Teknisk Tidskrift / 1932. Kemi / 71 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Sept. 1932 - Carl Hj. Du Rietz: Några optiska mätmetoder för kemister och teknici

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

har funnit användning för bestämning av detta
(jfr ¹⁴). Hos fasta kroppar slutligen, kan mätning av
fluorescensen i olika färger ge antydan om närvaro,
mängd, och ev. konstitution av vissa ämnen (jfr även ¹⁸).

8) Fotometri.

Slutligen kan Pulfrich-fotometern även användas
till fotometrering i trängre betydelse, dvs. för
mätning av belysningsintensiteter och ljuskällors styrka.
För den ena öppningen sättes då en lampa som
medelst motstånd och volt-meter noga inregleras till
viss spänning, och då av fabriken är kalibrerad mot
normalljus. Framför den andra öppningen är fäst en
inbyggd vit snedskärm, som belyses av ljuskällan i
fråga, och vars ljushet mätes relative lampan. Som
norm för vitt ljus brukar antagas emissionen från en
kropp av 5–6 000°, (solen) och detta uppges lampan
i fråga komma ganska nära. Dessutom är den
utrustad med olika dagsljusfilter och matt- och
mjölkglasskivor, som jämte spänningsändringen
möjliggöra variation av ljushets- och färgbetingelserna inom
ganska vida gränser. Men däremot få ej spektralfilter
komma ifråga vid normala belysningsmätningar,
då kalibreringen ej är giltig för dessa, utan
inställningen sker blott till samma "ljushet" för ögat, utan
hänsyn till färg.

Denna anordning, ev. i en smula förenklad form,
bör då även kunna vara lämplig vid fluorescensmätningarna
ovan (enl. Haitinger). Ev. kan då lampan,
i stället för med volt-meter, injusteras relative
fluorescensstandard (med lämpligt filter), samt, om
ljusstyrkan trots variationsmöjligheterna ovan är för hög,
förses med gråfilter, varjämte givetvis även själva
mätningen utföres med spektralfilter av ena eller
andra slaget.

B. Refraktometri.

På bestämning av vätskors, resp. gasers, brytningsindices
grunda sig många mycket användbara
tekniska och vetenskapliga analysmetoder. Bestämningen
kan ske antingen direkt, genom totalreflexionsvinkeln
vid gränsytan mellan provet och ett prisma med
känd brytningsindex (ev. flera olika prismor till
samma instrument, för större mätområde) i en
refraktometer (många skilda instrumenttyper med olika
noggrannhet och användningsområden) eller också
genom jämförelse mellan ljushastigheten i provet och
i samma skikttjocklek av ett känt likartat medium
(t. e. lösningsmedlet, om provet består av en lösning,
eller grundgasen i en gasblandning) i en interferometer.
Refraktometern har under alla
omständigheter mycket lägre noggrannhet än interferometern,
men den är ofta enklare att använda, kan mäta även
mörka och grumliga lösningar, och är överhuvud
lämpligast vid högre koncentrationer och tekniska
vätskor; en nackdel är den stora temperaturkänsligheten.
Interferometern däremot kommer främst i
fråga vid gaser samt vid mycket utspädda lösningar
(resp. olika vätskor med små differenser, vilka senare
skola bestämmas), den ger mycket hög noggrannhet,
och är ej avsevärt beroende av temperaturen
(särskilt om referenssubstansen är nära lika provet), men
kan däremot knappast användas på mera avsevärt
grumliga eller färgade prov. Närmare angående
interferometertekniken anges nedan.

Fig. 6. Abbes refraktometer. Några droppar av provet anbringas mellan de båda med tempereringsvatten genomflutna prismorna A och B, och brytningskvotienten nD erhålles då genom att vrida prismasystemet relative kikaren F så att totalreflexionsgränsen kommer på viss plats i synfältet, och avläsa läget på skalan S. Kompensatorn Z avser att eliminera olikheten i dispersion, inställes så, att en skarp, färglös gränslinje uppkommer, och en avläsning av dess läge ger då på samma gång ett mått på denna dispersions storlek. Slutligen kunna även mörka vätskor mätas genom att använda påfallande ljus, genom C, (i stället för genomfallande från spegeln R), då tydligen ljusförhållandena vid totalreflexionsgränsen bli omkastade, men i övrigt mätningen efter samma principer.

Inom industrien komma de refraktometriska
mätmetoderna främst i fråga i sockerfabrikationen (flera
olika refraktometertyper och användningsområden),
vid undersökning av smör, mjölkfett, och överhuvud
olika fetter, oljor (petroleumprodukter) och vaxarter,
samt i jäsnings- och bränneriindustrierna. De kunna
även användas vid kliniska äggviteundersökningar,
vid olika kvantitativa analyser etc.

Speciellt avsedda för sockerindustrien äro socker-,
drifts- samt hand-refraktometrarna. De äro
kalibrerade att direkt ange halten socker (eller rättare
torrsubstans) vid resp. temperaturer. Den förstnämnda
avser att ersätta den gamla brixningen vid
laboratorieanalyserna, den andra är mycket betydelsefull
för studier av kokningsförloppet och speciellt
kristallisationen (följa och reglera övermättningsgraden,
kornsättning, snabbaste korntillväxt, men undvika
finkorn och konglomerat), och den tredje slutligen är
avsedd för direkta fältmätningar av betornas
sockerhalt och dyl.

För fettindustriens speciella behov är smörrefraktometern
(ev. i stället med prisma och kalibrering för
eterisk mjölkfettlösning) avsedd. I övrigt kunna
för allmänna brytningsindexbestämningar användas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>