Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
27 AUG. 1932
.> l00 00 60 40 2O
Glimmer O 20 40 60 00
elI. Fältspat
Fig. 7. Granitminerals bindeförmåga.
rar detta närmare. Kvarts och glimmer lia sålunda
bindeförmågan noll, under det att en blandning av
kvarts och glimmer giva en bindeförmåga, som når
ett maximum vid blandnings-förhållandet 60 : 40
(efter vikt).
Fältspat har en rätt hög bindeförmåga, och denna
avtager vid inblandning av kvarts, efter hand som
mängden därav stiger.
Vid de amerikanska försöken har man t. e.
funnit, att kvartsit har bindeförmågan 11, den minsta
biand de undersökta stenarterna, under det att
bergarten andesit utvisar den högsta, nämligen 188. Lera
undersökt på samma sätt skall utvisa en
bindeförmåga på cirka 2 3001.
Dessa försök bekräfta att rationaliteten hos den av
Mac Adam använda metoden icke endast ligger i att
stenmaterialet blir komprimerat innan
mellanrummen helt utfyllas med stenmjöl, utan även däri, att
detta stenmjöl besitter bindeförmåga om det
stenmaterial, varav det bildas, härrör sig från en
härför ägnad bergart, ett förhållande som Mac Adam
- som redan nämnt - alls icke kommit till
klarhet om; han synes hava ansett, att allt stenmaterial
kunde vara lika gott.
Nu kan det frågas huru stor vikt som bör
tillmätas den omnämnda bindeförmågan. Under det att
man i Amerika varit böjd att anse bindeförmågan
såsom en av de förnämsta egenskaperna hos
stenmaterialet, har man annorstädes, såsom t. e. i
England,1 lagt mera vikt på skärvmaterialets
motståndskraft mot nötning. Det är ju också givet, att man
icke kan bygga en väg enbart av lera, trots dennas
stora bindeförmåga. Bindeförmågan går ju förlorad,
när leran blir blöt. Sanningen är att båda de
nämnda egenskaperna - bindeförmåga och
motståndskraft mot nötning - ha sin betydelse. En god
Jfr Thomas Aidken : Road making and maintenance.
bindeförmåga kan motväga en mindre
motståndskraft mot nötning (och det är måhända denna
erfarenhet, som ligger till grund för Mac Adams
ovannämnda påstående), medan det omvända i ringare
grad är fallet, så vida icke till fyllnadsmaterial
nyttjas annat material än det stenmjöl som härleder sig
från stenskärven själv. Så mycket kan dock
sägas, att ett stenmaterial är desto bättre ju mera det
förenar hög motståndskraft mot slitning med
förmågan att avgiva gott bindande stenmjöl.
Under det att man ju rätt allmänt i Amerika vid
makadamisering går fram på det sättet, att
utfyll-ningsmaterialet åstadkommes av stenmaterialet självt
under beläggningens komprimering, använder man
nu för tiden på andra ställen - i varje fall hos oss
i Danmark - i allmänhet den metoden, att
utfyll-ningen av skärvlagrets hålrum sker samtidigt med
makadamkonstruktionens utförande, men efter
skärvlagrets första grundliga komprimering (med hjälp av
vält), i det man tar sin tillflykt till "bindande" grus,
dvs. grus som innehåller en lämplig mängd lera.
Denna metod, vars användning möjliggöres av
hjälpmedlen vält och vattenvagn, besitter det företrädet
framför den ursprungliga att körbanan kan göras
färdig med detsamma, men sannolikt är den
underlägsen den ursprungliga metoden, så till vida att
bindande väggrus knappast kan ersätta stenmjöl
härrörande från skärvmaterialet självt, så framt detta
skärvmaterial är i stånd att avgiva stenmjöl med
tillfredsställande bindeförmåga.
Grusets lerhalt åstadkommer icke allenast denna
bindeförmåga, utan gör också det med vatten
blandade väggruset mera "levande" så att det "löper"
för välten och lätt finner sin väg ned t. o. m. i de
finaste porerna i det vältade skärvlagret, varest det
tack vare sin bindeförmåga bildar den tidigare
nämnda utfyllningsmassan. Lerans bindande
egenskaper förklara, varför praktiska vägbyggare hysa
en viss förkärlek för bindande, lerhaltigt väggrus,
trots att lerhalten icke är enbart av godo. Väl kan
man bygga en god väg därav, men när den fuktiga
årstiden kommer, och grusmaterialet såsom följd
därav mister en väsentlig del av sin bindeförmåga,
ligga stenskärvorna icke längre fullkomligt fast och
det sker en inre nötning, varvid det bildas slam,
som under trafikens ältande inflytande pressas upp
till ytan av vägen. Man kunde därför fråga sig, om
icke lerinnehållet gör mera skada än gagn, men det
må erinras om att leran också giver en viss grad
av vattentäthet, och säkert är det i varje fall, att
det icke är möjligt att välta en körbana, så att den
blir fast utan att använda bindande grus. Man kunde
fråga sig hur mycket lera det lämpligen kan vara
i väggrus. Detta törs jag icke bestämt svara på,
men jag antager att det kan nog vara intill 10
procent, utan att den gör skada i den färdiga
beläggningen eller vållar vanskligheter vid själva arbetets
utförande. När man talar om ett visst lerinnehåll,
må man samtidigt vara på det klara med, vad som
förstås med lera. Jag känner mig böjd att anse,
att man vid bedömning av lerinnehållet i grus
lämpligen kan räkna partiklar som äro mindre än 0,02
mm som lera. Om användningen av grus (eller
stenmjöl) som bindemedel för makadam vill jag
ytterligare göra den anmärkningen, att det - jämfört
med "bindemedel" av annan art (varom nedan skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
