Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 2
TEKNISK TIDSKRIFTS
FEBR. 1932
BERGSVETENSKAP
REDAKTÖR– B.G.MARKMAN.
TEK
INNEHÅLL: Om högprocentiga Volframkarbidlegeringar och deras tekniska användning, av civilingenjör Sven
G. Lind. - Litteratur. - Föreningsmeddelanden. – Notiser.
OM HÖGPROCENTIGA VOLFRAMKARBIDLEGERINGAR
OCH DERAS TEKNISKA ANVÄNDNING.1
Av civilingenjör SVEN G. LIND.
Under de senaste åren har metallen Volfram och
speciellt densammas kolföreningar börjat att få
en allt större användning inom industrien. Vad som
bidragit härtill är den fortsatta rationaliseringen
inom verkstäderna med dess ständiga krav på bättre
och ändamålsenligare verktyg. Framför allt har det
varit strävandena att utveckla svarvningstekniken
genom en ökning av svarvhastigheterna, som givit
upphov till utexperimenterandet av metallegeringar,
som ha större hårdhet och högre smältpunkt än de
vanliga kolstålen.
Smälta legeringar.
Sedan man vid specialstålen, som ju utgjorde den
första etappen mot bättre skärverktyg, lärt känna
fördelarna av att legera det vanliga stålet med
metaller av rel. hög smältpunkt, låg det nära tillhands
att söka göra för svarvningsändamål lämpliga
legeringar av enbart högsmältande metaller. De försök,
som igångsattes i den riktningen i slutet av
1800-och början av 1900-talet, lyckades över förväntan
genom utexperimenterandet av de s. k. stelliterna.
Med dessa Co-Cr-W-legeringar kunde man uppnå en
väsentlig stegring av svarvhastigheterna i da flesta
material. Hårdheten var emellertid icke stor. Den
varierade mellan Rockwell c 46.och c 61. Att trots
detta så stora hastigheter gå att nå med stelliterna,
beror därpå att den hårdhet, som finns, bibehålles
vid rel. hög temp. Sålunda har hårdheten hos ett
vanligt stål vid 800° gått ned med 50 %, under det
att den hos sfelliten blott gått ned med 10 %. I
Tyskland framkommo senare en hel del
stellitlik-nande föreningar såsom Akrit, Caedit, Celsit, Persit,
Lithinit etc. Av dessa är Akrit den mest kända.
Den innehåller 38 % Co, 30 % Cr, 16 % W, 10 % Ni,
4 % Mo och 2-5 % C. Tillsatsen av Ni tillskrives
förtjänsten av att Akriten har något större seghet än
den amerikanska stelliten. Även dessa
stellitlik-nande föreningar äro dock ganska mjuka. I desamma
spela emellertid metallkarbiderna en stor roll med
hänseende till hårdhet och skärförmåga. Speciellt
i Tyskland kom man tidigt att rikta uppmärksam-
i Föredrag hållet vid Svenska teknologföreningens
avdelning för Kemi och bergsvetenskap sammanträde den 13
nov. 1931.
heten häråt, och intresserade man sig särskilt för
volfranikarbiden. Volframs smältpunkt ligger ju
över 3 000° och volframkarbidens hårdhet mellan
korundens och diamantens. Till en början försökte
man att åstadkomma en legering på smältningsvägen
av huvudsakligen volframkarbid och
molybden-karbid. Redan år 1914 framkom det första patentet.
Det var firman Voigtländer & Lohmann, som
patenterade en metod att framställa nämnda karbider
genom reduktion ,av motsvarande oxider i koldeglar
i elektrisk ugn med kolrör som motstånd. Metallen,
som erhölls på detta sätt kallades efter uppfinnaren
för Volomit. Den var emellertid mycket spröd och
kunde därför ej användas som skärmetall. Man
förbättrade emellertid snart metoden därigenom, att de
erhållna karbiderna finpulveriserades, ihoppressades
och sintrades vid en temp. något under
smältpunk-ten. Den så erhållna metallen benämndes Lohmanit.
Även denna var dock ganska spröd, vilket delvis
hänger samman därmed, att Volfram bildar två
karbider, en mono- och en dikarbid. Vid smältningen
bildas först dikarbiden, men under stelnandet
omvandlas denna i monokarbid och fritt kol, vilket
senare bidrager till sprödheten. Firman tog därefter
ut patent på att vid sintringen tillsätta några procent
molybden, med tanke på att molybdenen skulle binda
det fria kolet, År 1917 fick firman Löhman &
Heck-inann patent på framställning av smälta kroppar av
volframkartid kännetecknat därav, att den färdiga
smältan infördes i gjutformen medels
centrifugalkraft. Genom en hastig avkylning erhålles en finare
struktur hos metallen, men samtidigt föreligger risk
för blåsor i godset. Genom en centrifugering tänkte
man sig kunna åstadkomma en hoppressning och
därvid få ett biåsfritt gods. Ett nytt bolag,
Gesell-schaft fur Wolframindustrie, fick patent på att legera
Volfram med titan och sällsynta jordmetaller.
Firman Felder & Clement A.-G. tog ut ett annat patent
på att hindra uppkomsten av fritt kol genom att
tillsätta 7-8 % Mo redan vid smältningen. Till slut
tog ett firman Krupp närstående bolag,
Gewerk-schaft Wallram, hand om den vidare utvecklingen.
Genom metodiska undersökningar av lämpliga
legeringskomponenter och genom förbättrade
smältnings-metorler lyckades man till slut erhålla en relativt
god smält metall, som benämndes Wallramit. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
