Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 29 okt. 1932 - Några synpunkter på den svenska kemiska industriens läge, av Harald Nordenson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en för all ammunitions- och sprängämnestillverkning
oundgänglig råvara, så att vårt försvarsväsende ej
vid avspärrning blir helt illusoriskt.
Den grupp, som hårdast drabbats av konjunkturerna,
är den som arbetar övervägande för
exportmarknaden. Hit hör utom den synnerligen viktiga
pappers- och massaindustrien, som jag ej här kan
ingå på, bl. a. den elektrokemiska industrien. Inom
denna industri har krisen under de senaste åren,
särskilt i år, varit starkt kännbar och några tecken till
förbättring ha ännu ej kunnat spåras. Flertalet
produkter, såsom exempelvis karbid, kiseljärn,
ferrokrom, klorater m. fl. säljas till största delen på
export, och alla dessa tillverkningar hava även
drabbats hårt av vissa länders importrestriktioner
– Frankrike, Balkanländerna m. fl. – eller av den
katastrofala minskningen i köpkraften hos andra,
såsom Chile, Argentina m. fi. De hårda
påfrestningar, som kristiden medfört, har dessutom i många
fall lett till sprängning av de karteller och
prisöverenskommelser, som i stor utsträckning reglerade
förhållandena på marknaden för dessa utpräglat
internationella varor (internationella kvävesyndikatets
upplösning sommaren 1931). Resultatet har städse
blivit katastrofala prisfall. Bland nyare
tillverkningar på det elektrokemiska området må nämnas
flytande klor, som numera tillverkas såväl vid
Skoghall som Skutskär, huvudsakligen för blekning av
sulfitmassa och på sistone även enligt en ny metod
för blekning av sulfatmassa.
Man har tidigare fäst stora förhoppningar vid
möjligheten att i Norrland med dess stora
krafttillgångar uppbygga en mera omfattande
elektrokemisk industri, men dessa förhoppningar ha hittills
icke infriats. Den hittills vunna erfarenheten pekar
på, att utsikterna även för framtiden äro ganska
ringa. Fördelen av billig kraft motväges nämligen
helt av dyrbara och ogynnsamma fraktförhållanden
samt av de stora svårigheter med arbetskraft, som
städse synas vara förknippade med industriell
verksamhet i vårt lands nordligaste delar. I den mån
kraften utan för stora förluster kan dragas längre
söderut, ökas utsikterna betydligt. Ett av de
områden, som torde hava största utsikter, är syntesen
av organiska produkter med karbid som råvara,
såsom exempelvis ättiksyra, glykol, aceton, butanol
och diverse estrar, vilka ämnen samtliga utgöra
viktiga hjälpmedel för andra tillverkningar.
Vid bedömandet av den svenska kemiska
industriens framtida möjligheter böra några synpunkter
särskilt beaktas. Några av de mest betydande
grenarna av kemisk industri hava från början betingats
av råvarutillgång. Sålunda ha färg- och
läkemedelsindustrierna från början betingats av tillgång på
stenkolstjära och sodaindustrien av koksalttillgång.
Såväl på grund av brist på dessa råvaror som det
enorma försprång utlandet vunnit på dessa områden,
vågar man icke hoppas på någon svensk industri av
detta slag. Ett färskt exempel på råvaruförekomstens
betydelse ha vi i Bolidengruvorna, där malmen ej
blott givit upphov till metallframställning utan även
genom biprodukterna svavel och arsenik kan väntas
ge upphov till framställning av ett flertal viktiga
produkter såsom natriumhyposulfit, svavelnatrium,
ren arsenik m. m.
Bland de mest brännande frågorna för vår kemiska
exportindustri är för närvarande handelspolitiken.
Ett fortsatt försvårande av avsättningsmöjligheterna
på våra exportmarknader kan medföra
katastrofala följder, och det är därför nödvändigt att ett
målmedvetet arbete insattes för att söka bevara
dessa. Ett förhållande, som måste särskilt beaktas
vid bedömning av vår kemiska industris ställning,
är att den i så utpräglad grad har att kämpa mot
utomordentligt starka och dominerande utländska
truster och karteller. I många fall är avsättning
möjlig endast i samförstånd med dessa. Vare sig
det gäller skyddande av egen marknad eller
bibehållande av tidigare vunna främmande
avsättningsområden, har det visat sig, att egna tullar höra till
de främsta vapnen. Varje uppgörelse mellan
producenterna brukar föregås av ett hänsynslöst
pris- och dumpingkrig för erhållande av bästa möjliga
utgångsläge.
Det land, som då är skyddat av tullar, undgår
lättare intrång och har avsevärt större möjligheter
att vid slutuppgörelse för sig reservera sin
hemmamarknad och kanske även få en kvot på den
utländska marknaden. Den, som genom bristande
tullskydd måste finna sig i stark import från utlandet,
står vid uppgörelsen i mycket sämre läge. Då
priserna på de varor, det härvid rör sig om, ofta
bestämmas internationellt och oberoende av
tullarna, få dessa här en alldeles säregen karaktär,
nämligen såsom marknadsskyddande åtgärder men
icke prishöjande. Som exempel må nämnas den
svenska kalkkväveindustrien, som til] år 1926 haft
ett skydd av 5 öre per kg och som därmed i stort
sett kunnat gardera sin marknad. Denna tull
sänktes sagda år till 2 1/2 öre och är numera borttagen.
Kalkkvävets pris är emellertid oberoende av tullen,
alldenstund det bestämmes av priset på andra
kvävehaltiga gödningsämnen, i främsta rummet
chilesalpeter, som är tullfri. Man har sålunda här ett
fall, där tullen icke verkar prisskyddande. Så länge
denna tull fanns, kunde den svenska kalkkväveindustrien
skydda sin hemmamarknad och även förskaffa
sig en exportkvot. Så snart tullen minskades, måste
den efter påtryckningar avstå en del av sin
exportkvot, och sedan tullen slopats, kan den svenska
industrien icke påräkna någon export. Borttagandet av
tullen har sålunda icke kunnat minska priset på
denna vara för deri svenska konsumenten, men väl
berövat denna svenska industri en avsättningsmöjlighet.
Det är av utomordentlig vikt för den
kemiska industriens framtid, att denna synpunkt på
tullarnas möjligheter mer uppmärksammas vid
planläggandet av vår tull- och handelspolitik.
Jämför man den svenska kemiska industriens läge
i nuvarande kris och vid 1921 års kris, måste läget
anses icke obetydligt starkare på grund av att de
mellanliggande åren varit präglade av ett
omfattande konsoliderings-, rationaliserings- och
koncentrationsarbete.
Här må erinras om den sammanslagning av
landets sex superfosfatfabriker, som ägde rum 1931.
Två av dessa, nämligen i Hälsingborg och Göteborg,
äro nu nedlagda och tillverkningen koncentrerad till
de övriga. Likaledes må erinras om den sammanslagning
av fyra tvättmedelsfabriker år 1929, tvenne
i Göteborg och tvenne i Stockholm, som sedan
koncentrerats till en fabrik på vardera stället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
