Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 7 jan. 1933 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kostnadsnivåerna anpassa sig snabbt och automatiskt
efter det väldiga konjunkturfallet är för övrigt
omöjligt, där man har att göra med levande och normala
mänskliga behov, och vore icke heller på något sätt
önskvärt. Arbetarklassens motstånd mot sin
levnadsstandards sänkning är sålunda både naturlig och
nyttig, där detta motstånd ej upprätthålles med
konstlade monopol och politiska maktmedel, i vilket fall
det verkar krisförlängande och krisskärpande. Hela
denna procedur innebär emellertid en svår
påfrestning för samhälls- och statsorganisationerna och
alltför länge kan detta tryck ej uthärdas. Och fastän
man nu kan skönja slutet på depressionen äro
måhända de hårdaste belastningsproven ännu ej
överståndna.
Världshandeln har sjunkit till mellan hälften och
en tredjedel av dess för några år sedan uppnådda
omfång, och staternas ofta panikartade
skyddsåtgärder inskränka alltmer dess rörelsefrihet.
Arbetslösheten har visserligen från september något lättat i
England och Tyskland men har alltjämt en
skrämmande omfattning och utgör en företeelse
innebärande så stora faror att man på de flesta håll
numera erkänner berättigandet av även mycket
extraordinära åtgärder från staternas sida för dess
övervinnande eller minskning.
Något bättre te sig de penningpolitiska
förhållandena. Den i föregående kvartalsrapport refererade
skadeståndsuppgörelsen i Lausanne har icke undgått
att skapa en viss lättnad. Ännu återstår emellertid
uppgörelsen av de interallierade krigsskulderna,
varom mera nedan.
Den stora tillgången på sparmedel, som icke kunna
finna produktiv användning, har överallt medfört en
riklig penningtillgång hos banker och kreditinstitut
och lett till en allmän räntesänkning. Pengar ha
överhuvud icke på länge varit så billiga som nu, och
många sparare få förgäves söka efter en ringa
ränteavkastning. Detta läge användes i somras av den
brittiska regeringen till den i förra kvartalsrapporten
omnämnda framgångsrika konverteringen av
krigslåneobligationer. Man har emellertid på många håll
kritiserat de restriktioner på obligationslånemarknaden
som regeringen i detta samband genomdrev.
Det engelska exemplet har emellertid följts av
Frankrike, där en lika lyckosam krigsskuldslånekonvertering
genomfördes från september. Den beräknas ha
berört bortåt en tredjedel av franska statens inre
skuld och medfört en räntebesparing på ungefär 1 300
millioner francs.
Ett av de svåraste hindren för återupprättande av
sunda valutaförhållanden i världen är dock alltjämt
ovissheten i fråga om de interallierade
krigsskuldernas reglering. Alla ekonomiskt omdömesgilla element
i världen äro sedan länge ense om att dessa över
årtionden fördelade internationella likvider för gamla
amerikanska krigsleveranser till uppskruvade
inflationspriser världsekonomiskt sett äro i det närmaste
lika skadliga som det tyska skadeståndet och icke
ens äro till någon verklig nytta för mottagaren,
Förenta staterna, vars folkhushåll och statskassa skulle
vinna mera på en ringa förbättring av
världskonjunkturen än på allt vad de f. d. allierades
betalningar någonsin kunna inbringa. Under tiden utgöra
dessa betalningar ett av de svåraste hindren för
denna konjunkturförbättring.
Den genomsnittliga opinionen i Amerika, som via
kongressen har ett avgörande inflytande på Förenta
staternas ställning till krigsskuldfrågan, har
emellertid ännu ej fattat detta sammanhang. Särskilt vill
man på detta håll sätta Europas uppgivna ovilja att
nedrusta i samband med dess bristande förmåga att
prestera de amerikanska skuldlikviderna – en
sammanställning som givetvis är fullständigt oriktig, då
militärkostnaderna så gott som helt och hållet äro
inre utgifter, vilka ha föga med ländernas utländska
betalningsförmåga att göra.
Tillsvidare får man emellertid räkna med denna
amerikanska genomsnittsuppfattning av
krigsskuldsproblemet som ett faktum, vilket endast långsamt
kan rubbas. Det svåra budgetläget i Förenta
staterna underlättar icke tillmötesgåendet. Det stora
republikanska nederlaget vid president- och
kongressvalen i november har ej heller i detta hänseende
medfört den förskjutning man på sina håll väntat.
Den 15 december förföllo till betalning räntor och
amorteringar på skulden till Amerika för såväl
Storbritannien som Frankrike, Belgien och Italien.
Detta förfallodatums inträde föregicks av en
ganska skarp och högst intressant notväxling, särskilt
mellan England och U. S. A. I synnerhet den andra
brittiska noten till Washington-regeringen, av den 2
december, är ett historiskt dokument av största
betydelse. Noten i fråga utvecklar med slående
argumentation att England å sin sida avstått från större
delen av sina krigsfordringar, att Lausanne-uppgörelsens
ikraftträdande är beroende av Englands och
Frankrikes kommande skuldreglering med Amerika,
och att sålunda amerikansk omedgörlighet ånyo kan
rulla upp hela krigsskadeståndsfrågan, samt
understryker slutligen med skärpa de ödesdigra
konsekvenser för den hotade världshandeln som ett
återupptagande av skuldbetalningarna skulle medföra.
Förenta staternas regering vägrade emellertid att
medgiva något uppskov, ehuru man ställde framtida
förhandlingar i utsikt. Brittiska regeringen
meddelade då att man ämnade verkställa betalningen
medelst överförande av guldbehållningar i London till
amerikanska regeringens disposition, detta såsom
varande den minst skadliga metoden för likvidens
verkställande. En dylik överföring skedde också på
förfallodagen.
Den brittiska regeringen lät emellertid härvid
meddela att den ej betraktade denna överföring som en
regelmässig likvid enligt skuldavtalet av 1922, utan
som en betalning à conto i avvaktan på blivande
slutuppgörelse. U. S. A:s regering vägrade som
väntat att godtaga detta förbehåll. Ståndpunkterna äro
sålunda ännu oförenliga, och frågan kvarstår öppen
tills den nyvalde demokratiske presidenten Roosevelt
den 4 mars 1933 tillträder sitt ämbete.
Man hade i allmänhet väntat att Frankrike i fråga
om decemberlikviden till U. S. A. skulle följa
Englands exempel, desto mer som regeringens och
Banque de Frances rika guldtillgångar möjliggjorde
att betalningen denna gång verkställdes på ett
relativt föga kännbart sätt. Men stämningen i
Frankrike är synnerligen stark emot de amerikanska
betalningskraven, och det visade sig att icke ens
regeringen Herriot’s eljest ganska starka inflytande i
kammaren var tillräckligt för att driva en ovillig
majoritet till uppfyllande av det amerikanska kravet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
