Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1932 - Litteratur - Föreningsmeddelanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
2 JAN.
fortsättning av de båda förut av förf. utgivna banden i
elektromaskinlära. Samma sakkunnskap i innehållet,
samma reda i framställningen och samma noggrannhet
i valet och utförandet av exempel och illustrationer.
Såväl studerande av elektromaskinlära som i
praktiken arbetande konstruktörer av asynkronmotorer
hava här en givande källa, och den allmänt elektrotekniskt intresserade har här tillfälle att öka sitt bibliotek
med ännu ett svenskt standardverk.
Arvid Lindström.
FÖRENINGSMEDDELANDEN
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, avhöll onsdagen den 9
december 1931 kl. 19,45 ordinarie sammanträde å
restaurang Gillet, gemensamt för sektionerna för kraft- samt
svagströms- och radioteknik. Som. ordförande
fungerade föreningens ordförande överdirektör BORGQUIST.
Efter protokolljustering invaldes ingenjör BERTIL MALMESTRÖM. Ordföranden överlämnade efter ett kort hälsningsanförande ordet till docenten vid Stockholms
högskola fil. dr GUSTAF ISING, som talade över ämnet
"Naturliga känslighetsgränser vid elektriska mätningar".
Föredragshållaren har lämnat nedanstående autoreferat:
Vid strävan att öka en galvanometers eller en elektrometers känslighet stöter man på en naturlig gräns,
som beror på värmets natur av oordnad molekylär
rörelse. Redan 1906 visade EINSTEIN teoretiskt, att,
liksom en i en vätska eller gas svävande kolloidpartikel
utför en oregelbunden s. k. Brown’s rörelse, även ett
elastiskt bundet system måste uppvisa ständiga små
oregelbundna utslag kring sitt nolläge, och att såväl
den potentiella som den kinetiska medelenergien i
denna oregelbundet oscillatoriska rörelse är lika med
en tredjedel av en gasmolekyls kinetiska medelenergi
vid temperaturen ifråga. - Experimentellt uppvisades
dylika Brownska lägefluktuationer hos ett elastiskt
bundet system av holländarna ZEEMANN och HONDIJK
först omkring år 1922.
Utom det nämnda Einsteinska uttrycket för
medelenergien kan man nu för olika slag av mätinstrument
(t. e. vågar, galvanometrar, elektrometrar) ange
ytterligare tvenne allmänna relationer, som ständigt måste
vara uppfyllda oberoende av instrumentens speciella
dimensionering, och genom kombination av dessa tre
villkor kommer man fram till en undre gräns för
medelfelet i en mätning med instrumentslaget ifråga.
Föredraganden behandlade mera ingående förhållandena vid
galvanometrarna och angav för medelosäkerheten i vid
mätning av strömstyrka resp. v vid mätning av
spänning följande värden, som (vid rumstemperatur) gälla
för en galvanometer av fullt godtycklig konstruktion:
-’TS’0""""1’-10""^T"-
Här betyder R strömkretsens (inklusive galvanometerns) motstånd i ohm, T0 galvanometerns
svängningstid (hel period) i sek., reducerad till dämpningen
noll. Vidare förutsattes, att dämpningen är kritisk,
dvs. nätt och jämt tillräckligt för åstadkommande av
operiodisk inställning vid ett utslag, samt helt och
hållet av elektromagnetiskt ursprung. - Vid annat
värde på dämpningen eller om denna delvis härrör
från luftens motstånd mot galvanometersystemets
rörelse, fås något avvikande uttryck, som dock icke
kunna bliva nämnvärt lägre än de ovanstående. -
Dessa T och ~v motsvara, under angivna förutsättningar,
ett galvanometerutslag = det Brownska medelutslaget.
De utgöra även ett slags av instrumentet bildat
medelvärde av de verkliga ström- resp. spänningsfluktua-
tioner, som i följd av värmerörelsens statiska
karaktär spontant uppstå i kretsen.
Ur praktisk mätsynpunkt bör avläsningsskärpan vid
utslagets mätning uppdrivas så långt, att det
Brownska medelutslaget motsvarar en lätt iakttagbar
bråkdel, t. e. 1/15 à 1/10, av en skaldel. Detta kan vid s. k.
nålgalvanometrar (med rörligt magnetsystem och fasta
spolar), vilka äga mycket liten direktionskraft, lätt
uppnås genom ordinär spegelavläsning. Men
nålgal-vanometrarna äro instrument, som icke lämpa sig för
uppnående av den genom ovanstående formler angivna
känslighetsgränsen: de äro dels teoretiskt
ogynnsamma på grund av sin låga elektromagnetiska
dämpning, dels praktiskt mycket utsatta för yttre
magnetiska störningar. Det är därför ett önskemål att
även vid spolgalvanometrar (med rörlig spole i ett fast
magnetfält) kunna ernå tillräcklig avläsningsskärpa, en
sak som stött på ganska stora svårigheter, därför att
riktkraften vid spolgalvanometrarna av flera skäl måste
väljas relativt hög. Holländarna MOLL och BURGER voro
de första, som (1925) lyckades härmed genom att
förstora galvanometerutslagen med hjälp av en
termo-elektrisk relä-anordning - dock utan att inse, att de
fluktuationer, som därvid framträdde, hade ovan
angivet ursprung. - Föredraganden har senare (1928)
genom särskilda belysnings- och avläsningsanordningar,
för vilka redogjordes i anslutning till skioptikonbilder,
lyckats uppnå tillräcklig avläsningsskärpa för direkt
utslagsbestämning vid spolgalvanometrar av speciell
konstruktion. Därmed har vunnits möjligheten att
direkt, utan komplicerande reläanordningar, även via
spolgalvanometrarna nå fram till den genom
ovanstående formler angivna känslighetsgränsen.
Sedan överdirektör Borgquist framfört föreningens
tack för det med spänt intresse åhörda föredraget,
vilket lockat särskilt många åhörare bland de vid
tekniska högskolan verksamma krafterna, varvid
ordföranden med hänsyftning till föredragets titel komplimenterade docent Ising för den nära nog onaturliga
känslighet, han lyckats uppnå med sin nya galvanometerkonstruktion, vidtog en kortare diskussion.
Civilingenjör LÖFGREN påpekade, att det föreföll, som
om det var mera klargörande för förståelsen av
begränsningen i de elektriska mätningarna på grund av
de Brownska rörelserna, om man tänkte sig formlerna
i viss mån omskrivna. Ur formlerna för såväl ström
som spänning kunde man nämligen få fram, att med
en galvanometer med en given svängningstid
erhåller man alltid samma gränsvärde för den mätbara
effekten, oberoende av dess lindningsdata. Man måste
taga hänsyn till svängningstiden, då det gäller att mäta
variabel spänning och ström, ty svängningstiden måste
alltid vara en bråkdel av tiden för det variabla förlopp,
det gäller att mäta. Man skulle då kunna draga den
mera allmänna slutsatsen, att den minsta mätbara
effekten var oberoende av alla data. Gäller detta även
för andra fysikaliska instrument?
Docent Ising meddelade, att man även förut varit
inne på liknande betraktelsesätt som ingenjör Löfgrens.
Huruvida konklusionerna kunde generaliseras, kunde
docenten ej besvara pä rak arm. Dr DAHLGREN
frågade, om hans uppfattning var riktig, att amplituden för
störningarna på grund av de Brownska rörelserna
alltid var lika, oberoende av om dessa störningar
härledde sig från spontana strömmar i galvanometerkretsen
eller från t. e. luftstötar på upphängningsanordningarna. Föredragshållaren besvarade detta jakande, för
så vitt det gäller medelvärdet för störningarnas amplitud men påpekade, att frekvensen för störningarna
givetvis blir helt individuell.
Efter föredraget, som bevistades av ett femtiotal
personer, vidtog supé och samkväm. Föredraget torde
komma att inflyta i Teknisk tidskrift. S. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
