Teknisk Tidskrift / 1932. Elektroteknik / 45 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1932 - Sten Velander: Jordlinans skyddsvärde ur teknisk och ekonomisk synpunkt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

5 MARS 1932

ELEKTROTEKNIK

45



Fig, 2. Inverkan av jordlinans höjd över ledarna på dessas potential
vid nedslag mitt på spännet. Kurvorna 1), 2) och 3) visa jordlinans
och ledarnas potential resp. den därav erhållna potentialskillnaden mitt
på spännet. Kurvorna 4), 5) och 6) ange motsvarande värden då
vågen nått stolpen. Vid nedslag i denna bli potentialdifferenserna
därstädes 50 à 75 % större än kurvorna 4-6 ange. (Enl. Bewley nr 4 i
litt. fört.)

Jordlinor, som skola skydda mot direkt åskslag, böra
placeras högt över ledarna. Om man som Peek
anser, att skydd kräves både mot indirekt och direkt
verkande blixtnedslag, bör man använda två grupper
av jordlinor, dels nära ledarna liggande för de
inducerade vågorna, dels högt placerade för
blixtnedslagen. Inverkan av jordlinans höjd över ledarna på
de genom direkta nedslag erhållna överspänningarna
framgår av fig. 2, som även visar skillnaden mellan
de spänningar, som vid nedslag mitt på spännet
uppstå dels där och dels invid stolpen.

För blixtnedslag ute på spännets mitt synes man
i stort sett ha att räkna med hela blixtpotentialen,
i, U. S. A. 10 à 15 MV. För att blixten skall följa
jordlinan och icke där ute hoppa över till de
isolerade ledarna, bör man räkna med däremot svarande
avstånd, dvs. omkring 10 m. Vid stolpen blir vågen
kraftigt reducerad genom omvänd reflexion, i
synnerhet vid låg jordimpedans. Där kan man därför räkna
med spänningar, som kunna uthärdas av
isolatorkedjor av normal längd vid 220 och även vid 132 kV.

Vid sämre mark får inan dock räkna med dyrbara
och omfattande jordningsanordningar i form av
nedgrävda jordledningar av en längd, som synes kunna
bli av samma storleksordning som ett helt spänn
eller mera. Peek o. a. förutsätter t. o. m. att helt
skilda konstruktioner uppbärande åskledningslina
och jordledningar i vissa fall skulle vara motiverade
för att hindra överslag på isolatorerna genom den i
jordlinan framgående blixtstrålen.

En jordlinekonstruktion, som skall fylla dessa
krav, måste bestå av en, helst två linor, tillräckliga
för att föra fram blixtströmmen utan att smälta och
förlagda så högt och spända så hårt, att de ligga
högt över fasledarna mitt på spännet. I U. S. A.
utföras jordlinorna i flera fall av kopparklädda
ståltrådar, av stålaluminium och t. o. m. av koppar.
Dessa jordlinor måste dessutom ur mekanisk
synpunkt vara minst lika motståndskraftiga mot isbark,
vind o. d. som övriga linor. Vidare skall
jordförbindningen vara god för alla stolpar. I torr och
bergig terräng krävas därför omfattande jordnät.

Vad kostar nu en dylik anordning? Vilka äro
fördelarna? Kunna de ej vinnas på billigare sätt?

I U. S. A. anser man tydligen, som fig. 3 visar, att
jordlinor är det riktiga och lämpliga åtminstone för
ledningar för 132 och 150 kV. För 110 och 220 kV
är majoriteten ej så överväldigande.

Kostnaden för en jordlina på en 132 kV-ledning
bar jag beräknat till 700 à 1000 kr./km och det
dubbla för två linor. Hänsyn är då tagen till
förlängning av stolparna för att få upp jordlinorna,
till de ökade påkänningarna på stolparna m. m.
Kräves större jordledningsnät tillkommer ytterligare
belopp, som torde kunna stiga till l 000 kr./km och
däröver. Det kan således röra sig om i
ogynnsammaste fall 25 % fördyring genom jordlinorna vid
en enkel trefasledning för 132 kV.

För ett belopp av denna storleksordning, bortåt
3 000 kr./km, kan man öka isolationen, t. à 75 %.

Kan emellertid en på detta sätt ökad isolation göra
samma gagn som jordlinor? Ja, det är en fråga,
som jag i speciell grad skulle vilja upptaga till
diskussion.

I litteraturen finnas som nämnts åtskilliga
uppgifter om urkopplingarnas kraftiga reduktion med
införande av jordlinor men föga om den goda inverkan
i samma riktning, som en ökad isolation har. Det är
ju möjligt att dylika ökningar av isolationen sällan
ske, därför att det oftast icke finnes plats i
stolparna för längre kedjor. I vårt land vunna
erfarenheter peka mot en minst lika kraftig reduktion av
driftstörningarna genom ökad isolation, som den
amerikanarna vunnit genom jordlinor.

Orsaken härtill torde vara tvåfaldig. Dels blir
antalet överspänningar stigande över isolatorernas
överslagsspänning betydligt minskat genom de större
isolatorerna, dels komma inga eller relativt få av
dessa överslag att föranleda urkoppling, enär
ljusbågen slocknar mycket snart efter det
överspänningsvågen hunnit urladda sig. Exempel på
isolatoröverslag utan driftstörning synas mig bli allt
oftare rapporterade i de amerikanska
driftöversikterna såväl som på andra håll.



Fig. 3. Statistik över antalet ledningar med jordlinor vid olika
spänningar. (Enl. nr 16 i litt. fört.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>