Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1932 - Erik Löfgren: Om äldre och nyare metioder för nätljudskompensation av radioapparater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
TEKNISK TIDSKRIFT
MARS 1932
tände av att radioapparaterna numera äro föremål
för massfabrikation - vid en större fabrik rör sig
årsupplagan om åtskilliga tiotusental apparater -
inses att även relativt små besparingsåtgärder på
varje apparat kunna komma att spela en icke
oväsentlig roll. Den hårda konkurrensen har givetvis
också bidragit att öka betydelsen av apparaternas
förenkling och förbilligande.
Med tillämpning av den vanliga filterprincipen
står icke mycket att vinna i besparingshänseende.
Fig. 1. Kompensationstransformator.
För en viss grad av maskinljudsfrihet krävas vissa
minimimått av självinduktion och kapacitet, vilka
förutsätta vissa kvantiteter järn, koppar m. fl.
andra material. Dock hava många försök gjorts att
modifiera de vanliga filterkopplingarna i syfte att
ernå ett effektivare utnyttjande av den använda
materielen. Som exempel kan nämnas användningen
av spärrkretsar, företrädesvis i sådana fall, då maskinljudet har en dominerande grundfrekvens. Ett
annat, mera intressant uppslag är att begagna ett
slags kompensationstransformator, medelst vilken en
neutraliserande maskintonspänning av samma
storlek men motsatt fas mot den ursprungliga induceras
i belastningskretsen (se fig. l, engelskt pat. 323 862).
Det förefaller emellertid lockande att på något
ännu mera radikalt sätt kringgå svårigheterna med
maskinljudet. Denna tanke uppstod redan på ett
ganska tidigt stadium, före den egentliga
rundradions tid. Sålunda beskrives i ett svenskt patent
från 1917 (nr 44872, uppf. O. R. GERTZ) en
balanserad koppling, vars ändamål var att låta de på två
symmetriskt anordnade rör eller elektrodsystem
inkommande störspänningarna upphäva varandra.
Denna koppling avvek endast i så måtto från den
sedermera allmänt brukade pushpullkopplingen, att
den enligt den tidens sed arbetade med
positiv gallerförspänning. Signalspänningen tillföres och
uttages medelst differentialtransformatorer under
rakt motsatt fas på de båda rören, under det att alla
variationer i matningsströmmen, vare sig de
inkomma på galler, anod eller glödtråd, uppträda likfasigt och därför upphäva varandra i de båda
möt-riktade lindningshälfterna av utgångstransformatorn.
Balanseringsprincipen kan naturligtvis tänkas
använd även vid flerrörsapparater. Då blir dock hela
röruppsättningen fördubblad, och att kosta på detta
enbart för elimineringen av maskinljudet är i
allmänhet icke ekonomiskt. Annorlunda ställer sig
saken i fråga om slutröret. Dels gäller det här
relativt kraftiga likströmmar, och kostnaden för
filtreringen växer med strömstyrkan, dels avviker
slut-rörets funktion väsentligen från de föregående förstärkarstegens, i det att nyttig effekt avgives, medan
de föregående rören äro i princip obelastade. Genom
användningen av tvenne rör i stället för ett blir vid
samma elektrodspänningar den tillgängliga utgångseffekten fördubblad. Visserligen ställa sig två skilda
rör vanligen dyrare än ett enda med dubbla
effekten, men i gengäld kan utgångstransformatorn
utföras mindre och billigare, eftersom den blir
avlastad från likströmsmagnetisering.
Från tiden före rundradion stammar också idén att
aptera ett särskilt rör för utjämningsändamål. Nära
till hands låg ju att begagna sig av mättningsfenomenet vid de gamla högtemperaturrören. Genom att
inkoppla ett med mättningsström arbetande utjämningsrör i serie med den strömförbrukande
apparaten har man en möjlighet att göra sig oberoende av
spänningsvariationer hos strömkällan. En annan,
smidigare metod att hålla anodströmmen hos ett på
liknande sätt använt utjämningsrör konstant är visad
i fig. 2. Över den med överlagrade maskintoner
behäftade likströmskällan är inkopplad en
spänningsdelare, till vilken galler, katod och anod på visat
sätt äro anslutna. Den strömförbrukande apparaten
A ingår i anodkretsen. Genom lämplig inställning
av den reglerbara uttagspunkten för katoden kan
man eliminera anodströmmens växelströmskomposant. Förklaringen till detta fenomen, vilket ligger
till grund för många av de moderna
kompensationskopplingarna, kan framställas på följande sätt.
Maskintonströmmen i rörets anodkrets förorsakas
dels av maskintonspänningen över motståndet r2,
dels av en åt motsatt håll riktad emk, som
framkallas i röret av den på gallret påtryckta
maskintonspänningen över motståndet r1. Om nu dessa
båda göras lika stora, så att de upphäva varandra,
kommer maskintonströmmen i anodkretsen att för-
Fig. 2. Utjämningsrör med konstant
anodström.
Fig. 3. Utjämningsrör med konstant
anodspänning.
Fig. 4. Förstärkarrör med kompenserad
anodström.
svinna. Villkoret härför blir, om den totala
maskin-tonspänningen över spänningsdelaren betecknas med
E och rörets förstärkningsfaktor med ^\
E
eller
i: 1.
(1)
(2)
Funnes icke gallerbatteriet B, skulle det funna
villkoret innebära, att även likspänningarna på anod
och galler finge samma storleksförhållande ^ : l, vil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
