Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
TEKNISK TIDSKRIFT
13 FEBR. 1932
får väl betecknas som det bästa möjliga, som går
att uppnå smältningsvägen.
En metall av samma kvalitet hade börjat att
tillverkas i Sverige redan år 1926. Metallen kallas
nu för Arbit och firman som gör den heter också
A.-b. Arbit, Arboga. Denna industri i Sverige
grundades icke med särskild tanke på
framställning av en svarvningsmetall. Man hade nämligen
funnit, att de smälta volframkarbidlegeringarna
lämpade sig bättre som ersättning för industridiamant
i borrkronor, dragskivor etc. Metallen från Arboga
framställes i elektriska ugnar med grafitrör som
motstånd samt med degel- och formmaterial ävenledes
av grafit. Gjutningen sker inne i ugnen och vid
en temperatur på smältan av nära 3 000°. Denna
temperatur nås så hastigt som 5-7 min., efter det
att strömmen tillslagits. Grafitåtgången pr kg
metall blir mycket stor, då formerna måste sönderslås
för varje göt, och göten i allmänhet ej äro större än
100-300 gr. Deglarna räcka blott till ca 3 smältor
och ugnsrören stoppa blott ca 8 timmar i
kontinuerlig drift. Arbiten är huvudsakligen en
krom-volfram-karbidlegering med en kolhalt av ca 4 % - I metallen
förekommer en obetydlig procent fritt kol. Som
sammanfattning kan sägas, att de i marknaden
förekommande smälta volframkarbid-legeringarna,
exempelvis Wallramit och Arbit, äro för spröda för
användning till svarvningsändamål, men att de ändå
ha fått en ganska stor betydelse på andra områden
som ersättning för industridiamant över huvud taget
för sådana föremål, där stora anspråk sättes på
hårdheten men mindre på hållfastheten. Hårdheten hos
dessa metaller ligger så högt som Rockwell c 80.
Sintrade legeringar.
År 1923 lyckades man emellertid göra ett
storartat framsteg mot en bättre svarvmetall. Den
obestridliga förtjänsten härav tillkommer tysken Karl
Schröter samt hans medhjälpare vid Osram G. m. b.
H. Det var ju förut känt att sintra en
finpulveri-serad smält volframkarbidlegering. Schröter, som
hade erfarenhet på sintringsområdet från
framställningen av glödlampstråd, slog in på en annan väg.
Han framställde först en volframkarbid genom att
låta en koloxidström passera över ett skikt av
vol-frampulver, varvid det senare mycket hastigt vid en
temperatur av omkring 900° upptager kol och
övergår i karbid. Denna blandades sedan med en metall
av lägre smältpunkt, exempelvis Co, varefter
blandningen briketterades. Briketterna upphettades
därefter till sådan temperatur i reducerande atmosfär, att
tillsatsmetallen smälte och bildade liksom ett kitt
kring de hårda karbidkornen. På detta sätt erhölls
en metall, som hade såväl stor hårdhet som seghet.
Schröters och hans medarbetares avsikt var från
början att söka framställa en lämplig legering till
dragskivor för volframtråd. Det visade sig dock
snart, att den nya metallen var utmärkt även som
svarvmetall.
Ett särskilt bildat patentbolag, Patent-Treuhand
Gesellschaft fur el. Gltihlampen, erhöll först patent
på en tillsats av upp till 10 % och sedan ytterligare
till 20 % vid lägre temperatur smältande metall,
exempelvis Co. Sedan 1923 har den ursprungliga
metoden väsentligt förbättrats genom det
forskningsarbete, som de båda ledande firmorna på detta om-
råde, Krupp och General Electric igångsatt Den
hos den senare firman anställde kemisten Samuel
Hoyt har i en mycket förtjänstfull avhandling
framlagt en del resultat av detta arbete.1
I inledningen säger Hoyt: "Cemented tungsten
carbide, a produkt of a branch of metallurgy which
has never possessed more than a relatively minor
interest and importance, has recently commanded
the attention of engineers, industrialists, financiers
and men of business. New methods, new
oppor-tunities, new goals, never before considered, have
suddenly been brought within the scope of practical
realization. It is these results that attract the
interest of the world ..."
Hoyt betecknar karbiderna av vissa element inom
periodiska systemets grupper, 4. 5 och 6 som vhard
metal carbides". Genom hårdhetsprov har kunnat
fastställas, att av dessa karbider,
Vanadin-Titan-Zirkon-Molybden och Uran-karbiderna, äro något
mjukare än karbiderna av Tantal, Niob och Volfram.
Sedan en redogörelse av dessas atomstruktur
lämnats, går Hoyt närmare in på sintringsproblemet och
redogör först för framställningen av "cemented
volframkarbid". Sedan Hoyt skrev sin avhandling i
februari 1930, ha redan en del detaljer i
framställningen ändrats, men den sker huvudsakligen efter
följande principer. Först göres en ren volframmetall
genom reduktion av oxiden, varvid erhålles ett
pulver av en kornstorlek varierande mellan 3 och 8
p,. Detta pulver blandas med en sådan mängd kol,
att den högre karbiden kan bildas, varefter sintring
sker i reducerande atmosfär. Koboltpulver erhålles
också genom reduktion av koboltoxid med vätgas.
Kobolten och volframkarbiden malas sedan
tillsammans i kulkvarnar, varvid man kan fastställa, att det
efter målningen erhållna pulvret har något större
kornstorlek, än vad de båda ursprungliga pulvren
hade. Detta beror därpå, att en agglomeration äger
rum, i det att kobolten lägger sig ikring
karbidkornen. Efter målningen pressas blandningen, som
förut nämnts, till briketter. Dessa försintras till
800° samt slipas till önskade mått. Härefter följer
en slutsintring till en temperatur mellan l 400 och
l 500°. Efter patenten att döma användes nu icke
för den tyska metallen Widia någon försintring utan
tillsättes vid pressningen ett bindemedel, varigenom
presstyckena kunna formas efter någon tids lagring.
General Electrics dotterbolag Carboloy Co., vars
produkt kallas Carboloy, har ett annat förfaringssätt.
Pressningen företages under själva sintringen.
Härigenom kan ett tätare gods erhållas och porocitet
undvikas. Man har även patenterat det förfarandet
att utgå direkt från volframpulver, kol och kobolt.
Volfram tar nämligen mycket hastigt upp kol under
karbidbildning. En jämförelse mellan metall från det
tyska och det amerikanska framställningssättet visar,
att det senare åstadkommer ett tätare gods, fritt från
porer. Detta framgår delvis av fig. l och 2.
Vid undersökning av sintringsförloppet vid en
tillsats av 13 % Co kunde Hoyt genom
oregelbundenheter i upphettnings- och avkylningskurvorna draga
den slutsatsen, att en del av volframkarbiden löses
till en viss eutektisk procent i kobolten. Genom
studium av strukturen bekräftas även detta an-
i Träns. Am. Inst. Min. Met. Engs. 1930.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
