar sin begynnelse med
ingången av juli 1932, och kännetecknas av betydande
prisstegringar för värdepapper och stapelvaror och
av vissa tecken på, att produktionen nått
bottenläget. Trots alla svårigheter frampressar den hårda
nödvändigheten en vilja till samförstånd i de
internationella frågorna; en återgång till fasta
växelkurser börjar té sig alltmer sannolik; en uppgörelse
beträffande de interallierade skulderna och även i
rustningsfrågan förebådas; de nya, exceptionella
handelsavspärrningarna, som tillgripits för att på
indirekt väg stödja budget och valuta, framstå i
fråga om de svårare överdrifterna som kortvariga
krisåtgärder under en kris, som man icke velat eller
icke kunnat lösa på direkt, normal väg, dvs. genom
kostnadssänkning och överflyttning av en del av
konsumtionsmöjligheterna till de arbetslösa
produktionsmedelsindustrierna. I övrigt fortsätter
avveckling av högkonjunkturens misstag: Kreugerkraschen
följes av Insullkoncernens sammanbrott, men
rekonstruktionen kommer snabbt igång. Viktigast av
allt är dock, att man synes ha uppgivit tron på
krisens botande genom valutadepreciering, inflation
eller kommersiell isoleringspolitik. Man börjar
angripa det onda vid roten: med Tyskland och Amerika
i spetsen nedföres lönenivån till ett läge, som vid
rådande prisnivå möjliggör räntabel produktion;
med England i spetsen sänkes räntan på långa lån
genom oerhört omfattande konverteringar, varigenom
kapitalisterna avstå en del av sin löpande inkomst,
vilket innebär, att staten kan lätta skattetrycket på
näringslivet och därigenom gynna en produktion på
längre sikt.
En förväxling mellan orsak och verkan.
Om vi nu se tillbaka över de tre åren, kunna vi
sålunda konstatera en mycket djupgående
åsiktförändring inom de ekonomiskt ledande kretsarna
beträffande krisens verkliga natur. Man börjar
komma till klarhet om, att man tidigare ofta
förväxlat orsak och verkan; prisfallet på varumarknaden
betraktas icke numera endast som en orsak till
krisen utan i första hand som en följd av
högkonjunkturens överkapitalisering, och av
näringslivets bristande anpassningsförmåga under
depressionen på grund av en stel och snedvriden
prisbildning för produktionsfaktorerna; det bristande
förtroendet anses numera främst sammanhänga med
anpassningsperiodens abnorma förlängning till följd
av en oriktig penning- och lönepolitik, vilket
förhindrat ökat sparande och därmed ökad produktion
av nya produktionsmedel; den kommersiella
isoleringspolitiken, som tagit sig uttryck i omfattande
avspärrningsåtgärder på den internationella
varu- och penningmarknaden, anses av allt fler bedömare
som en konsekvens av de skilda industriländernas
oförmåga att återställa de inre förutsättningarna för
ett nytt konjunkturuppsving och av därav föranledda
valutapolitiska åtgärder.
Det märkligaste är nog, att denna åsiktsändring
först, så att säga omedvetet, tar sig uttryck i
anpassningsåtgärder, som icke givas någon
nationalekonomisk motivering. Detta sker redan efter något
mer än ett års depression i Amerika och Tyskland,
medan England – som mera beaktar de internationella
handelsproblemen än produktionsproblemen –
först på allra sista tiden börjar komma till klarhet
i dessa stycken. En av bestämmande ekonomiska
institutioner formulerad förklaring till den nya
krisbotande politiken länmas först med de tyska
nödförordningarna i december 1931, vilka följas av nya
under sommaren och hösten 1932. Men den nya
synpunkten slog först för några månader sedan
igenom i och med framläggandet i Genève och Basel
av Gulddelegationens slutrapport, av Internationella
betalningsbankens första principutlåtande rörande
penningpolitiken och av Nationernas förbunds andra
krisutredning.
Den faktiska utvecklingen inom de skilda
ländernas industrier har härvid otvivelaktigt varit det
mest övertygande argumentet; man har kunnat
konstatera, att de näringsgrenar, som täcka
omedelbara, löpande behöv, under intryck av en politik,
som gått ut på köpkraftens bevarande, först endast
måttligt togo intryck av depressionen, medan
däremot de industrier, som medverka till
framställningen av nya produktionsmedel, oavbrutet måst
inskränka sysselsättningen och nu nått ned i en
otroligt låg nivå, Denna parallellism mellan
sistnämnda industriers tillbakagång och den allmänna
konjunktur försämringen har gjort mycket för att
väcka till eftertanke och övertyga de styrande, att
ökat sparande, dvs. en tillfällig sänkning av den
genomsnittliga levnadsstandarden, är en oundviklig
förutsättning för ökad sysselsättning inom
nyckelindustrierna. Säkert har också den ryska
produktionsökningen på tvångssparandets grund tjänstgjort
som ett slående illustrationsmaterial och bidragit
till förståelsen av kapitalbildningens sanna natur.
Slutligen är det av intresse att påpeka, att man
under hela depressionen kunnat konstatera en
mycket tydlig gränsdragning mellan
konsumtions- och produktionsindustriernas ställning till
krisproblemet. Inom den första gruppen, vartill jag
räknar icke blott de industrier, som täcka allmänhetens
omedelbara behov, t. e. livsmedelsindustrierna, utan
framför allt deltaljhandeln, grosshandeln och
reklamväsendet, har man in i det sista velat betrakta
krisen som en enkel störning i omsättningen. Det
är inom dessa grupper, som ju endast överblicka
produktionsprocessens slutakt, den färdiga
förbrukningsvarans försäljning, som man haft så svårt att
förstå, att icke de goda tiderna genast skulle kunna
bringas att återvända genom starkt ökad
konsumtionskredit. Inom de industrier, som framställa nya
produktionsmedel – som alltså lägga grunden till
det ekonomiska framåtskridandet – har man
naturligt nog sett saken annorlunda. Har man kännedom
om den tidskrävande produktionsprocessens verkliga
innebörd, är det lättare att inse, att ett obegränsat
utnyttjande av de omedelbara konsumtionsmöjligheterna
förhindrar all framställning av produktionsmedel,
som skola täcka morgondagens behov.
Samma motsättning har man märkligt nog kunnat
spåra inom kreditväsendet. De banker, som i likhet
med de engelska icke direkt intressera sig i industriens
kapitalförsörjning utan i stället väsentligen hämta
sina vinster ur finansieringen av den internationella
och nationella varuhandeln och ur spekulativa
korttidsaffärer ("omsättningsbanker") ha naturligt nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
