Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 APRIL 1932
BERGSVETENSKAP
31
och tillförlitligaste sättet att prova materialet i
praktisk drift. Genom laboratorieförsök är det
naturligtvis omöjligt att exakt efterlikna de
gassammansättningar, upphettnings- och avkylningsförhållanden
etc., vilka förekomma i praktisk drift och vilka
kunna väsentligt inverka på materialets livslängd.
Provning under driftsförhållanden äro dessutom
ganska tidsödande, varför man ofta får tillgripa prov
i laboratoriet.
Bästa sättet att utföra laboratorieförsök torde vara
att i den avsedda ugnsatmosfären upphetta
provstycken under lång tid, ju längre desto bättre.
Försökstider på några få timmar kunna ofta giva
missvisande resultat. Att sedan få ett tillförlitligt
siffer-uttryck på avskalningens storlek är ganska svårt.
Man måste antingen taga reda på viktsökningen
genom oxidation, i vilket fall all glödspån måste
tillvaratagas, eller också kan man efter avsvalningen
avlägsna all glödspån från provbitarna och taga
reda på viktsminskningen. Det senare
förfaringssättet är betydligt enklare och giver bättre resultat,
åtminstone vid högre temperatur. I det senare fallet
är det också lättare att uträkna huru tjockt skal
av metallen, som bortoxideras per tidsenhet. Som
mått av avskalningen användes ett flertal olika
enheter, gr/cm2, tim., mg/cm2, dygn osv. Det uttryck
för eldhärdigheten, som giver den bästa
uppfattningen om glödspånsbildningens storlek, är
avskalning i mm/år.
Var man skall sätta gränsen för ett materials
eldhärdighet är naturligtvis svårt att avgöra. En
sådan gräns måste självfallet bliva beroende på den
grad av motståndsförmåga mot oxidation, som kan
uppställas för varje särskilt användningsområde.
För de flesta ändamål torde man emellertid kunna
som en normal fordran på ett eldhärdigt föremål
sätta ett maximiangrepp av ca 2-3 mm per år.
Om man utgår från denna kanske väl godtyckliga
fordran på ett ståls eldhärdighet, dvs. den
temperatur, vid vilken dess glödspånsbildning uppgår till det
angivna beloppet, skulle man av praktisk erfarenhet
och utförda eldhärdighetsprov kunna sätta de i
tabellen upptagna stålens värmebeständighet till ungefär
följande temperaturer:
För de martensitiska stålen....... 800- 825° C.
" " halvferritiska " ....... 850- 900°C.
" " ferritiska " ....... 950-1050°C.
" " låglegerade austenitiska___ 900-1100°C.
,, " höglegerade austenitiska––- 1100-l 250°C.
Genom tillsatser av kisel, aluminium, kobolt etc.
kunna även de ferritiska stålen drivas upp till en
eldhärdighet av l 200°C och däröver.
Den atmosfär, i vilken stålen då tankes arbeta,
förutsattes vara normal oxiderande ugnsatmosfär
med relativt låg svavelhalt. Detta är som förut
framhållits endast ungefärliga siffror. Variationer i
gasatmosfärens sammansättning kunna inverka
betydligt, särskilt gäller detta svavelhalten. Vid hög
svavelhalt i gasen sjunker eldhärdigheten betydligt
för de stål, som besitta högre nickelhalt, speciellt
om ugnsatmosfären är så starkt reducerande, att
fritt svavel kan tänkas förekomma. De rena
kromstålen röna däremot relativt liten inverkan av en
stegring av svavelhalten i atmosfären.
Användning.
Som sammanfattning av jämförelsen torde framgå,
att de austenitiska stålen äro de utan jämförelse
användbaraste. De äro visserligen en smula besvärliga
att bearbeta, men svårigheterna äro dock icke
oöverstigliga. De hava dock ett stort fel, och det är deras
höga pris, vilket i många fall omöjliggör en
vidsträcktare användning.
Det förekommer ibland, att man misslyckas vid
användningen av eldhärdigt material. Orsaken till
dessa förhållanden kunna vara flera, och jag skall
här framhålla några synpunkter, som kunna vara
värda beaktande, när man skall välja ett eldhärdigt
material för ett visst ändamål.
Den vanligaste orsaken till att ett eldhärdigt
föremål måste kasseras är deformationer och
sprickbildningar, orsakade av häftiga temperaturväxlingar.
Martensitiska stål böra användas under lugna
driftsförhållanden, medan deras lufthärdande
karaktär göra dem benägna för sprickbildningar. Ju högre
kolhalten är, desto ömtåligare är materialet.
Ferritiska stål äro betydligt okänsligare i detta
avseende, dels emedan deras utvidgningskoefficient
är låg, dels emedan de icke äro lufthärdande. Vid
långvarig upphettning till höga temperaturer hava de
emellertid en viss benägenhet till kornförstoring,
varigenom de bliva relativt spröda, och de vid
ojämna upphettnings- och avkylningsförhållanden
uppkommande spänningarna i godset kunna utlösas
i bristningar.
Föremål, som arbeta i uppkolande gaser, böra om
möjligt utföras av austenitiskt material, då detta är
minst känsligt för den ökning i kolhalten, som
inträder i föremålens yta. Ferritiska material övergå
under dessa förhållanden i martensitiska med hög
kolhalt och bliva mycket spröda och sköra.
Låglegerade austenitiska stål kunna genom
långvarig upphettning till relativt låg temperatur,
700-800° C, förlora en del av sin ursprungligen
mycket stora seghet. Detta beror på, att en
utfällning av karbidpartiklar i korngränserna delvis
upphäver den goda sammanhållningen mellan
austenit-kornen. Genom en återupphettning av föremålet till
hög temperatur, l 000-1100°C, åtföljt av en hastig
avkylning, kan man till en viss grad återställa
materialet i dess ursprungliga skick.
Man bör särskilt vid gjutgods se till, att det
eldhärdiga föremålet har lämpligast möjliga
konstruktion. Man tager icke alltid tillräcklig hänsyn till de
faktorer, som kunna orsaka kastningar och
sprickbildningar å föremål, arbetande vid höga
temperaturer. Dessa olägenheter kunna oftast ej avhjälpas
medelst flänsar och lister, utan dylika hjälpmedel
kunna i många fall endast förvärra saken. Det bör
i stället tillses, att alla övergångar i godstjocklek
bliva så jämna och omärkliga som möjligt, ävensom
att skarpa hörn och vinklar undvikas och att alla
delar avrundas i möjligaste mån.
Det viktigaste är i varje fall, att, såvitt detta är
möjligt, undvika ojämn temperatur och häftiga
temperaturvariationer.
De eldhärdiga stålen hava trots sitt relativt höga
pris funnit en mycket stor användning på en mängd
områden. Orsaken till detta är, att de i jämförelse
rned de billigare materialen, gjutjärn och valsat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
