Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 29 okt. 1932 - Några hållpunkter vid bedömningen av det svenska konjunkturläget, av Johan Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det andra alternativet.
Låt oss nu betrakta det andra alternativet, som
inriktar sig på att öka den fasta kapitalbildningen
och därigenom framkalla ett normalt
konjunkturuppsving. Härvid förutsätta vi, att den nuvarande
depressionens förlängning väsentligen sammanhänger
med bristande anpassningsmöjligheter, på grund av
att prisbildningen för vissa produktionsfaktorer och
produkter icke kunnat ändras i anslutning till det
nya läget. Genom monopolistisk lönepolitik har
produktionskostnaderna icke kunnat anpassas till den
starkt sänkta prisnivån; genom en nominell
räntepolitik ger kapitalmarknaden icke längre ett sant
uttryck för den verkliga tillgången på reelt sparande
på lång sikt. För att bryta oss ut ur detta
tvångsläge tänka vi oss nu, att vi i Sverige liksom i andra
länder måste anlita ett statsingripande, dvs.
nödlagar, som återställa möjligheterna för ekonomisk
produktion och ökad sysselsättning. Vi antaga
sålunda, att hela landets lönenivå – innefattande
samtliga lönetagare i statlig och enskild tjänst – sänkes
med en progressiv sats av t. ex. 5 till 20 %. Vi
antaga vidare, att alla räntesatser på obligationer och
andra långa lån sänkas med omkring en enhet
(motsvarande ungefär 20 %). Endast för de högre
inkomstklasserna skulle en sådan sänkning av
penninglönen innebära en tillfällig inknappning av
reallönen; man är ju numera i alla kretsar medveten om
skillnaden mellan nominal- och reallön. Om man
invänder, att en allmän lånekonvertering skulle
leda till insolvens och misstroende mot ny
kapitalplacering, kan man peka på resultatet av den
engelska, utomordentligt stora konverteringen: hela
obligationsmarknaden har visat en kraftig stegring och
spararnas förtroende har för första gången på tre
år visat tydliga tecken att återvända.
En sänkning av hela lönenivån med en progressiv
sats av 5–20 % och en samtidigt genomförd total
lånekonvertering med omkring 20 % på gällande
räntesatser kan beräknas innebära, att såväl
löntagare som kapitalister få sin omedelbara
konsumtionskraft sänkt med, säg i genomsnitt 10 %. Nu
inskjuter köpkraftslärans rättrogna: och därmed
har den köpkraften förstörts och man är ännu
sämre ställd! Detta resonemang vittnar just icke
om djupare nationalekonomiskt tänkande. Den
konsumtionskraft, som sålunda skenbart försvunnit,
har icke från dragits nationalinkomsten; den
stagnerande nationalinkomsten har tvärtom genom en
överföring av köpkraft till produktiva företag på längre
sikt fått möjligheter att stiga. En allmän sänkning
av löner och räntor betyder alltså, att alla
inkomsttagare överlåta någon del av den löpande
konsumtionen, med dess givna proportioner mellan olika
varor och tjänster, till de arbetslösa
produktionsmedelsindustrierna. Härigenom utmognar denna
sparade konsumtionskraft längre fram i tiden och har
under tiden givit de arbetslösa sysselsättning i ett
produktivt företag. Denna beskattning till
framåtskridandets förmån innebär alltså, att man utgår
från den givna produktionsapparaten och den givna
strömmen av färdiga konsumtionsvaror och inriktar
dem på de industrigrupper, varest arbetslösheten är
koncentrerad. Om man så vill, kan det sägas, att ett
sådant generellt ingripande följer samma princip som
den ryska femårsplanen, i det att tvångssparandet
lägges till grund för den nödvändiga stegringen av
den fasta kapitalbildningen.
Helt annat är förhållandet vid ett försök att inom
det nuvarande systemets ram improvisera produktiva
statsarbeten av sådan utomordentlig storlek och
mångsidighet, att de kunde bilda ett bärkraftigt
underlag för ett konjunkturuppsving. För en
aktivitet av sådan omfattning skulle det krävas en
lånepolitik, som nödvändigtvis måste undergräva
statsfinanserna och äventyra valutan. Förslaget att
överflytta hela finansieringen på framtiden och att i
kalkylen över huvud taget bara befatta sig med det
första årets räntekostnad är för övrigt en vacker
exponent på de finansiella principer, vilkas
konsekvenser vi nu alla bära.
Skulle man nu välja den generella kostnadssänkande
och produktionsstegrande vägen bleve
resultatet otvivelaktigt mycket mer förtroendeingivande.
Man skulle i tur och ordning kunna räkna med
följande resultat: balanserad budget och därigenom
säkrad valuta; höjd räntabilitet inom industrien;
bättre likviditet inom bankerna; ökad företagsamhet;
ökad sysselsättning och stigande total lönesumma;
ökad, på verkligt sparande stödd, kreditgivning;
ökad produktion; stigande priser; ökad konsumtion
och så småningom åter stigande löner till en då vida
större arbetarstam. Kärnan i detta sammanhang är
sålunda, att den nya krediten grundar sig på
verkligt sparande och att den tillföres produktionsprocessen,
medan man däremot enligt köpkraftslärans recept
anlitar sedelpressen för att öka den löpande konsumtionen.
Konjunkturuppsvingets hävstång.
I det nuvarande svåra läget är det förklarligt, om
man på många håll endast betraktar arbetslösheten
som ett socialt nödhjälpsproblem. Det är med denna
utgångspunkt, som man nu aktualiserat frågan om
arbetslöshetsförsäkring. Men den sociala frågan är
väsentligen en ekonomisk fråga. Jag vill härvidlag
hänvisa till Svenska försäkringsföreningens givande
diskussion, varav med all tydlighet framgick, huru
liten betydelse hela denna fråga har för lösandet av
det nu föreliggande problemet: att häva eller mildra
den rådande lågkonjunkturen i det svenska näringslivet.
Men det kan dock ifrågasättas, om förståelsen för
de till produktionsprocessen knutna tidssammanhangen
mellan ekonomiskt framåtskridande och
ekonomiska kriser ännu vunnit sådant erkännande, att
de kunna tänkas bliva normerande vid den
ekonomiska krispolitiken. Före världskriget, som genom sina
inflations- och deflationsfenomen i så hög grad
beslöjat de underliggande produktiva förändringarna,
hade både fackman och lekman lättare att förstå
sambandet mellan sparande och kapitalbildning.
Att vi nu åter haft en period av fria valutor och
att deprecieringens inverkan på produktionskostnader
och försäljningspris ännu icke kan överblickas,
lägger även hinder i vägen. Slutligen tillkommer
den kanske allvarligaste svårigheten: att detta
radikala förslag i det ökade sparandets och
kostnadssänkningens tecken, som dock grundar sig på
erfarenheter från varje föregående konjunktur
uppsving, begär ett tillfälligt offer för större fördelar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
