Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1932 - E. T. Glas: Om konstruktion av dämpspolar för radiostörningsskydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 NOV. 1932
ELEKTROTEKNIK
169
spoltyperna, föredrager man alltså utan tvekan
spolen med den lägre egenvåglängden, dvs. den lägre
egenkapaciteten, om spolen är avsedd att fungera så
bra som möjligt för samtliga rundradio våglängder.
Gäller det däremot att uteslutande spärra relativt
långa vågor, kan spolen med den högre
egenkapaciteten måhända vara att föredraga.
En störning, i synnerhet en sådan, där
högfrekventa1 komposanter förhärska, innehåller alltid ett
mer eller mindre brett frekvensband. Det är dock
helt naturligt av största betydelse att spärra för
dem bland de ingående frekvenserna, som motsvara
rundradiovågorna. Sålunda bör man till
störningsskydd, avsedda för dämpning av störningar av
väsentligen högfrekvent karaktär, föredraga spolar med
låg egenkapacitet. Därför är icke sagt, att ej spolar
med hög egenkapacitet i vissa fall kunna ge bättre
resultat, men man måste här taga fasta på vad som
gäller genomsnittligt, då det ej är ekonomiskt
försvarligt att i längden gå in för olika typer av spolar
i de oändligt skiftande praktiska fallen. Dessutom har
man ju i detta sammanhang oftast att göra med
störningsskydd, som innehålla förutom spolarna även
andra konstruktionselement, kondensatorer och
motstånd, vilka lättare låta sig anpassas individuellt, så
att kombinationen blir så bra, som möjligt.
Den föregående utredningen visar bl. a., att
följande i praktiken vanliga resonemang får tagas med
viss försiktighet: när egenkapaciteten är stor, blir
spolen dålig som spärr, därför att den ekvivalenta
shuntkondensatorn ger en passage förbi spolen.
Spolen skulle således i viss mån kortslutas av sin
egenkapacitet (man bortser då givetvis ifrån
egenresonan-sen med dess optimala spärrning). Ifrågavarande
resonemang ger ju i huvudsak riktigt resultat i vårt
speciella fall, men det är ingalunda uttömmande.
Lågfrekventa* störningar innehålla oftast vissa
markerade frekvenser (t. e. likrik tar störningar). Man
behöver då ej tänka på spolens egenskaper vid
radiofrekvens, utan man kan inskränka >sig till att göra
den så effektiv som möjligt, betraktad som
växelströmsspärr inom ett visst lågfrekvensband.
En dämpspoles erforderliga "spärrmotstånd" beror
i En praktisk definition av hög- och lågfrekvens är
vansklig, såvida man ej går in för siffergränser. Även dessa äro
ej så lätta att draga. Man skulle t. e. kunna säga att en
elektrisk svängning är lågfrekvent (tonfrekvent), om en
akustisk svängning av samma periodtal skulle vara
förnimbar för ett genomsnittsöra.
av frekvensen hos de växelströmmar, för vilka man
vill ernå spärrverkan. Om dessa frekvenser äro
lägre än spolens egenfrekvens, besitter spolen enligt
föregående induktiv (positiv) reaktans, och det är då
i sträng mening riktigt att säga, att spolens
induktans skall anpassas efter växelströmmens frekvens.
Vissa störningskällor alstra huvudsakligen
högfrekventa störningar (av radiofrekvens), t. e.
småmotorer, brytanordningar och en del medicinska
apparater, andra huvudsakligen lågfrekventa, t. e.
kvicksilverlikriktare. Slutligen alstra några betydande
såväl hög- som lågfrekventa ’störningar, t. e.
generatorer och större motorer, där lamelltoner vid stora
strömstyrkor och i synnerhet vid klent
dimensionerade nät komma med i räkningen. Vid lågfrekventa
störningar måste man självfallet tillgripa järnkärna
i spolarna för att få tillräcklig induktans, vid
högfrekventa är det däremot icke från början lika klart
huru man bör göra, alldenstund järnkärnans
verkliga inflytande vid mycket höga periodtal är mindre
väl känt. Vi ställa lämpligen härnäst följande fråga:
Huru inverkar järnkärnan vid en för såväl
hög-söm lågfrekventa störningars undertryckande avsedd
dämpspole?
För frågans besvarande företogos några mätningar
å tvenne kommersiella dubbelspolar med järnkärna,
den ena, nr l, avsedd för maximalt 15 A belastning,
den andra, nr 2, för högst 40 A. Spolarnas utseende
framgår av fig. 3, där förefintliga luftgap dock ej
visas.
1. Uppmätning av induktansen vid
lågfrekvens (2000 p/s). Såväl prov- som
nor-malspole (saknar järnkärna) äro vid denna frekvens
tillräckligt fasrena för att deras induktanser skola
kunna antagas proportionella mot resp.
spänningsfall, vilka uppmättes med rörvoltmeter enligt fig. 4.
Mätningarna utfördes vid olika likströmsbelastning.
Likström lämnades av en för lågfrekvens blockerad
generator. Mätresultaten framgå av fig. 5. Vid
stämplad belastning av spolarna bli induktanserna
tydligen 50 resp. 18,5 mH. Ur
dimensioneringssyn-punkt äro spolarna mycket olika, i det att nr l
visar stark mättningstendens (för knapp
dimensionering av själva järnkärnan), under det att nr 2 visar
symmetriskt läge kring ^max, vilket medför, att
induktans vid full belastning blir lika stor som vid
tomgång. Resultatet visar, att spolarna böra beräknas
omsorgsfullt, om man sätter värde på största
induktans vid minsta materialåtgång. Är järnet ej alltför
knappt tilltaget, kommer det i mycket an på
luftgapets dimensioner (järnkärnan måste givetvis vara
O.ooe~
Fig. 3. Dubbelspolar med järnkärna för resp. 15 A (överst)
och 40 A (underst).
Fig.. 4. Schema för uppmätning »v spänningsfall med rörvoltmeter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
