Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 7 jan. 1933 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en från statschefen utgående ren "överhetsregim".
"Presidial-regeringen" von Papen hade i september
ånyo upplöst riksdagen, vars överväldigande
majoritet icke velat godtaga dess nöddekret och
överhuvud vägrat samverka med dess ledande personer.
Många tecken tydde emellertid på att regeringen i
själva verket hade en starkare ställning än vad
riksdagens ståndpunktstagande kunde tyda på. Den
hade åstadkommit slutuppgörelse i
skadeståndsfrågan och även i övrigt förbättrat Tysklands yttre
ställning. Den hade gjort slut på den ohållbara
spänningen i Preussen genom att avsätta dess i
luften hängande socialdemokratiska regering och
ersätta den med en av rikspresidenten utsedd
kommissarie-regering. Den hade genom sina nöddekret
åtminstone lyckats skapa någon lättnad i
näringslivet och på arbetsmarknaden. Den hade återställt
inre trygghet och ordning. Den hade vidare gjort
allvarliga försök till samverkan med det stora
nationalsocialistiska partiet, men dess närmanden hade
från detta håll obönhörligt avvisats med kravet på
hela maktens överlämnande – ett anspråk, som
avvisats av rikspresidenten Hindenburg, och som
partiet därefter varken på legal eller illegal väg var i
stånd att genomdriva. Då därtill kom att regeringen
von Papen–Schleicher inneslöt en ovanligt stor fond
av personlig duglighet syntes det icke osannolikt
att den i en nyvald riksdag skulle kunna finna bättre
förståelse för sin politik än i den i september upplösta.
Emellertid sänktes regeringens prestige i viss mån
genom det utslag som statsdomstolen i Leipzig kort
före valet fällde i den sedan i somras svävande
tvisten mellan riksregeringen och Preussen. Detta
utslag gav nämligen icke full stadfästelse åt
riksregeringens ingripande i juli. Detta ingripande
förklarades nämligen ha varit berättigat endast såsom
ett provisorium för att skapa lugn och ordning, men
kunde icke beröva den i Preussen sittande regeringen
dess rent politiska rättigheter i förhållande till
lantdagen och riket. Genom detta utslag fick Preussen
alltså på sätt och vis två regeringar – å ena sidan
en faktiskt fungerande dylik, utövande chefskap för
förvaltningen men endast med provisorisk rättsgrund
– rikskommissariens regering – och å andra sidan
en latent, icke fungerande men dock med vissa
lagliga befogenheter utrustad regering – den avsatta
ministären Braun–Severing. Självfallet är ett
dylikt tillstånd icke länge hållbart.
De nya riksdagsvalen ägde rum den 6 november. I
trots av att tyska folket nu för femte gången i år
gick till valurnorna blev valdeltagandet endast föga
minskat och uppgick fortfarande till 80 %.
Förskjutningarna blevo emellertid betydelsefulla nog.
Hitlers parti gick tillbaka med över två millioner
röster, och dess mandattal sjönk från 230 till 196.
Kommunisterna gingo framåt med cirka 700 000
röster och vunno 3 mandat. Socialdemokraterna
förlorade ett något större antal röster och 9 mandat.
De tysknationella vunno 14 mandat och cirka 900 000
röster. Centrum gick endast obetydligt tillbaka
(med 5 mandat (till 69) och 230 000 röster).
I stort sett kunde denna utgång betecknas som en
framgång för regeringen. Dess speciella anhängare
– de tysknationella – hade gått starkt framåt.
Centrum och nationalsocialisterna kunde icke längre
tillsammans bilda majoritet. Nationalsocialisternas
vacklan, allt starkare framträdande inre splittring
och icke minst deras samgående med kommunisterna
vid en trafikstrejk i Berlin, torde ha varit de
främsta orsakerna till Hitlers nederlag.
Det visade sig emellertid att partiet alltjämt var
beslutet att till varje pris hindra von Papens
fortsatta maktutövning. Dennes vädjan till
riksdagspartierna om åtminstone passiv tolerans av
regeringspolitiken möttes med avslag, varefter Papen
den 17 november inlämnade sin avskedsansökan.
Ett erbjudande åt Hitler och hans män att på vissa
villkor bilda regering möttes efter åtskillig tvekan
i nazistledningen ånyo med kravet på makten i dess
helhet, ett krav, som Hindenburg nu avvisade med
ännu mindre tvekan än i augusti. Likaledes stod
det klart för alla att den tidpunkt då nazisterna
möjligen varit istånd att med en kupp erövra
makten nu definitivt var förbi. Valet stod alltså mellan
att fortsätta regimen von Papen i kamp mot en
oförsonlig riksdagsmajoritet och sannolikt med en
ny upplösning i följe – eller söka fullfölja
presidial-politikens linje under ledning av ett annat, för
riksdagen mera godtagbart namn. Bildandet av en
parlamentarisk regeringsmajoritet var under alla
omständigheter utesluten.
Efter ingående förhandlingar och långt
övervägande valde Hindenburg den andra utvägen. Papen
drog sig tillbaka under stora hedersbetygelser från
rikspresidentens sida. Rikskanslärsposten övertogs
av riksvärnsministern, general von Schleicher,
vilken av många anses ha varit den starkaste
personliga faktorn även i von Papens regering. I övrigt
är den nya riksregeringen – färdigbildad den 5
december – i sin sammansättning föga skiljaktig från
Papens regering, von Neurath förblir utrikesminister.
Som inrikesminister har emellertid Bracht,
rikskommissarien i Preussen, inträtt i stället för friherre von
Gayl. Detta anses betyda en mildring av regimen.
Syrup, chefen för arbetslöshetsbyrån, har blivit
socialminister.
Regeringen von Schleicher har hittills vunnit en
stor utrikespolitisk framgång: det ovan omnämnda
femmaktsavtalet om likställigheten – och en stor
inrikes politisk framgång: den har försäkrat sig om
att tillsvidare tolereras av riksdagen. Vissa av von
Papens nöddekret ha dock upphävts. Riksdagen
är ajournerad över nyår – dess majoritet står i
principiell kamp ställning mot regeringen men vill
knappast göra dess tillvaro omöjlig.
Regeringen von Schleicher betyder en mildring
och en modifikation av von Papens regim. Men i
stort sett fullföljes samma politik som tidigare. Även
von Schleichers regering är sålunda en
"presidialregering", dvs. dess makt grundar sig på
rikspresidentens mandat, icke på riksdagens. Den senare
har satt sig själv ur spelet och utgör numera endast
en negativ faktor i statslivet: den kan i hög grad
försvåra maktutövning åt vissa håll men icke direkt
inverka på statens ledning och ge positiva politiska
riktlinjer. Detta tillstånd torde bli varaktigt.
Svåra uppgifter vänta emellertid von Schleicher
och hans män. Planerna på författningsändringar i
konservativ riktning ha åtminstone tillsvidare
skrinlagts. Regeringskrisen i Preussen och hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
