Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Feb. 1932 - Diskussion i strömbrytarfrågan i Elektroingenjörsföreningen den 16 oktober 1931
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
TEKNISK TIDSKRIFT
6 FEBR. 1932
Asea under arbete varande anordningarna, som båda
kunna installeras i gamla brytare med svaga oljekärl.
överingenjör Th. Björgerd: Om jag försöker göra en
återblick över mina personliga erfarenheter av
olje-brytare i praktisk drift, vilken sträcker sig över en
tidrymd av ca 25 år, blir nog huvudintrycket, att dessa
apparater i stort sett visat samma grad av
driftsäkerhet som övriga inom en elektrisk anläggning
förekommande utrustningsdelar, t. e. krafttransformatorer och
mättransformatorer.
Visserligen ha kanske oljebrytarna lättare än
transformatorerna att bli för små i både mekaniskt och
elektriskt avseende, då anläggningens generatorkapacitet
växer, men detta är dock icke så markerat som det
sakförhållandet, att konsekvenserna, dvs.
driftstörningarna av en mankerande oljebrytare i allmänhet äro mera
omfattande än vid en felaktig funktion av övriga
anläggningsdelar. Oljebrytarna hava även i långt mindre
grad än t. e. transformatorerna erhållit en internationell
standardisering, tydligen beroende på svårigheten att
lösa den föreliggande uppgiften. Det är en gammal
erfarenhet, att så länge tillverkaren ofta ändrar
konstruktionerna på en apparat, så är den bästa lösningen
ännu icke funnen.
För oljebrytarna är brytförmågan av dominerande
betydelse och därför den egenskap, som mest fångar
uppmärksamhet vid nyanskaffningen. Erfarenheten
har emellertid visat, att det icke blott är brytförmågan,
som under årens lopp kan komma att visa sig
otillräcklig, utan det är i kanske lika hög grad
isolations-hållfastheten hos speciellt äldre oljebrytare i större
luftledningsnät, som kan giva anledning till driftstörningar.
Jag finner anledning att på grund av denna
erfarenhet indela oljebrytarna i dylika med och utan
genom-föringar. Den senare typen är ju numera icke vanlig
men förekom tidigare till mycket stort antal inom
sydsvenska anläggningarna.
Det har varit mycket vanligt på oljebrytare med
porslinsgenomföringar, att överslag inträffar vid
genom-föringsisolatorerna och utanför desamma mellan faserna.
Om oljebrytaregenomföringarna och t. e.
stödisolato-rerna i en anläggning äro av samma yttre dimensioner
och hava samma provspänningar, har det i ett flertal
fall hänt, att vid överspänningar, härrörande från
åskväder, överslag ägt rum vid
oljebrytaregenomföringarna och ej på några andra ställen. Detta har
kunnat konstateras på vitt skilda ställen och vid
anläggningar med olika isolationsstandard, företrädesvis vid
driftspänningar av 22 och 44 kV. Jag kan
konstatera flera fall, då överslagen varit så kraftiga, att
genomföringarna sprängts sönder och oljan pressats
ur brytaren, varvid till och med svårartad oljebrand
blivit följden, utan att oljebrytaren varit påkallad att
bryta någon överström. Detta sakförhållande är
säkerligen icke någon tillfällighet utan måste bero på
genom-föringarnas konstruktion och någon därvid uppstående
olämplig fältfördelning, vilket sålunda konstruktörerna
böra ägna sin uppmärksamhet. Det torde samtidigt
böra framhållas, att dylika överslag icke inträffat vid
oljebrytare med kondensatorgenomföringar. Vid de
numera allt vanligare en-kärlsbrytarna komma
genomföringarna att sitta mycket tätt och fasavstånden bliva
i regeln betydligt mindre än för anläggningen i övrigt.
Det är därför av synnerligen stor vikt, att vid detta
slag av brytare genomföringarnas konstruktion ägnas
särskild uppmärksamhet, så att ej en mycket farlig
felkälla införes.
Bom jag nyss nämnde, har vid de sydsvenska
anläggningarna förekommit en oljebrytaretyp utan
genom-föringar av Oerlikons fabrikat. Dessa brytare
installerades för ca 25 år sedan och hava givetvis en mycket
begränsad brytförmåga men i gengäld en god
isola-tionshållfasthet, särskilt om man tar i betraktande den
standard, som hölls vid tiden för deras tillverkning.
De hava använts i samband med vitt utgrenade
luftledningsnät för 40 och 50 kV och således varit utsatta
för upprepade överspänningar från åska, men överslag
vid brytarna har mycket sällan inträffat och i så fall
nästan uteslutande som efterverkan vid försök att bryta
en övermäktig ström. Detta är så mycket mera
anmärkningsvärt, som jordavstånden vid 44 kV brytare ej
varit större än ca 150 mm eller betydligt mindre än
för anläggningen i övrigt. Då höga överspänningar
uppträtt inom anläggningarna, ha överslagen inträffat vid
andra ställen än vid oljebrytarna, t. e. vid
strömtransformatorer, särskilt innan dessa brukade förses med
motstånd vid primäruttagen eller vid vägg- och
golv-genomföringar. Rena stödisolatorer hava alltid hållit
sig anmärkningsvärt fria från överslag, för så vitt icke
tidigare sprickbildning uppträtt av mekaniska eller
ter-miska orsaker. Jag har anledning tillskriva dessa
olje-brytares goda isolationshållfasthet frånvaron av
genom-föringar.
Föredraget om expansionsbry tåren kommer ra ig att
tänka på en egendomlighet med dessa brytare. Redan
tidigt gjordes den erfarenheten, att brytarna kunde
säkrare bryta en överström, om porslinslocket, som
sitter ovanpå oljebrytaren, fick ligga löst. Vid
brytning lyfte det då något litet och bildade på så sätt en
elastisk expansionskammare, vilket samtidigt givetvis
mildrade de mekaniska påkänningarna på brytaren. Om
locket fastskruvades, blev ofta följden, att detsamma
helt bortsprängdes och oljan slungades helt ur brytaren.
En mycket viktig del av oljebrytareutrustningen är
manövermekanismen. Vid äldre brytare försiggick
frånkopplingen alldeles för långsamt och hela
brytningsförloppet tog för lång tid. Detta torde väl dock få anses
vara en övervunnen ståndpunkt. Vid elektriskt
manövrerade brytare har magnetmanövreringen visat sig
tillförlitligast och har fördelen av att vara mycket enkel.
Vid mycket stora och tunga brytare, som fordra stor
tillslagningskraft, blir dock denna konstruktion
omöjlig på grund av den stora effekt, som behöves för att
manövrera magneterna. Man har därför ofta använt sig
av fjädertillslagning, varvid tillslagningsenergien i
förväg magasineras i fjädrarna. Dessa
tillslagningsappa-rater bliva dock alltid mycket komplicerade och svåra
att få fullt tillförlitliga, i varje fall äro de så
komplicerade, att det fordras en specialmontör för deras
justering och eftersyn. Direkt motormanövrering har även
kommit till användning, och det förefaller, som om detta
vore en framkomlig väg, vilken har fördelen av att
kunna göras ungefär lika enkel som vid
magnetmanöv-rering och även fullt tillförlitlig.
Dr F. Kesselring: I stort sett måste sägas, att
numera oljeströmbrytarna äro särdeles driftsäkra.
Antalet bry tar f el understiger i verkligheten 0,1 %o> en
i och för sig mycket talande siffra. Särdeles viktigt är,
att oljeströmbrytaren i mekaniskt hänseende är fullgod.
I Tyskland provas dylika brytare såsom typprov med
500 000 in- och urkopplingar i strömlöst tillstånd, varvid
förslitning givetvis får inträda, men mekanismen hela
tiden skall fungera utan anmärkning. Av vikt är, att
strömbrytareoljan utbytes, så snart densamma visar en
viss grad av sothalt. Upp till 0,1 °/oo sothalt är dock
tillåtligt. Denna gräns kännetecknas därav, att vid
provning i provrör av 16 mm diameter
genomskinligheten vid betraktande mot en ljuskälla just upphör.
Många fel lia uppstått i oljeströmbrytaren genom
vibrationer hos kontaktfingrarna vid inkoppling. Detta fel
kan undvikas genom hydraulisk dämpning.
I anslutning till överingenjör Björgerds påpekande
av oljeströmbrytarens känslighet för atmosfäriska
överspänningar omnämnde talaren, att fel stundom inträtt
vid samtidig påfrestning från atmosfärisk
överspänning och svårare urkoppling. Vad beträffar tillslag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>