Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1932 - R. Lundholm: Betingelserna för god parallelldrift mellan kraftstationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 8
TEKNISK TIDSKRIFT
AUG 1932
ELEKTROTEKNIK
faOAKTÖ&JUUUS
INNEHÅLL: Betingelserna för god parallelldrift mellan kraftstationer, av R. Lundholm. - Metod för
beräkning av strålningsmotstånd samt dess tillämpning vid undersökning av enkla multipelantenners effektivitet,
av E. T. Glas. - Notiser. - Litteratur.
BETINGELSERNA FÖR GOD PARALLELLDRIFT MELLAN
KRAFTSTATIONER.1
Av R. LUNDHOLM.
För något mer än 10 år sedan började det talas och
skrivas mycket om stabiliteten vid parallelldrift
mellan kraftstationer. Dessförinnan hade saken varit
mindre aktuell. Varje kraftföretag hade fört ett
mer eller mindre isolerat liv och inom en sådan
organism voro kraftledningarna vanligtvis starka
mellan de olika stationerna och gåvo ej anledning
till störningar i parallelldriften. Då kraftföretagen
kommo i beröring med varandra, var beröringen
närmast av fientlig art, konkurrens om kunderna.
Småningom kom man dock underfund med att det ur en
mängd synpunkter var fördelaktigare med samarbete
än med kiv, och man började fundera på att medelst
förbindelseledningar förena kraftverken. Man
räknade ut vad man ansåg sig kunna kosta på en
förbindelseledning, och den summa man kom till räckte
vanligtvis endast till en mycket svag linje. Då
uppstod frågan: Går parallelldriften bra eller ej över
de^ina ledning? Det är en fråga, som i tvivelaktiga
fall kan vara mycket svår att besvara, ty problemet
är synnerligen mångskiftande och svårt att på enkelt
sätt behandla. Är man alltför försiktig i sina
förutsägelser, hindrar man kanske ett ur andra
synpunkter mycket önskvärt samarbete mellan verken.
Är man för djärv och menar att det skall gå bra, men
parallelldriften över den färdiga linjen misslyckas,
så har man begått en faute, som emellertid dess
bättre ofta icke är helt irreparabel (varom mera nedan).
Problemet om stabiliteten eller kanske rättare
instabiliteten är som nämnts invecklat och
mångskiftande. Jag skall emellertid försöka ge några
hållpunkter för bedömande av frågan. Därvid har jag
hellre velat göra framställningen enkel och
approximativ än invecklad och exakt. I själva verket har
det också ganska litet berättigande att göra alltför
exakta beräkningar i ett fall som detta, då man har
mycket svårt att ställa ens något så när exakta
förutsättningar.
Man brukar skilja mellan statisk och dynamisk
stabilitet. Med statisk stabilitet menar man att
kraftverken hålla sig i fas vid lugn drift och långsamma
belastningsvariationer. Med dynamisk stabilitet me-
nar man att de gå stabilt även vid större och
hastiga belastningsvariationer samt event. vid
störningar, d. v. s. närmast kortslutningar. Till att börja
med håller jag mig till den statiska stabiliteten.
Statisk stabilitet.
Stabilitet i den aktiva effekten.
Jag väljer ett möjligast enkelt fall, två kraftverk
förbundna med en linje (fig. 1). Vid det ena kraft-
A- v -7 £ 9 -
CP-
w.
El-E2=/Z
i Föredrag, hållet den 19/5 1932 vid en av
elektroing-enjörs-förening-en, elektricitetsverksföreningen och
ingenjörsvetenskapsakademien anordnad föreläsningskurs.
W2 = E2 Ji cos (£2> -/i) + E2 J2 cos (E2 J2)’.’
TTT kl \ kl % . . £/ 2
... W2 =––––-COS (e - a)––––-cos e.
W2 blir maximum när e - et = O .’. a = e.
Då blir maximala överföringsförmågan
JF2max = -i––i–––?_ . - –
Om r minskas ökar alltid överföringsförmågan.
Om x ändras medan r är konstant, har T^max ett maximum för ett
visst värde på x, nämligen
eller, om E2 = EI, för
x - \J~3* r alltså £ = 60°.
Fig. 1. Maximala överföringsförmågan hos en kraftledning.
verket är klämspänningen E^ vid det andra hålles
en klämspänning E2. Belastningen går i riktning
l-2, som figuren visar. Linjen har motstånd och
reaktans. Impedansen är en vektor med
impedansvinkeln s. Den vektoriella spänningsskillnaden är
/ . z. Vinkeln mellan spänningarna E± och E2 kalla
vi a. Den till stationen 2 framkommande effekten
W2 kan beräknas som funktion av vinkelskillnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
