Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Feb. 1932 - Fritz Kesselring: De viktigaste data ur expansionsbrytarens utvecklingshistoria - Diskussion i strömbrytarfrågan i Elektroingenjörsföreningen den 16 oktober 1931
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 FEBR. 1932
ELEKTROTEKNIK
25
små strömstyrkor måste tillskrivas närvaron av
vätgas i ljusbågens närhet. Vätgasen, som isynnerhet
vid oljebrytare måste sägas vara högst ovälkommen,
då den i förening med luft är i stånd att ge
upphov till de med rätta så fruktade
brytareexplosio-nerna, är i verkligheten obetingat nödvändig för
ljusbågens släckning inom området för de relativt låga
strömstyrkorna. Vid expansionsbrytaren ligga
förhållandena så till vida gynnsammare, som det vid
ångans dissociation bildade vätet och syret vid
inträdande temperatursänkning återförenas till vatten
utan explosion. Ett undantag från denna regel
utgjorde till en början enfasbrytare för lågt
periodtal, där brytförloppet vanligen varade endast en
halvperiod. Den tendens till små
knallgasexplosioner, som i början konstaterades vid dessa brytare,
och som föranledde en onormalt hög vätskeförlust,
har kunnat helt avlägsnas, så att även enfasbrytare
av expansionstyp nu kunna betraktas som absolut
driftsäkra.
Slutligen några ord om den s. k. X-brytaren. Till
följd av vattnets ledningsförmåga kan en brytning
av måttliga strömstyrkor åstadkommas utan att
någon ljusbåge därvid bildas. Brytar en fungerar
därvid som ett vätskemotstånd; genom lämpliga
tillsatser till vattnet kan ledningsförmågan och
brytförloppet påverkas inom vida gränser. Erfarenheten
har vidare givit vid handen, att den normala
expansionsbrytaren för lägre spänningar är i stånd bryta
strömmar upp till märkströminen utan
Ijusbågsbild-ning, något som med hänsyn till kontakternas
livslängd och vätskeförbrukningen är av den allra
största betydelse och förtjänt av särskilt beaktande.
Sammanfattning.
Oljebrytareförsök fäste uppmärksamheten på
tryckändringarnas i brytmediet inflytande på
Ijusbågs-släckningen. Upprepade explosioner och
oljeeldsvådor föranledde krav på ett icke explosivt eller
brännbart brytmedium. Vid tillräckligt stort
tryckfall i släckkammaren visade sig vatten användbart
för detta syfte. Man antog till en början, att
Wilson-offekten spelade en stor roll vid brytförloppet. Detta
Fig. 11. En pol på expansionsbrytare för utomhusmontage, 100 kV,
600 A, brytström 10 000 A.
förde i sin tur till övertygelsen, att icke tryck- utan
temperaturfallet var den väsentliga fysikaliska
faktorn. Genom ytterligare forskningar fördjupades
insikterna om förloppet vid ljusbågens släckning i en
ångatmosfär. "Klibbningseffekten", dvs. den
attraktion, som uppträder mellan molekyl och elektron och
som utgör Wilson-effektens första fas, får anses
spela huvudrollen vid ljusbågens släckande. Dess
uppgift underlättas i hög grad genom ångans
expansion. Upptäckten av "väteeffekten" ger
förklaring på de korta bryttiderna inom de relativt
låga strömstyrkornas område. Tillämpningen av
"X-brytare-effekten" har gjort det möjligt att utan
ljusbåge bryta strömstyrkor upp till märkströmmen.
De erfarenheter, som samlats vid ca 1000 i drift
varande expansionsbrytare, visa att denna nya
bry-taretyp i allt motsvarat de högt spända
förväntningarna och nu utgör en fullgod ersättare för
olje-brytaren.
DISKUSSION I STRÖMBRYTARFRÅGAN I
ELEKTROINGENJÖRSFÖRENINGEN DEN 16 OKTOBER 1931.
överingenjör K. E. Eriksson: I ett föredrag över
olje-brytareproblem, som jag år 1926 hade äran få hålla i
denna förening, använde jag mig vid behandlingen av
brytförloppet i oljebrytaren av en arbetshypotes. Jag
skall nu försöka ge en överblick över utvecklingen av
olje- och vätskebrytare under de senare åren o>ch tager
därvid nyssnämnda arbetshypotes till utgångspunkt.
Vid brytning av en induktiv växelströmskrets under
olja uppstå gasblåsor kring varje brytställe. De lineära
dimensionerna av dessa blåsor växa till att börja med
mycket hastigt, så att en ljusbåge mellan en fast och
en rörlig kontakt i brytaren kommer att brinna på
avstånd från den gasblåsan omgivande oljeväggen. Med
de hastigheter på de rörliga kontakterna, som man kan
uppnå i brytare, kommer förr eller senare att inträffa,
att den rörliga kontakten så att säga upphinner den
nedåt undanvikande oljeväggen. En kraterbildning
uppstår i oljan. Men arbetshypotesen av 1926 innebar,
att en dylik kraterbildning var nödvändig, för att i en
oljebrytare med öppna brytställen återtändning vid
strömmens passage genom noll skulle kunna förhindras.
Den del av brytvägen, som förlöper i gasblåsan, skulle
sålunda vara ineffektiv. I dag kan hypotesen
förtydligas på följande sätt. Inuti gasblåsan är oljegasen
utsatt för stark upphettning av ljusbågen, så att den dels
överhettas och dels sönderdelas till vätgas, metan, m. fi.
gaser, överhettad och sönderdelad oljegas har ringa
avjoniserande inverkan på ljusbågssträckan. Då den
rörliga elektroden utdrages ur blåsan, vid
kraterbildning, alstras rikliga mängder med färsk oljegas, som
dels i form av en ångstråle påverka ljusbågen, dels
anrika ljusbågssträckan med föga överhettad oljegas,
varigenom ljusbågen släckes på grund av
omständigheter, varpå jag här ej behöver ingå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
