Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 29 okt. 1932 - Några hållpunkter vid bedömningen av det svenska konjunkturläget, av Johan Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
velat bota krisen genom snabbare omloppshastighet
för betalningsmedlen, och äver huvud taget genom att
avlägsna hindren för en livlig affärsomsättning.
Tidssammanhangen och räntabilitetsfrågorna ha de som
regel icke visat mycket förståelse för. De banker,
vilka däremot såsom de tyska bankbolagen, inrikta
sig på emissions- och belåningsverksamhet till vissa
speciella industrigruppers förmån ("förlagsbanker")
ha en djupare insikt om produktionens ekonomiska
betingelser, och dessa banker ha sedan länge motsatt
sig de ytliga, monetära räddningsförsöken och i
stället röstat för finansiell rekonstruktion och industriell
anpassning, varvid kostnadssänkningen blir av största vikt.
Den tekniskt-sekulära utvecklingen.
Det är mot denna bakgrund, som vi nu ha att taga
ställning till det svenska konjunkturläget. Vi gå då
tillbaka till vår första fråga: Varför är situationen
trots allt så relativt gynnsam i vårt land? Jag tror,
att detta främst kan återföras på tre faktorer. För
det första måste man framhålla, att det svenska
näringslivet grundas på en lycklig balans mellan
industri och jordbruk; det självförsörjande jordbrukets
"existensberättigande" har även vid denna
depression blivit klart demonstrerad, i det att lantbruket
uppehållit produktionen, medan de från industrien
stammande delarna av nationalinkomsten krympt
samman. Liksom Frankrike har Sverige kunnat
draga nytta av denna förmånliga avvägning av de
skilda näringsgrenarna; skulle man invända, att
även Förenta staterna har jordbruk och industri av
inbördes jämförlig storleksordning, vilket dock icke
räddat landet utan en ytterligt allvarlig depression,
så kan det med skäl påpekas, att det amerikanska
jordbruket i motsats till det franska och svenska
väsentligen är en exportnäring, och därigenom
mycket mera känsligt.
För det andra har det visat sig, att den i hög grad
specialiserade svenska exporten kunnat motstå
depressionen bättre än de flesta andra länders. Våra
högkvalificerade råvaror (virke, pappersmassa,
järnmalm, tackjärn, sten) och våra kvalitativt
högststående färdigfabrikat (papper, animaliska livsmedel,
verkstadsprodukter, tändstickor) ha först på allra
sista tiden fått hård känning av lågkonjunkturen.
Specialiseringen har åtminstone hittills visat sig
bestå provet under de hårda tiderna.
För det tredje måste man räkna hit den tekniska
och organisatoriska anpassningsförmåga, som den
svenska industrien lagt i dagen, och som är en
direkt följd av de senaste årtiondenas, och kanske
främst det senaste årtiondets, strävanden på detta
område.
Till dessa förklaringsgrunder kunde man
säkerligen foga ännu fler, men jag tror att dessa äro
bland de viktigaste. Nu uppställer sig emellertid
frågan: Är det i dessa förhållanden, som väl kunna
förklara varför Sverige relativt lätt och relativt sent
träffats av världsdepressionens följder, som man
skall söka utgångspunkter för den till konjunkturuppsving
ledande ekonomiska politiken? Jag tror
icke, att så är fallet. En sådan politik måste
nämligen inrikta sig på att hastigt skapa ekonomiska
förutsättningar för ökad sysselsättning; det är frågan
om en korttidsrörelse, som visserligen i längden
genererar en långtidsrörelse, men som primärt är en
korttidsändring. De ovanstående faktorerna
sammanhänga däremot med i och för sig sekulära
företeelser. Vad jag menar med sekulära ändringar kan
jag här bäst förklara genom att hänvisa till
kommerserådet Axel F. Enströms berömda
matematiskt-statistiska analys "Om periodiciteter i de
ekonomiska lagarna och därmed sammanhängande spörsmål"
(denna tidskrifts årg. 1914), vilken just i fråga om
de långa, exempelvis 60-åriga, perioderna säkerligen
kommer att betraktas som ett klassiskt arbete. De
förändringar, som sammanhänga med det svenska
näringslivets allmänna utveckling beröra säkerligen
främst sådana långtidsändringar; det är ju främst
den inre tekniska utvecklingen det här är frågan om
och det är därför också teknikerna, som äro
fackmännen på detta område. Som exempel – valda
utan särskild sakkunskap – på undersökningar
vilka beröra dylika tekniskt-sekulära ändringar
men knappast de ekonomiskt-konjunkturella
sammanhangen skulle jag vilja anföra
standardiseringskommissionens arbeten, överingenjör O.
Kärnekulls undersökningar om den tekniska
rationaliseringen, ingenjör Elis Bosæus’ föredrag vid årets
han-delskammarmöte om industriell konjunkturanpassning
– som ju är lika viktig och likartad i alla
konjunkturlägen – samt disponenten Gerard de Geers
artiklar om skrottillgångens stegring och dess
konsekvenser för järnmalmsbehovet. Vänder man sig
till skogens och jordens utnyttjande, går väl tanken
först och främst till professor Tor Jonssons och
docenten T. Streyfferts skogsekonomiska arbeten samt
till direktör Ludvig Nannesons jordbruksekonomiska
studier.
Det ekonomiskt-konjunkturella sammanhanget.
Enligt arbetsfördelningens lag har nationalekonomen
och konjunkturforskaren andra uppgifter att
lösa. Han kan inrikta sig på att undersöka
produktionsfaktorernas samverkan i ett tänkt stationärt
samhälle eller han kan försöka att bestämma de
olika ekonomiska faktorernas faktiska
tidsförändringar och inbördes sammanhang i ett
framåtskridande samhälle. Det är den sistnämnda uppgiften,
som vi nu stå inför. Det gäller att motivera en
ekonomisk politik, som inom den allra närmaste
framtiden, säg under de två närmaste åren, skall föra upp
vårt ekonomiska liv ur lågkonjunkturens vågdal.
Med dessa förutsättningar är det icke i första hand
frågan om att ändra och utveckla produktionsfaktorerna
utan det gäller att lösa ett fördelningsproblem,
ett pris- och kostnadsproblem, som vid en riktig
lösning, lägger grunden till ett konjunkturuppsving.
Härvid ha vi ingen anledning att gå tillbaka till
den period, som man kallat Sveriges andra
stormaktstid, och lika litet ha vi rätt att redan nu börja
tänka på de uppgifter, som kunna vänta oss
efter depressionen. Skall man angripa problemet
med verklighetssinne och därför med utsikter att
lyckas, måste man utgå från det faktiska läget,
vilket för Sveriges del fortfarande måste betraktas som
allvarligt. Den nuvarande arbetslösheten, som
under vintern troligen kommer att nå vida större
proportioner, är – därom äro alla ense – väsentligen
en konjunkturföreteelse; härav följer, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
