Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1932 - Sten Velander: Jordlinans skyddsvärde ur teknisk och ekonomisk synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
46
TEKNISK TIDSKRIFT
5 MARS 1932
Jag vill därför som min uppfattning uttala, att en
extra kraftigt isolerad ledning kan ta hand om
åsköverspänningarna även utan jordlinorna, och att
således pengarna kunna användas bättre på förstärkt
isolation än på uppläggande av jordlinor.
Dylika fall äro givetvis undantagna, där ur
mekanisk synpunkt behövliga staglinor samtidigt
tjänstgöra som åskledarlinor.
Det har i detta sammanhang endast talats om
skyddet mot de inducerade och de direkta
blixtvågorna. Jordlinans inverkan på de framilande
vandringsvågorna har ännu icke berörts. Såväl
drifterfarenheterna som än mer försöken med
konstgjorda överspänningsvågor ge emellertid vid handen,
att vågorna icke slätas ut snabbare om jordlina
finnes, snarare tvärt om.
Vi ha således endast att taga ställning till frågan
huruvida anläggningarna utan jordlina men med
extra hög isolation kunna taga hand om
överspänningsvågorna utan skador och urkopplingar. På
detta område synes mig diskussionen såväl som
forskningarna böra inriktas.
I någon mån måste man även tänka på ställverk,
transformatorer o. d. anslutna till ledningarna. Vid
åtskilliga anläggningar, t. ex. vid de nya
Ontarioledningarna för 220 kV, har 3 km närmast
stationerna antalet jordlinor utökats från två till fyra,
stolphöjden minskats med 4 m och antalet länkar i
kedjorna minskats från 18 till 14. Värdet av detta
sista synes mig tvivelaktigt, men eljest kan nog en
dylik anordning rätt utförd hindra åskslag att skapa
vågor inom dessa 3 km, och vad som skapas
därutanför hinner slätas ut före stationen. Jag anser
dock att i så fall bör längden av den extra skyddade
ledningssträckan ökas till åtminstone det dubbla.
I varje fall kan man av den amerikanska
erfarenbeten utläsa, att skall man ha jordlinor, skall man
också ha ordentliga och solida konstruktioner och
ordentliga jordförbindningar. Halvmesyrer torde
mera skada än gagna.
Att man sedan icke skall i onödan kasta sig i faran
genom att använda höga stolpar och framdraga
ledningarna utefter bergsryggar o. d. utan ha låga
stolpar och i möjligaste mån förlägga ledningarna i
dalarna (man kan bl. a. minska stolphöjden genom att
ha linorna i ett horisontalplan) noteras endast som
en extra slutsats ur de amerikanska jordlinestudierna.
Jordlinor på trästolpar.
Från när och fjärran är vitsordat det betydande
tillskott i isolation och motstånd mot
överspänningsvågor, som en träkonstruktion ger. Uppläggas
jordlinor och jordförbindningar, så blir större delen
av denna isolation förstörd. Har man järnregel, bli
förhållandena desamma som vid en järnstolpe. Har
man träregel, så kan man ju få dess träisolation
kvar.
Å andra sidan finnas obestridliga exempel på att
blixten kan splittra stolparna, och då har man i alla
fall driftstörningen där och i en betydligt värre
form än ett isolatoröverslag i regel är. Det finnes
bland de amerikanska rapporterna flera som
deklarera att splittringsfaran för trästolpar är så
försvinnande liten, att den helt kan försummas. Det
skall vara exceptionella åskslag av storleksordningen
15 MV, som kunna ha dylik inverkan, synes mången
anse.
I det fallet tror jag dock att vi här i landet icke
ha det så bra. Här är splittringsfaran rätt stor, vare
sig det beror på vår åska eller våra trästolpar.
Det finns dock åtskilliga i U. S. A. som söka
bibehålla träisolationen men samtidigt skydda
stolparna mot splittring.
Mest genomarbetat synes AUSTINS förslag vara
med s. k. counter-potential wire. En jordlina lägges
upp men gärna under ledarna. Den förbindes med
järnreglar o. d. men icke direkt med jorden utan
genom ett eller flera spetsgnistgap på 1/2 à 1 m.
Jordlinans uppgift blir här att upptaga sin del av
den inducerade vågen och höja spänningen på regeln,
d. v. s. reducera potentialdifferensen över isolatorerna.
Huru det blir vid överslag i gnistgapet utmed
stolpen synes mera tvivelaktigt, likaledes huru
konstruktionen beter sig vid direkta blixtnedslag.
Erfarenheter med denna konstruktion avvaktas dock
med intresse.
Jag ställer mig skeptisk mot Austins "counter-
potential wire", men anser att ett splittringsskydd
genom en dylik av gnistgap avbruten jordlina har
åtskilligt som talar för sig.
För trästolpar skulle jag således vilja upptaga till
diskussion: skall man avstå från den extra
isolation som träet otvivelaktigt erbjuder och gå in för
jordlinor eller skall man söka bibehålla den höga
isolation som trä och isolator i serie ge och på något
lämpligt sätt anordna splittringsskydd för stolparna?
Kostnaden för själva jordlinan ställer sig ungefär
lika för trästolpar som för järnstolpar, så att i den
delen blir problemställningen densamma.
I så måtto äro dock trästolpledningarna
gynnsammare ur åsksynpunkt, då de i regel bli av mindre
höjd än ledningar på järnstolpar.
I vad mån skiljer sig U. S. A. och Sverige i
åskhänseende?
Jag vill nu till slut beröra frågan huruvida
åskförhållandena äro väsentligt olika i Sverige och
U. S. A. I fråga om åskfrekvensen ha vi här hos
oss av allt att döma väsentligt mindre åskfrekvens.
Redan ur den synpunkten bör således risken för
åskstörningar vara mindre här än i U. S. A.
Storleken av fältstyrkan och de uppträdande
spänningsdifferenserna är svårare att bedöma. På ögonmått
skulle man nog vilja uppskatta våra svenska
åskväder som väsentligt beskedligare än de i sydligare
breddgrader uppträdande. Säkra slutsatser kunna
endast omfattande mätningsserier ge. Vi få således
i denna fråga vänta på vårt svenska åskinstitut och
på att de stora kraftföretagen installera
mätanordningar för åskladdningar och blixtnedslag.
Till dess få vi nöja oss med att tolka de direkta
drifterfarenheterna här i landet. En viss ledning av
U. S. A. skulle man ha, om man hade reda på icke
endast huru antalet åskväder geografiskt varierar,
såsom å den i fig. 1 visade av Peek uppgjorda
kartan, utan även huruvida maximalspänningen avtar
med polhöjden m. m.
Utan att nu ha tillgänglig någon direkt statistik
i rån Sverige skulle jag vilja uttala som min
uppfattning, att drifterfarenheterna från våra ledningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
