Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 AUG. 1932
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST
93
det avstötta och avslitna fina stenmaterialet, när
det under nederbördens inverkan Sköljes ned mellan
de efterhand tätare och tätare sammanpackade
skärvorna, bildar liksom en gjutmassa, som - om
den icke sammanbinder skärvorna eller klibbar fast
vid dessa - dock i betydlig grad är i stånd till att
hindra inre rörelser i skärvlagret såsom en följd av
trafiken. Denna fina stenmaterials bindeförmåga har
enligt en artikel av ingenjör BIRGER C. DAHLBERG
i Svenska vägföreningens tidskrift 1929 påvisats av
engelsmannen JOHN LOCKHEAD.
I åtskilliga avseenden förbättrades Mac Adams
metoder redan i hans livstid av andra, såsom av
förutnämnde väginspektören James Paterson, som
utgav två skrifter om vägväsendet, nämligen en
avhandling om offentliga vägars anläggning och
underhåll, som utkom år 1819, och en skrift kallad
"Undersökningar angående Mac Adams system för
vägbeläggning och om bruket av breda hjul", tryckt
år 1822. I den sista skriften har han i en fotnot
försäkrat, att han vid utgivandet av förstnämnda
avhandling icke kände till Mac Adams skrift, oaktat
denna redan hade upplevat flera upplagor. Paterson
hade som sagt i högre grad än Mac Adam
förståelse för dräneringens betydelse. Han använde
något mindre skärv än Mac Adam. Liksom Mac
Adam anbefallde han, att skärven utlades i flera
några få tum tjocka lager åt gången. Den viktigaste
förbättring som Paterson införde var att låta en
tung vält gå fram över vägen för att komprimera
stenlagret, innan vägen användes för trafik, ett
tillvägagångssätt som särskilt anbefalldes, där
vagnar med smala fälgar användes. En tjocklek på
skärvlagret av högst 25 cm ansågo både Mac Adam
och Paterson vara tillräcklig under vanliga
förhållanden.
Ytterligare vill jag nämna, att en ,i "vägbyggnad
kunnig man" som det heter i ovannämnda danska
bok från 1828, J. WALKER, anbefallde att låta
skärvstorleken avtaga uppåt och att slutligen täcka ytan
med helt små skärvor, i det han gör gällande att
det är nödvändigt att utfylla mellanrummen mellan
skärvorna - i varje fall i ytan - med smått
material. Detta uppnås bäst genom att använda
småsten på ytan, och därmed vinnes tillika att ytan
genast blir mera jämn.
Vi ha nu kommit fram till vad man kan kalla den
klassiska makadamkonstruktionen, kännetecknad av
att det användes skärvmaterial av enahanda storlek
i de skilda lagren, vilket material komprimeras i
möjligaste mån innan mellanrummen mellan
skärvorna utfyllas med bindande stenmjöl, härrörande
från skärven själv och åstadkommen vid vältningen
och trafikens inverkan på skärvorna i ytan och av
den vid komprimeringen framkallade rörelsen i
skärvlagrets inre. Genom denna inre rörelse finna
skärvorna efter hand sitt rätta läge, i vilket de
stödja sig mot varandra - sitta fastkilade mellan
varandra - med flata mot flata, medan stenmjölet
bildar en avstyvande fyllningsmassa - en slags
matris i skärvlagrets hålrum, huru detta, för såvitt det
icke härrör från skärvlagrets inre, Sköljes ned från
ytan av nederbörden efterhand som det bildas, men
huvudsakligen först efter det att komprimering av
skärvlagret ägt rum.
Betrakta vi konstruktionen i det ljus, som genom
studiet av moderna beläggnings typ er kastas över
de allmänna principer, som bör iakttagas vid
utförande av vägbeläggningar, finna vi bekräftelse på
att "vattenbunden" makadam i flera avseenden är
en särdeles rationell konstruktion. Vi känna från
de moderna bituminösa beläggningarna betydelsen
av att stenmaterialet sammansättes på ett sådant
sätt, att det erhåller, vad man kallar minimum av
hålrum, men vanlig makadam är i verkligheten en
sådan konstruktion, utförd på det ena av de två
sätt som kan användas, om stenmaterialet skall
uppnå ensartad och tätast möjliga lagring, i det att
dessa metoder gå ut på antingen att välja
huvudparten av materialet av homogen, grövre storlek
och komprimera detta så mycket som möjligt, innan
det finare materialet införes i de återstående
mellanrummen - och det är det som sker vid
makadamkonstruktionen - eller att välja materialet med
jämn övergång mellan det grova och det fina efter
vissa empiriska eller mera vetenskapligt grundade
regler - således på sätt som äger rum vid moderna
bituminösa beläggningar enligt betongprincipen.
Vi inse också, att det är rationellt att utnyttja fint
bindande stenmaterial till fyllning av hålrummen
varigenom beläggningen uppnår homogenitet, vilkens
värde förstås, när det vid makadambeläggningar,
som ha ett annat bindemedel än fint stenmaterial,
visar sig att olikheten i utvidgningskoefficient kan
vålla vissa vanskligheter.
Däremot har vanlig - "vattenbunden" -
makadam på grund av stenbindematerialets egenskaper
två nackdelar: 1) den är icke ogenomtränglig för
vatten - en omständighet som både inverkar
skadligt på grundens bärförmåga och på
grusbindemedlets fasthet - och 2) den är icke tillräckligt
sammanhängande för att kunna motstå de
påfrestningar som automobiltrafiken utsätter beläggningen
för, nämligen de uppåt riktade krafterna, som
sugningen från hjulen framkalla.
Innan jag lämnar vanlig makadam, vill jag
uppehålla mig något vid stenmaterialets förmåga att
avgiva bindande stenmjöl. Det är en egenskap om
vilken undersökningar hava utförts i Amerika, och
dessutom har Svenska väginstitutet utfört
motsvarande undersökningar, som jag i korthet skall
relatera. Bindeförmågan kan bestämmas efter vissa
provningsmetoder och genom användning av därför
konstruerade apparater, bestående dels av en maskin
för formning av små provkroppar av stenmjöl, dels
av en slagmaskin, med vars hjälp man genom det
antal slag, som erfordras för att få briketten att
brista, erhåller ett relativt mått på bindeförmågan.
Stenmaterialet, som man önskar undersöka, krossas
och males först med tillsats av en viss vattenmängd
i en kulkvarn, varefter det formas till små briketter
(av 25,3 mm diameter och höjd) vid ett tryck av
670 kg. Briketterna torkas därefter på ett bestämt
sätt och anbringas i slagmaskinen, bestående av en
hammare av l kg vikt, som från en centimeters höjd
faller på briketten en gång i sekunden. Slagen
registreras på ett diagram. Brott räknas uppstå när
deformationen är större än 5 mm. De i Stockholm
anställda försöken ha givit intressanta resultat med
avseende på vilka stenarter som giva stenmjöl med
god bindeförmåga och vilka mineralbeståndsdelar det
är, som åstadkommer bindeförmågan. Fig. 7 illustre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
