Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÄFTE 10
TEKNIK TIDSKRIFT
SKEPPSBySGNATSKONST
OKT. 1932
: NILS J. LJUNGZELL
-UTGIVEN AV SVENSKA T ELKNOlO G f ÖRE N UNG E. M.
INNEHÅLL: Om ankare och ankarkättingar, av mariningenjör Gösta Hartzell. - Litteratur,
OM ANKARE OCH ANKARKÄTTINGAR.1
Av mariningenjör GÖSTA HARTZELL, Stockholm.
De äldsta spåren av en ankarliknande
konstruktion hänföra sig till några väggmålningar i den
egyptiske konungen SAHURES eller SEPHRES grav
från omkring år 2700 f. Kr. På de därstädes
avbildade skeppen synas nämligen runda föremål med
genomborrade hål, vilka man velat tolka såsom
föreställande s. k. ankarstenar.
Från omkring år 2000 f. Kr. finnas i behåll små
utomordentligt välgjorda modeller av dåtida
Nil-båtar, de s. k. dödsskeppen, i vilkas fullständiga
utrustning även ankarstenar ingå. Ankarstenar finnas
också omtalade i HOMEROS och HESIODOS sånger,
liksom även senare i HERODOTOS historia.
Dessa ankarstenar hava rundad eller avlång form
och äro antingen försedda med en uthuggen ränna
runt om för trossens fästande eller ock hava de ett
hål för ankartåget, fig. 1.
Denna urgamla utföringsform återfinnes än i dag
hos vissa sjöfarande naturfolk i Afrika, Indien och
på Söderhavsöarna. Ett moderniserat utförande
därav är moringsankaret och minankaret.
Stenankaret verkar uteslutande genom sin tyngd,
vilket dock ej hindrar det att ibland suga sig fast
rätt kraftigt i lös botten. I vanliga fall kan man
dock enligt doktoringenjor MOLLS uppsats i
Jahrbuch der Schiffbautechnischen Gesellschaft 1918
endast räkna med en gripkraft
i horisontell led av cirka 1/3 av stenankarets
vikt.
Några säkert daterbara
fynd från stenankarets
utveckling till modernare
former under närmast
följande årtusendet finnes
mig veterligt
inte för närvarande. Genom studium av
primitivare typer av
sten- och träankare från avlägsnare länder och landsändar
kan dock en sådan utveckling spåras.
Fig. 1. Stenankare. Stockholms
sjöfartsmuseum.
En sådan utföringsform, som än i dag kan påträffas
hos vår skärgårdsbefolkning, består av en flat
ankarsten, vilken medelst en träklyka är fästad till en i
båda ändar avfasad pinne, fig. 2.
Större gripkraft erhålles genom att låta stenen
1 Föredrag, hållet vid Svenska teknologföreningens avd.
för Skeppsbyggnadskonst ordinarie vårmöte den 7 maj 1932.
vila på ett träkryss med spetsade ändar samt
fasthållet av fyra upptill förenade vidjor. Fig. 3 visar
ett liknande ankare, tillhörigt Kalmar museum och
upphittat vid muddring i hamnen därstädes.
Genom att fästa en stång till krysset och på
denna uppträda en eller flera urborrade stenar eller
metallplåtar kunde ankaret givas en ansenlig tyngd.
Enligt den grekiska historieskrivaren SICULUS
hade de gamla fenicierna en lätthanterligare
ankartyp. De gjorde nämligen stången tjockare,
urborrade densamma samt fyllde håligheten med bly.
När och var ankarstocken kom till, kan väl aldrig
klarläggas. Man kan antaga, att kryssets ena
armpar förlängdes för att tvinga det andra paret att
gripa desto säkrare. En dylik form påträffas å
nutida mala j fartyg, fig. 4. Genom att sedan flytta upp
den förlängda armen till ankartågets fäste, erhålles
den traditionella ankarformen.
Även en annan utvecklingslinje kan tänkas. De
små och lätta fartyg, som voro dominerande i gamla
tider, drogos upp på grunda stränder och förtöjdes
vid träd och stenar eller
dylikt. För
bekvämlighetens skull fästes en hake,
mestadels av trä, vid tåget
för att underlätta
förtöjningen.
Fig. 5 visar ett trä- och
stenankare från våra
dagars Kina, sammansatt av
två dylika hakar av trä
och fastade till en
gemensam lägg, vid vilken en flat
sten är fastsatt. Läggens
övre ände har en
stockliknande anordning,
vilken torde hava tjänstgjort
som fäste för ankartåget.
Omkring år 600 f. Kr.
torde ankaret i
medelhavsländerna hava antagit modernare former, vilket rätt
väl framgår av avbildningar å grekiska och
romerska mynt från denna tid.
Den invändningen kan ju göras, att dessa
ankarbilder hade en symbolisk betydelse redan då och voro
mer eller mindre stiliserade, varför säkra slutsatser
beträffande utseendet av i bruk varande
skeppsankare ej kunna dragas av myntens bilder.
Avvikelserna torde ej vara så stora.
Ett unikt fynd gjordes nyligen vid torrläggningen
Fig. 2. Sten- och träankare.
Stockholms sjöfartsmuseum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
