Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1932 - R. Lundholm: Betingelserna för god parallelldrift mellan kraftstationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
TEKNISK TIDSKRIFT
6 AUG. 1932
mellan spänningarna på sätt som figuren visar. Den
största möjliga effekten W2 erhålles när e - a = O,
alltså a ~ £, och denna maximala öv er f öring s f or måg a
eller, som den också kan kallas, statiska
stabilitets-gränsen blir
Av denna enkla formel framgår följande: Om E2
är lika med E» kan ingen effekt alls komma
T
fram, om linjen är reaktansfri, ty då är__=1 och
z
den andra termen tar ut den första termen.
Överföringen är då att jämföra med en
likströmsöverföring, där man endast har ohmskt spänningsfall
och där någon effekt ej kan flyta i en ledning, utan
att där är ett spänningsfall i kraftflödets riktning.
Vid små värden på reaktansen blir effekten
fortfarande liten, såvida man ej sänker spänningen E2
och även då blir överföringsförmågan rätt
begränsad. För att i detta fall få upp överföringsförmågan
är det mest effektiva sättet, som tydligt framgår av
formeln, att minska på ohmska motståndet r. Detta
är emellertid ett dyrbart sätt, då det kostar mera
koppar och kanske kraftigare stolpar. Linjen blir
mycket dyrare. Många gånger kan
överföringsförmågan på ett mycket billigare sätt ökas genom att
man kopplar en reaktansspole i serie med ledningen.
Det låter paradoxalt, att man kan eka
överföringsförmågan, fastän man ökar impedansen i ledningen,
men det är icke desto mindre så. Om man söker
maximivärdet för uttrycket TF2max d. v. s. söker det
värde på x, som gör PF2rnax till ett maximum för
givna värden på spänningarna, så finner man det vid
fig. l angivna värdet, vilket blir
x = v/3.r
om E2 = E-L.
(2)
/ detta fall är impedansvinkeln 60°.. Denna lag,
att en impedansvinkel om ca 60° ger största
maximala överföringsförmåga vid givet motstånd, är
visserligen sedan gammalt känd, men torde icke hava
inträngt i det allmänna medvetandet i så hög grad
som den förtjänar. Jag pointerar därför särskilt
denna lag.
För att belysa det sagda räknas ett exempel. Vi
välja en överföringsledning för 6,6 kV och av 20 km
längd samt antaga att ledningen består av 16 mm2
koppar. Då blir r ~ 21,8, x = 8 och z = 23,2
ohm/fas. Man önskar överföra ca 250 kVA, vilket
motsvarar en strömtäthet i kopparn av 1,5 A/mm2,
en i och för sig ekonomisk strömtäthet. Antag att
samma spänning 6,6 kV hålles i bägge stationerna.
Maximala överföringsförmågan blir då
_ 6,6* _ 6,62 21,8
2max ~~ 23,2 23,2 ’ 23^ ~~ ’88 ~~
- 1,76 - 0,12 MW = 120 kW.
Sänka vi spänningen i mottagareänden
(stationen 2) till 6,2 kV, blir överföringsförmågan något
större eller
_ 6,6 . 6,2 6,22 21,8
2max - -^ g^ . ^2 - 1,76 -
- 1,56 - 0,2 MW = 200 kW.
Som man ser räcker överföringsförmågan i intet-
dera fallet till för att överföra den önskade effekten
trots den ringa strömbelastningen.
Om linjen förstärkes till 35 mm2, finner man
genom motsvarande räkningar, att maximala
överföringsförmågan blir
vid 6,6 kV i mottagareänden ca 750 kW och
» 6,2 " " " " 850 kW.
Med hänsyn till den ringa belastningen är dock
en sådan linjeförstärkning oekonomisk.
Om man emellertid behåller 16 mm2 arean och
sätter in en seriereaktans, så avpassad att totala
x blir = y/3 . r = 37,7 ohm (motsv. z - 43,6 ohm),
ökas även överföringsförmågan väsentligt eller till
w, -
"
6,62 6,62 21,8
.
= 1,00 -
s 43,6 43,6
- 0,50 = 0,50 MW = 500 kW
resp. PF2alax = -4;r- ~ j^- . TTT =
43,6 43,6 43,6
- 0,44 - 0,50 MW = 500 kW.
/OOO–
C
6. G
G, O
Fig. 2. Maximala överföringsförmågan hos en 20 km lång 6,6 kV
linje. Spänning i generatoränden E! =6,6 kV. Spänning i
mottagningsänden E2, variabel. Maximala effekten i
mottagningsänden = Wmax.
Fig. 2 åskådliggör närmare det räknade exemplet.
Av figuren framgår ju, att förstärkningen till 35 mm2
är ojämförligt mest effektiv, men införandet av
drosselspole är även mycket effektivt. Om vi antaga
exempelvis att belastningsfördelningen är sådan, att
160 kW mottagas i stationen 2 och att spänningen i
denna station t. e. med snabbregulatorer hålles vid
6,2 kV, då skulle, om inga extra åtgärder
vld-toges, en tillfällig långsam belastningsvariation på ca
40 kW utöver de 160 förmå systemen att gå isär.
Om maskinisten i stationen 2 tycker spänningen är
för låg (det kan ju vara någon tillfällig
spänningssänkning i stationen 1) och reglerar upp spänningen
i stationen 2, kan det även hända att systemen gå
isär. Så paradoxalt det än låter, så kan man alltså
genom att öka magnetiseringen i mottagarestationen
få systemen att falla ur fas därför att maximala
överföringsförmågan minskas. Har man däremot
drosselspole dimensionerad på sätt, som nyss
beskrivits, så blir stabilitetsgränsen väsentligt högre
och densamma vid alla spänningar E2. Man kan
magnetisera upp stationen 2 utan att riskera urfas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
