Teknisk Tidskrift / 1932. Kemi / 74 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10. Okt. 1932 - Johan Palm: Om användningen av syrafasta och eldfasta material

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tab. 1. Fysikaliska egenskaper hos diverse keramiska material.

	Enhet	Porslin	Stengods	Chamottetegel	Murtegel	Granit	Kvartsglas
Spec. vikt . . .	g/cm3	2,44	2,48–2,54	2,65–2,74	2,4–2,6	2,65–2,7	2,20–2,07	1
Volymvikt . . .	g/cm3	2,3–2,4	2,15–2,30	1,75–2,10	1,7–1,9	2,65–2,7	2,07	2
Totalporositet . . .	vol. %	ca 5	8–15	20–35	20–35	0,5–1,5	0–6	3
Vattenabsorption . . .	vol. %	0	< 5	17–35	10–30	ca 0	–	4
Tryckhållfasthet . . .	kg/cm2	4–5 000	500–5 000	75–300	60–300	1 000–2 800	ca 20 000	5
Draghållfasthet . . .	kg/cm2	160–360	60–115	–	–	30–50	–	6
Slaghållf. (Page) . . .	se anm.	–	15	3	–	18	–	7
Smälttemperatur . . .	°C	ca 1 700	1 500–1 700	1 580–1 770	1 000–1 400	ca 1300	ca 1 700	8
Värmeutvidgning 20–200° . . .	106[delta]l / l X [delta] t	3,5	ca 4,5	7,8	–	ca 10	0,55	9
Sp. värme 20–1 200° . . .	cal. / g	0,18	0,18	0,2	0,2	0,2	0,28	10
Värmeledningsförmåga . . .	cal. / cm2xsek.x°Cxcm	0,0019	0,0029–53	0,0016	0,0013	0,0057	0,0026	11
Elast. modul . . .	1 000 kg/mm2	8,9	5–15	–	–	4–6	7	12
	a	b	c	d	e	f

Anm. till tabellen över fysikaliska egenskaper hos diverse keramiska material.
1) Slaghållf. enl. Page, "anges genom den fallhöjd i cm, vid vilken en urborrad 25 mm stencylinder brister under
inverkan av en 2 kg hammare, som först faller från 1 cm och därefter från en med 1 cm pr slag stegrad fallhöjd". Statens
provn.-anst, meddelande nr 38, sid. 22.)
2) Källor för sifferuppgifterna:
International Critical Tables. 1 a; 1 b; 1 d; 1 e; 2 a; 2 d; 2 e; 3 a; 3 b; 3 e; 4 b; 5 a; 5 b; 5 d; 5 e; 12 a; 12 b; 12 e;
7 e; 8 a; 8 b; 9 a; 9 b; 9 c; 9 e; 10 a; 10 b; 10 c; 10 d; 10 e; 11 a; 11 b; 11 c; 11 e; 6 e.
Singer: Die Keramik im Dienste von Industrie und Volkwirtschaft: 1 f; 2 f; 3 f; 5 f; 8 f; 9 f; 10 f; 11 f; 12 f; 6 a; 6 b.
Statens provningsanstalts meddelande nr 38; 7 e.
Skola: Berichte der Deutschen Ker. Ges.; mars 1931; 5 b.
Höganäsbolagets laboratorium: 2 b; 2 c; 3 c; 3 d; 4 a; 4 c; 4 e; 5c; 7 b; 7 c; 8 c; 8 d; 8 e.

slutna. Dock finnes även här övergångar mellan
lösbränt stengods och tätbrända andra tegel.
Tryckhållfastheten är hos stengodset genomgående hög men
ganska varierande, vilket helt sammanhänger med
strukturen och bränningsgraden. Värmeutvidgningen
är, som synes, lägre för stengods och porslin än för
de övriga materialen utom kvartsglas, som står i en
klass för sig i detta avseende. Draghållfastheten är
hos keramiska material synnerligen låg i jämförelse
ined tryckhållfastheten. Slaghållfastheten är bestämd
enl. Pages metod, vilken innebär, att en urborrad
cylinder av 25 mm diam. utsättes för upprepade slag
av en 2 kg fallhammare, som först faller från l cm
höjd och därefter med en med 1 cm pr slag stegrad
fallhöjd till dess att bristning inträder. Antalet slag
anges som ett mått på fallhöjden.

Av de kemiska egenskaperna är det främst
lösligheten i syror och eventuellt alkalier, som är av
intresse och i följande tabell har jag sammanställt
resultaten av en del undersökningar, som vid olika
tillfällen utförts på Höganäsbolagets laboratorium.

Syra- och alkalifasthet.

	HNO3	H2SO4	HCl	NaOH
Porslin . . .	0,15 %	0,16 %	0,03 %	1,54 %
Kvartsglas . . .	0,10 %	0,18 %	0,11 %	2,21 %
Åstorpsgranit . . .	6,85 %	6,74 %	9,20 %	0,86 %
Hyllingetegel . . .	27,6 %	15,93 %	23,0 %	5,47 %
Höganäs eldfast . . .	0,65 %	0,82 %	0,4 %	5,67 %
Skromb. 1 gul . . .	0,70 %	1,0 %	0,6 %	9,74 %

Den utgör resultatet av undersökningar av olika
material enl. olika metoder, vilka metoder äro de,
som ofta komma till användning, då det gäller att
laboratoriemässigt fastställa ett materials lämplighet
för olika ändamål.

Svavelsyremetoden eller Tonindustrielaboratoriums
metod. Korn av storleken 1 till 0,6 mm upphettas
med svavelsyra och vatten försatt med något
salpetersyra samt indrives till dess att svavelsyran starkt
ryker. Efter noggrann uttvättning av materialet
fastställes viktsförlusten genom Vägning.

Salpetersyremetoden (Norsk Hydros metod). Korn
av storleken 2 till 1 mm kokas under 48 timmar med
salpetersyra av sp. v. 1,28, varefter syran avfiltreras
och indunstas och indunstningsresten glödgas och väges.

Saltsyremetoden. Följande metod har vid några
tillfällen kommit till användning vid Höganäsbolagets
laboratorium. Korn av storleken 1 till 0,6 mm kokas
med konc. saltsyra till dess att den mesta syran gått
bort, varefter viktsförlusten fastställes efter noggrann
uttvättning.

Alkalifastheten har vid några tillfällen bestämts
så, att korn av storleken 1 till 0,6 mm kokats under
1 timme med 10 %-ig natronlut, varefter
viktsförlusten fastställts genom vägning.

Metoderna äro i flera avseenden så olika varandra,
att man ej med hjälp av de här angivna siffrorna kan
göra något bestämt uttalande om de olika
kemikaliernas olika inverkan på ett och samma material,
men jag kan nämna, att alkali angriper starkast,
därnäst saltsyra och svavelsyra och till slut salpetersyra,
allt under förutsättning, att övriga faktorer äro
lika eller jämförbara.

Om vi jämföra de olika materialen, så finna vi, att
porslin, kvartsglas, chamottetegel och stengods
förhålla sig ganska lika gentemot syrornas lösande
inverkan, vilket sammanhänger med, att de alla bestå
av ganska rent lerjordsilikat eller kiselsyra samt
varit utsatta för hög bränningstemperatur, medan de
som jämförelse anförda materialen, granit och
murtegel, visa helt andra siffror.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>