Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1932 - Klas Sondén: Frätningsförsök rörande Göteborgs vattenledningsvatten - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alla provcylindrar hava tillverkats och i regel
vägts vid Stockholms vattenledningsverk.
Apparaturen är f. ö. inmonterad i Johannebergs
pumpstation i Göteborg genom Göteborgs vattenledningsverk,
vilket också ombesörjt all skötsel samt alla
observationer å ort och ställe, och med vars chef,
civilingenjören Ivar Andersson, samarbete under hela
tiden ägt rum.
Analyserna äro, där intet annat är särskilt
anmärkt, utförda av stadskemisten i Göteborg, dr K.
Almström.
Sedan ovanstående var skrivet och uppsatt,
avslutades vissa försök, vilka visade, att vid längre
tids användning marmorn i marmorfiltret belade sig
med rost och organisk detritus, som minskade dess
effekt, vilket visar nödvändigheten att vid driften
i ett vattenledningsverk periodiskt renskölja marmorn.
Sammanfattning.
Säkraste jämförelsepunkter mellan tvenne vatten
synas metallerna koppar och bly erbjuda; även zink
(galvaniserat järn) kan giva någorlunda goda
jämförelsepunkter; däremot låter oskyddat järn icke
använda sig.
Vilken anledningen till sistnämnda förhållande är,
framgår ej av försöken, men det kan tänkas, att
orsaken är att söka uti de tjocka beläggningar,
genom vilka de frätande ionerna måste diffundera.
För kallvatten kan man ock tänka sig biokemiska
processer.
Att i fråga om oskyddat järn den aggressiva
kolsyran kan spela en underordnad roll framgår bl. a.
därav att i flera fall frätningen av det oskyddade
järnet varit större i vattnet med kalktillsats än uti
det naturliga vattnet med sura egenskaper.
Med utgångspunkt från de trenne lämpliga
jämförelsemetallerna finner man beträffande
delsjövattnet följande. Detta vatten äger väsentligt större
aggressivitet vis å vis metallerna koppar, bly och
zink (galv. järn) än Göteborgs vattenledningsvatten
från Alelyckan.
Genom neutralisation av kolsyran minskas denna
dess aggressivitet avsevärt och ställer sig, om
filtrering genom marmor sker med ej allt för stor
genomloppshastighet, denna metod jämngod med eller i
vissa fall möjligen bättre än kalktillsats. Vid sådant
förhållande erbjuder tydligen marmormetoden
fördelar framför kalknlngsmetoden på grund av mindre
komplicerad apparatur, enklare skötsel och mindre
behov av kontroll.
Någon väsentlig vinst av en efter marmorbehandlingen
försiggående kalkbehandling synes icke sannolik.
Den av Tillmans m. fl. beskrivna behandlingen av
vatten med magnesia, som icke prövats, synes
förtjäna att senare undersökas.
I avseende på försöksmetoden kan sägas, att om
ett försök är riktigt igångsatt och allt injusterat så
som det bör vara, sköter sig apparaten väsentligen
själv utan nämnvärd tillsyn.
Mot metoden kan naturligtvis göras den anmärkningen
att den endast är användbar i samband med
vattenledningsverk men icke för mindre vattenprov,
som kunna behöva undersökas. Den förutsätter
stationsapparater med lämplig inmontering; och tiden
för en provserie måste även bliva relativt lång, även
om den kan åtskilligt förkortas genom att värma
det eller de vatten, varom det är fråga.
För arbeten "på lång sikt", särskilt då fråga är
om nyanläggningar, torde dock ovannämnda
olägenheter spela en mindre roll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
