Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Feb. 1932 - Diskussion i strömbrytarfrågan i Elektroingenjörsföreningen den 16 oktober 1931
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 FEBR. 1932
ELEKTROTEKNIK
31
skenorna i ett rum för sig, avskilt från brytarna -
åtminstone i större anläggningar.
Däremot bör, såsom även framhållits, stora
besparingar både i fråga om kostnad och utrymme kunna
göras därigenom, att de omfattande och dyrbara
anordningar bortfalla, som man i större anläggningar med
oljebrytare ofta vidtagit för att förhindra explosioner
eller reducera deras förödande verkningar. Det har ju
vid större anläggningar varit ganska brukligt, att man
byggt in brytarelådorna i kraftiga, armerade och från
de spänningsförande anläggningsdelarna avskilda celler
med direkt förbindelse med fria luften eller med en
kanal, som i sin ordning utmynnat i det fria.
Väggarna i dessa celler och kanaler ha i allmänhet
utförts så, att de kunna uthärda ett övertryck av minst
l/2 atm. Denna fordran förefaller ju vara ganska
blygsam vid första påseendet, men då man betänker, att den
innebär förmåga att motstå ett tryck av minst 5 ton
per m<2, förstår man, att konstruktionerna bliva dyrbara.
Dessa kostnader skulle man nog ändå taga med
jämnmod, om man vore övertygad om att man i gengäld fått
en mot explosioner betryggande anordning. Så är dock
ej alls fallet. Meningarna bland fackmän rörande dessa
skyddsanordningar äro mycket divergerande.
Sanningen torde väl dock vara, att de kunna lämna skydd i
en del fall och redan därigenom är ju en del vunnet. Det
gives naturligen explosioner av olika styrka, beroende
på blandningsförhållandet mellan oljegas och luft samt
mängden av explosiv gas, och därför kan man ju mycket
väl tänka sig, att de vidtagna åtgärderna lämna avsett
skydd vid explosioner upp till en viss styrka.
Om det nu verkligen skulle visa sig, att
expansions-brytaren på grund av större materialkostnader skulle
behöva betinga ett högre pris än oljebrytaren, finnes
alltså en viss marginal för pristillägg. Denna marginal
får nog ej göras för bred, ty tack vare de senare årens
allt mer fulländade oljebrytarekonstruktioner har
explosionsfaran ganska säkert minskats avsevärt och
samtidigt därmed även behovet av de ovan berörda,
dyrbarare cellkonstruktionerna.
Jag skulle i detta sammanhang vilja beröra en fråga,
som gäller brytare i allmänhet, nämligen val av källa
för manövreringsenergi.
Man vill ju i allmänhet ha det så ordnat, att
manöverenergi står till förfogande, även om det nät, som
matas från anläggningen, blir spänningslöst. Vid
likströmsstationer med ackumulatorbatteri är ju risken
för totalavbrott särdeles minimal och i dessa torde man
därför utan risk kunna för manövern begagna sig av
energi från nätet, i all synnerhet om dessutom ett
mindre reservbatteri finnes.
Något annorlunda ställer sig saken vid
växelströmsanläggningar, även därför att växelströmsmanövern är
mycket dyrare än likströmsmanövern.
I utlandet har man i ganska stor utsträckning
använt sig av tryckluft för manövreringsändamål. Denna
manövermetod lär vara mycket driftsäker och säges
också ställa sig billigare än den rent elektriska
manövern, enkannerligen då växelströmsmanövern. Det har
också framhållits, att tryckluftsmanövern är mycket
enklare än den elektriska. Själva manöverorganet vid
brytaren utgöres helt enkelt av en cylinder med en kolv.
Hela den uppsättning av hävstänger, spärrtrallor och
fjädrar, som kännetecknar den elektriska
manövermekanismen på en brytare, skulle man alltså komma ifrån,
varigenom en mängd orsaker till fel skulle vara
bortskaffade. Av de oljebrytarefelaktigheter vi haft vid
Stockholms elektricitetsverk kan den allra största delen
skrivas på manövermekanismens konto.
I händelse någon av de närvarande har förskaffat sig
erfarenhet rörande nämnda manövrerings natur, skulle
det vara av stort intresse att få taga del av densamma,
det vara av stort intresse att få taga del av
densamma.
Tekn. dr I. Herlitz: Dr Kesselring använde i sitt
föredrag en del formler för den hastighet, med vilken
spänningen återvänder efter brytningen, erhållna genom
att betrakta förloppet såsom en enkel sinussvängning
omkring den normala driftspänningen E, varvid
tillväxthastigheten blir proportionell mot produkten E - f, där
/ är kretsens egensvängningstal.
Detta betraktelsesätt kan vara riktigt för
laboratorie-mässiga anordningar och i en del praktiska fall, För
någorlunda långa ledningar däremot hinn&r något
svängningsfenomen icke utbilda sig, utan förloppet får
en ren vågkaraktär. Beaktas den kända satsen, att
brytspänningen är den spänning, som skulle fordras för
att från och med brytögonblicket plötsligt framdriva i
kretsen en ström lika med kortslutningsströmmen, men
motriktad denna, finner man generellt
e = zi
där z är kretsens operatorimpedans. För en enkel
svängningskrets står denna i sådant förhållande till
den normala kortslutningsimpedansen, att e i
överensstämmelse med dr K: s antagande blir proportionell mot
driftspänningen. För en ledning däremot är z intill
den tid, då den första reflekterade vågen återkommit
- vilken redan för en 15 km lång ledning uppgår till
ca 100 mikrosek. - ett rent ohmskt motstånd likamed
vågmotståndet R0 vilket icke har något samband med
kortslutningsimpedansen. Den återvändande
spänningen blir alltså:
e = Roi - \f2 Rö h sin &> t
och är sålunda proportionell mot strömmen men
oberoende av spänningen.
En kvantitativ jämförelse visar, att den enklare
teorien för detta fall alltid giver för stor tillväxthastighet,
men att för andra strömkretsar förhållandet kan bliva
omvänt, beroendo på, huru kapacitet och induktans äro
fördelade i kretsen. Detta synes mig tydligt visa, att en
viss försiktighet är av nöden, såväl vid bedömandet av
utförda prov som vid utarbetandet av formler med
anspråk på allmängiltighet.
I anslutning till överingenjör Björgerds uttalande om
brytares isolationshållfasthet vill jag påpeka, att
tendensen till förstärkning av ställverken utöver "Regler
och råd":s bestämmelser ofta varit till skada för
brytarna, som trots denna förstärkning av ställverket i
övrigt ofta isolerats endast enligt "Regler och råd". Av
Asea rekommenderas därför att välja brytarna för
närmast högre driftspänning än den verkliga, så snart detta
av utrymmes- eller kostnadsskäl låter sig göra.
Enkärlsbrytarna för höga spänningar torde först hava
inkommit från utlandet, där de lära hava förekommit
för driftsspänningar ända upp till 66 kV. Det kan
emellertid icke undvikas, att särskilt
isolationsavstån-den mellan faserna bliva tämligen knappa på dessa
bry-tartyper, och en viss återhållsamhet vid deras
användning, särskilt för utomhusmontage, kan därför vara pä
sin plats.
Professor S. Velander: Det synes mig, som om dessa
nya undersökningar komma att ha ett mycket stort
inflytande på beräkningsmetoder för och dimensionering
av brytarna på våra anläggningar. När man för ca tio
år sedan mer allmänt började beräkna
kortslutnings-effekterna på anläggningarna, fann man sådana
skillnader mellan bryteffekten hos förefintliga brytare och
de uppträdande kortslutningseffekterna, att nervösa
driftingenjörer helst skulle velat sätta sina
anläggningar ur drift, tills de blivit ombyggda. Trots detta
ha, som både jag själv och flera talare här konstaterat,
de befintliga svaga brytarna klarat sig förvånansvärt
väl. I viss mån kan man söka en förklaring däri, att
sällan alla generatorer äro i drift vid kortslutningen,
att man sällan har direkt metallisk kortslutning m. m.
Räknar man efter, finner man emellertid, att dessa för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
