Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 SEPT. 1932
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST
109
ju heller icke bestridas att beläggningar som ofta
måste ytbehandlas i viss mån äro underlägsna sådana
som kunna slitas ned. Särskilt gäller detta för gator
och starkt trafikerade vägar. Det är därför icke
underligt att strävandena gått ut på och gå ut på
att finna en fyllningsmassa till makadamen, som gör
denna till en tät och homogen beläggning på ett
sådant sätt att den både uppnår den särskilt vid
tung trafik önskvärda större stabiliteten - och
därigenom ökad varaktighet - och tillika tillåter
djupare gående avnötning. Vi komma härvid till en ny
slags makadambeläggningar, till vilka höra
asfaltmakadam, cementmakadam och trasskalkmakadam.
9. Gjutasfaltbunden makadam.
Med asfaltmakadam förstår man beläggningar
utförda på liknande sätt som tjärmakadam, tjärbetong
och tjärbetongbunden makadam, men det som vi i
Danmark förstå med asfaltmakadam är i regel en
makadambeläggning, i vilken mellanrummen mellan den
utlagda och fastvältade grövre makadamen äro
utfyllda med en asfaltmassa bestående av en blandning
ca 1/4 asfaltbitumen och ca 3/4 fint mineralmaterial,
det vill säga i verkligheten ett gjutasfaltbruk
sammansatt på ett särskilt sätt, av vilken orsak
beläggningen i Tyskland, varest den hittills icke varit
vidare känd, benämnes "Walzschottergussasphalt" (på
svenska gjutasfaltbunden makadam). En
förhållandevis stor mängd gjutmassa användes, enär som
sagt avsikten är att helt utfylla alla
mellanrummen. Till ett stenlager av cirka 6 cm tjocklek, löst
mått, åtgå 30 kg av gjutmassan. Efter gjutningen
av-täckes med finmakadam, till exempel 10-20 mm, som
genom vältning tryckes ned i den ännu varma
massan. Antingen påsläppes nu trafiken eller också
företages ännu en ytbehandling med ett tunt lager av
asfaltmassa, varefter avtäckning sker med till
exempel 5-10 mm finmakadam eller rent, grovt och stritt
grus. Det är nödvändigt att till makadamen använda
jämförelsevis stark sten. så att det icke, till hinder
för asfaltmassans nedträngande, krossas för mycket
sten vid vältningen, som av denna orsak bör företagas
med försiktighet, men också med grundlighet, så att
komprimeringen av stenlagret så vitt möjligt är fullt
genomförd innan asfaltmassan utgjutes däröver.
Beläggningen kräver vidare torrt och varmt väder för
utförandet, för att adhesionen mellan massan och
stenen skall bliva så fullständig som möjligt. En
regnby, som fuktar stenarna, föranleder att arbetet
måste iippskjutas tills stenen är torr igen; det kan
därför vara ändamålsenligt att inrätta sig för att
utföra torkningen på konstlad väg, men en sådan
torkning är självfallet något omständlig och heller icke
lätt. Till och med om tillräcklig omsorg iakttages vid
arbetets utförande, skall man sällan finna att det
lyckats att uppnå en fullständig utfyllning i hela
sten-lagret (jämför fig. 10). Jag är icke riktigt på det
klara med huruvida det beror på att det verkligen
är svårt att få massan att tränga ned till bottnen eller
om det måhända helt enkelt är därför att det använts
för litet massa. Det är likaledes svårt att uppnå att
asfaltmassan klibbar fast vid stenarna. Dessa två
omständigheter, som det dock måhända är möjligt att
komma till rätta med genom förbättring av massan
och - kanhända i synnerhet - förbättring av
utförandet, äro orsaken till att det är vanskligt att uppnå
Fig. 10. Detalj av asfaltmakadambeläggning. Asfaltmassan har icke
fullständigt utfyllt hålrummen.
det som man strävar efter: en helt igenom stabil
beläggning, som kan nedslitas och som alltså icke skulle
behöva ytbehandlas. Ytbehandling företages som
nämnt mycket ofta strax efter gjutningen, och
erfarenheterna ha visat att den måste upprepas tid efter
annan, nämligen så snart som grövre makadamstenar
samtidigt bliva synliga på flera ställen av ytan. Det
är måhända tvivelaktigt om ytbehandling då är
nödvändig för att undgå vattnets nedträngande i
beläggningen. I så fall är det ett vittnesbörd om att det
med den använda massan icke har varit möjligt att
uppnå tillräcklig adhesion; de i detta avseende
existerande vanskligheterna synas härröra sig av att
asfaltens adhesion - populärt sagt - liksom utnyttjats
av det fina stenmaterialet i själva massan, så att det
icke blir tillräcklig vidhäftningsförmåga över.
Ytbehandlingen företages måhända snarare för att bevara
en liktartad yta och undgå ojämn förslitning av den
grövre stenen. Såsom erfarenheterna från Gjentofte
och Odense givit vid handen, åtgår förhållandevis lång
tid mellan på varandra följande ytbehandlingar.
Orsaken härtill är helt visst delvis den att gjutmassan i
någon mån arbetar sig upp ur makadamlagret.
Asfaltmassan har nämligen en större
utvidgningskoefficient än stenskelettet i beläggningen. När
temperaturen stiger, söker asfaltmassan därför genom sin
utvidgning avlägsna stenarna något från varandra.
Detta gör sig i synnerhet gällande i ytan, där solens
verkan är starkast. Trafiken söker emellertid då åter
att närma stenarna till varandra, men verkan härav
blir att asfaltmassan ger sig i väg åt det håll, där
motståndet är minst, vilket vill säga mot ytan som
är den varmaste.
Det anförda visar att det måste ställas rätt stora
fordringar på gjutmassans egenskaper och på
utförandet, om gjutasfaltbunden makadam verkligen skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
