Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1932 - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela hans tankegång, ty om den arrheniuska
dissociationsteorien varit fundamentalt felaktig kunde ej heller
det intuitiva sökandet efter dess ytterligare
fullkomning i samma riktning nu ha visat sig till sitt inre väsen
korrekt. Utrymmet medger inga utläggningar av dessa
fakta, det må vara nog att antyda att A. själv sökt
förklaringen till saltlösningarnas anomala förhållanden i
influensverkan mellan joner och lösningsmedel (Z. phys.
Chem. 31, 198, 1899), en rent fysikalisk tydning som,
såvitt recensenten kan bedöma, låter sig väl förena med
de ovan anförda teoriernas tankegång. Må läsaren
själv döma.
För den praktiske ingenjören kan det visserligen i
det stora hela vara likgiltigt hur de med dissociationen
sammanhängande fenomenen böra tydas. Man kan gott
instämma med Nernst när han säger (Theoretische
Chemie, 11–15 Uppl., 1926, sid. 622–23): "So
interessant also auch die Theorie von Debye und Hückel für
sehr verdünnte Elektrolytlösungen ist, so darf doch
nicht übersehen werden, dass zur Zeit man in vielen
Fallen mangels besserer Formeln nach wie vor mit den
nach Arrhenius zu berechnenden Dissoziationsgraden
wird operieren müssen..." ävensom med Foersters
uttalande (Elektrochemie wässeriger Lösungen, 4 Uppl.
1923, sid. 115): "Ist es unter solchen Umständen noch
nicht möglich, das in stärker dissoziierten Elektrolyten
herrschende Gleichgewicht genauer zu beschreiben, so
gestattet die Messungen der Leitfähigkeit immerhin aus
den daraus sich ableitenden Dissoziationsgraden
Vergleiche zu gewinnen über die wechselnde Neigung
verschiedener Salze, in Wasser elektrolytisch zu
dissoziieren." Likafullt torde ingen som har att på detta
område mera ingående sysselsätta sig med experimentella
arbeten, även av rent praktisk art, kunna undgå
att stöta på förhållanden där det kan visa sig av värde
att äga kännedom om de försök som på sistone gjorts
för dissociationsfenomenens klarläggande och för deras
bringande i samklang med massverkningslagen och de
osmotiska teorierna. Den föreliggande boken
innehåller i detta avseende en mängd vägledande
litteraturhänvisningar. För den praktiskt arbetande kemisten
finnes f. ö. en del av omedelbar nytta att inhämta,
speciellt i kapitlen om "Experimental methods" och "The
application of conductivity theory to analysis." Boken
är sålunda ej att uteslutande betrakta som ett referat av
teoretiska arbeten utan den tager även sikte på
praktiska förhållanden, av vilka den även tämligen
"teoretiskt ointresserade" kan draga nytta, om den också i
sin helhet huvudsakligen får anses utgöra en orientering
i den "moderna" dissociationsteoriens ännu något
konturlösa gebit.
Författaren har indelat sitt arbete i tre huvudavdelningar.
Den första, "Introductory" (32 sidor),
ger i två kapitel en kortfattad men på det hela klar
historisk översikt över dissociationsteoriens
utvecklingsgång. Författaren utpekar skälet till att [lambda] / [lambda] oo
ej ger det korrekta värdet på a, liksom varför
Ostwalds utspädningslag ej heller ger ett konstant
värde på K. Orsaken ligger i det faktum att U och V
icke äro oberoende av koncentrationen, såsom
förutsattes i formlerna [lambda] = F . a (U + V) resp. [lambda] oo = F
(U + Y), ävensom att jonkoncentrationerna icke, såsom
av Ostwald förutsattes, utan vidare kunna sättas lika
med deras aktiva massa, vilket ju är massverkningslagens
villkor. Man ser varför den ursprungliga
dissociationsterorien i allmänhet måste ge de bästa
värdena vid stora utspädningar. Under dessa förhållanden
komma U och V och jonernas aktiva massa att minst
avvika från verkliga förhållandena och först vid större
koncentration blir jonernas inbördes verkan, liksom
även lösningsmedlets, mera märkbar. Det visas att
utspädningslagen aldrig är fullt korrekt, ej ens vid de
obetydligt joniserade svaga organiska syrorna. Insattes
exempelvis förf:s eget värde på vätejonens vandringshastighet
(351,3 i st. f. tidigare använda 347,2 vid 25 °C)
vid beräkningen av K för ättiksyra och cyanättiksyra,
bortfaller den tidigare funna konstansen på K för dessa
syror. Skillnaden mellan svaga och starka syror är
sålunda endast en grad- men ingen artskillnad. Utgående
från dessa kritiska premisser övergår förf. så till att
visa i vilken riktning man har att söka de
kompletterande faktorer som kunna leda till bättre
överensstämmelse mellan teori och verklighet, och härmed är han
inne på redogörelsen för de nya teoriernas tankegång.
I nästa avdelning, "Methods and results" (105 sid.),
redogöres i tio kapitel för de experimentella metoder
som använts för att pröva dessa teorier ävensom för de
resultat som ernåtts. Ett flertal viktiga undersökningar
som på sista åren gjorts (litteraturhänvisningarna
hava förts t. o. m. år 1928) behandlas i detta avsnitt.
Tyvärr medger ej utrymmet att giva några citat hur
frestande detta än kunde vara, det skall endast nämnas
att teorierna för salters fullständiga dissociation blivit
väl belysta liksom speciellt joninfluensteorierna, utan
att förf. beträffande de senare förfelat att klart visa
var fakta och antaganden gå isär resp. i vilken
riktning dessa senare behöva utvecklas. Av det som talar
för influensteoriernas riktighet synes dock värt att
framhållas såsom särskilt intressant vad som namnes i
kapitlet "Deviations from Ohm’s law" rörande Wiens
m. fl. undersökningar (publ. åren 1927–28). Wien har
påvisat att Ohms lag upphör att gälla för lösningar av
elektrolyter som utsättas för stora kraftfält, varvid
ledningsförmågan alltid växer, ända till 50 % över det
normala värdet. Joos har visat att konstanterna i den av
Wien empiriskt uppställda formeln låta sig beräknas ur
Onsagers ekvationer. Det mest värdefulla rönet vid
Wiens undersökningar var konstaterandet av ett
"mättningsfält", dvs. en fältstyrka varest ledningsförmågan
tydligt tenderar mot ett maximum. För mycket
utspädda lösningar har Wien lyckats uppmäta detta
maximivärde och anser det, under hänsynstagande till
försöksfel, vara lika med [lambda] oo. Som Joos påpekar synes man
här ha att göra med ett tillstånd i lösningen där all
joninfluens upphört och man skulle därför ha
åstadkommit ett "ideellt" lösningstillstånd. For ett totalt
dissocierat salt skulle sålunda det uppmätta
maximalvärdet på ekv. ledningsförmågan vara identiskt med
verkliga värdet på [lambda] oo, vid delvis dissociation vore det
lika med [lambda] oo . a. På detta sätt funna värden vore
sålunda direkt användbara i Arrhenii ursprungliga
ekvation a = [lambda] / [lambda] oo. Hittills verkställda mätningar, varvid
potentialfallet i elektrolyten uppgått till flera
hundratusen volt pr cm motsvarande absoluta hastigheter hos
jonerna av flera meter pr sek., tala mycket för
riktigheten av Joos antaganden. Det skulle sålunda på denna
väg bliva möjligt att direkt bestämma dissociationsgraden
hos starka elektrolyter. Upphävandet av alla
ömsesidiga krafter mellan jonerna skulle f. ö. tydligen exakt
uppfylla den definition som förf. använder på [lambda] oo (sid.
7), nämligen "the conductivity of one equivalent weight
of cation and one equivalent of anion <i>when the
individual ions are so far apart as to be without mutual
influence"</iu> (kurs. här) vilket är något annat än att bara
som brukligt säga ekv. ledningsförmågan "vid oändlig
utspädning", ty på detta senare sätt uttryckt kvarstår
dock den ömsesidiga verkan mellan jon och lösningsmedel.
Sista avdelningen, "Some applications and consequences"
(58 sid.), innehåller 8 kapitel. I det första av dessa,
det ovannämnda kapitlet om "the application of
conductivity theory to analysis", redogöres helt kort och
koncist för konduktimetriska analysmetoder (ej att
förväxla med potentiometriska metoder). Dessa metoder
synas icke ha fått det beaktande som de förtjäna och
borde särskilt kunna komma till användning vid titrering
av grumliga vätskor där indikatorer svårligen låta
sig användas. Vid lämpliga försöksbetingelser är några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
